Succé när kvinnor berättar om sina liv på scenen

Seniorerna är tillbaka på Folkoperan. För tidigare hemlösa Ulla Ekander har livet ställts på ända – och till rätta.

Många sökte när Folkoperan inför förra spelåret höll audition för kvinnor 80+ till uppsättningen av Carmina Burana. Tanken var att de skulle ge verket en ny dimension genom att på scenen berätta om sina liv. Greppet visade sig fungera alldeles utmärkt. Föreställningen blev en så stor succé att den nu sätts upp igen i operahuset på Södermalm i Stockholm. Var och en av de sju kvinnor som valdes ut ska återigen berätta om sitt livs stora glädje, liksom – och det är nog det som drabbar starkast – om de allra svåraste upplevelserna: svek, förluster, sjukdom.
Ulla Ekanders historia är en av de starkaste. Med ett stråk av rättmätig vrede under den milda tonen, med luttrad men varm humor, förmedlar hon hur hon, 77 år gammal, blev vräkt från den längenhet där hon bott och punktligt betalat hyra under 14 år. Att hon hade skött sig prickfritt struntade det kommunala bostadsföretaget blankt i. Ulla stod inte på kontraktet. Att Ullas dotter, som var kontraktsinnehavare men flyttat till Australien, vädjade om att modern skulle få bo kvar och skrivas in på kontraktet hjälpte heller inte. Ut! var det som gällde och när möblerna fraktats bort stod Ulla ensam utanför huset med numret till en socialsekreterare i handen. »Ring så kan jag tipsa dig om härbärgen«.
– Men härbärgen! För mig framstod det som sista chansen för människor med missbruksproblem. Det var absolut ingenting för mig.
Så Ulla Ekander åkte tunnelbana dygnet runt. Småningom köpte hon en begagnad bil och sov i baksätet.
– Jag tänkte att jag skulle ta livet av mig, men…

Nystart för Ulla
En dag började Ulla Ekander samtala med en försäljare av de hemlösas tidning Situation Stockholm. Förmodligen fattade försäljaren läget och tog med Ulla till Klaragården för hemlösa kvinnor.
– Vet du, de räddade mitt liv, konstaterar Ulla. Jag var i så dålig psykisk kondition, jag klarar inte att beskriva hur eländig jag var. Men på Klaragården fick jag så mycket stöd, vänlighet och omtanke att… ja, jag älskar helt enkelt människorna där!
Om detta och mycket annat berättar Ulla för Folkoperans publik. Det berör. Inför nypremiären kan hon dock tillfoga att hon nu, efter fem år av hemlöshet, fått en egen lägenhet. Visserligen väldigt långt från tunnelbana och affärer, vilket försvårar tillvaron då Ulla har svårt att gå utan rullator och under sommaren dessutom genomgått en knäoperation.
– I går ramlade jag omkull när jag skulle kliva av bussen här utanför, men tror du att jag får någon färdtjänst? Icke, berättar hon i det nya hemmet.
Men så skiner hon upp och pekar leende på sin matgrupp.
– De här och en hel del andra möbler har jag fått med hjälp av mina nya vänner på Folkoperan, det är fantastiskt att livet kunde ta en sådan vändning!

Carmina Burana har förändrat tillvaron
Även för de andra kvinnorna har Carmina Burana förändrat tillvaron. Ullas Ekanders kollega Ingert Glasman konstaterar förvånat att de blivit något av kändisar.
– Människor är så vänliga och kommer fram på gatan och tackar för föreställningen. Kanske betyder det något extra att vi faktiskt inte är skådespelare utan kommer dit med våra egna liv, funderar hon.
På grund av det stora publiktrycket har Folkoperan till hösten lagt in många, ibland till och med dubbla, föreställningar av Carmina Burana. Det ser 80-plussarna fram mot med viss bävan, enligt Ingert Glasman.
– Vi har ju ändå ganska många krämpor, vid vår ålder går så mycket upp och ner.
Redan inför premiären i fjol påtalade Ingert Glasman för Folkoperans konstnärlige ledare och regissör, Mellika Melouani Melani, att ensemblen nog behövde få »lite marginaler«.
– Det går ju inte att komma ifrån att rätt som det är kan någon bli allvarligt sjuk eller till och med dö. Sånt är livet.
Så sa Ingert Glasman då.

Och just så oförutsägbart visade sig livet vara. För redan före premiären avled plötsligt en av de nyvunna kollegorna. En chock förstås men helt i linje med den undertitel stycket tilldelats av Folkoperan; »Soundtracket till mitt liv«. Föreställningen innehåller ett befriande självklart accepterande av det oundvikliga livsslutet och den bortgångna kollegan Lillian ges en hommage. Hennes vackra fotografi finns med i fondens ljusa bildspel.
Farhågorna till trots är Ingegert Glasman entusiastisk inför hösten.
– Alla ställer vi upp, det är en fråga om lojalitet både med varandra och mot teatern. Själv kan jag bli lite trött men, och det är det viktigaste av allt, jag älskar varje ögonblick jag får vara på scenen! Det är så otroligt roligt och inspirerande.
Ingert tycker att känslan i spelet är något hon aldrig tidigare erfarit.
– Jag tror att vad som kommit ut ur allt detta är något som vi själva, publiken och Folkoperan på olika sätt är väldigt förvånade över. Lyckligt förvånade!

Kommentera