”Slösa inte bort äldres erfarenhet”

Hon föddes rakt in i kultureliten och har haft en lång karriär som en av landets mest framgångsrika skådespelerskor. Nu förbereder sig Marika Lagercrantz som bäst på nästa fas i livet – den som pensionär. Helt sysslolös kommer hon nog inte att vara.

Marika har begett sig ner till Skåne och huset i byn Huaröd som hon och maken Peter köpt för att kunna vara nära två av sina tre döttrar som bor i närheten.
– Först var det här huset inte särskilt beboeligt men nu har vi fixat och byggt om och man kan faktiskt bo här. Jag tänkte vara här ett tag nu, det har jag inte varit förut, säger hon.
Den sista maj avslutade hon sitt ordförandeskap i KLYS, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd, som varat i sex år och gick formellt i pension.
– Jag vet faktiskt inte riktigt vad som kommer att hända nu, men jag tänker låta livet komma emot mig. Jag har alltid varit aktiv och sökt nya strukturer och det kommer jag nog att fortsätta med. Men också tillåta mig att ta det lite lugnt.

Arbetet i KLYS blev minst sagt speciellt det här senaste året på grund av pandemin.
– Pandemin tydliggjorde vilka som är våra svaga grupper i samhället. Det är de äldre först och främst, och så kulturskapare. Det här var första gången på 114 år som det inte var någon folkparksturné och det har varit tufft ekonomiskt för många. Ska man säga något positivt så är det väl att man i alla fall fått upp ögonen för de svaga nu.
Hon har kämpat för kulturskaparna och vill gärna kämpa för äldre också. För att de ska synas och höras mer. Och tas på allvar i samhället.
– Jag vill vara med och tala om äldres otroliga erfarenhet. Den får man ju inte bara slösa bort. Sverige är ett av de länder i världen som har den största ålderssegregationen. Det är väldigt dålig representation av äldre på riksdagsnivå. Vi är så inriktade på det nya och på tekniken i Sverige. I konstens värld pratar man alltid om de unga, men jag brukar alltid säga att vänta nu, vi måste visa att det är roligt att bli äldre också.

Jag har faktiskt aldrig blivit erbjuden en fast anställning.

Själv bär hon med sig visdomsord som hon hört både Sara Lidman och Kerstin Ekman säga, att kvinnans blomstringstid börjar efter 50. De orden har varit bra att ha i bakhuvudet när åren rusar på och man har svårt att vänja sig vid siffrorna på födelsedagskorten.
– Det är ju aldrig för sent, det vill jag säga till de yngre. Jag bytte ju yrke vid 57 och blev statstjänsteman när jag blev kulturråd i Berlin. Och nu tänker jag att jag byter igen så får vi se vad som händer. Jag kommer i alla fall att ingå i en stor, fantastisk krets av människor – nämligen pensionärer! Det är så många som säger att det är en kreativ och rolig tid i livet. Om man får vara frisk förstås.
Hennes egen mamma, Martina, dog för bara ett par år sedan drygt 98 år gammal. Hon och Marika stod varandra nära in i det sista.
– Hon var så rolig mamma, hon kunde säga saker som ”här sitter jag och försöker dö, det går jättedåligt!”
– Det kändes bra att hon fick uppleva Metoo-uppropet hösten 2017. Det vet jag att hon blev glad av. Hon växte upp med en pappa som var poet och som alla passade upp på och sedan gifte hon sig med pappa och stöttade honom i allt. För henne var det där naturligt, det var ju tidens anda också.

Av oss döttrar förväntades mest att man skulle gifta sig, gärna med en kulturman.

Marika föddes rakt in i den svenska kultureliten. Hennes pappa Olof Lagercrantz var lyriker och så småningom också chefredaktör för DN under 15 års tid. Morfar hette Hans Ruin och var professor i filosofi, hennes bror är David Lagercrantz, som skrivit succéböckerna Jag är Zlatan och fortsättningen på Millenium-trilogin.
De var fem syskon i familjen Lagercrantz och det skiljer 22 år mellan äldsta och yngsta barnet. Pappa Olof var nästan alltid upptagen med sitt, för honom stod arbetet i centrum mer än familjen. Mamma Martina skötte allt det praktiska, ordnade middagar och renskrev allt Olof skrev eftersom han var dyslektiker. Könsrollerna var givna och det färgade också av sig på barnen.
– Mina bröder förväntades bli författare eller kulturmän av något slag. Av oss döttrar förväntades mest att man skulle gifta sig, gärna med en kulturman. För mig var det smärtsamt att växa upp i en krets där den ensamma mannens skapande var det som gällde.
Att få en stund ensam med pappa var åtråvärt men hände sällan när Marika var barn. Någon gång kunde det ske och de tillfällena etsade sig fast i hennes minne.
– Jag minns när jag åkte tunnelbana i Stockholm med pappa, hur folk vände sig efter honom. Det var nästan som att åka tunnelbana med en kändis.
Till det Lagercrantzka hemmet kom så gott som alla de stora författarna på middag; som Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Tomas Tranströmer.

Lars Norén till och med bodde där en period.
– Men vi barn skulle inte synas. Vi fick vara på barnkammaren när det var middagar och annat, säger Marika.

Det hon tycker att hon framför allt lärde sig under sin uppväxt var att klara sig själv.
Inte minst fick hon göra det när hon efter gymnasiet åkte till Malmö för att gå en teaterkurs. När hon varit där en månad och skulle ringa hem fick hon inget svar. Bara ett pip i luren och ett kort meddelande från Nummerupplysningen: ”Ta 90 120 för besked”.
– Mina föräldrar hade helt plötsligt flyttat till mindre, utan att säga något till mig. Mitt rum var borta. När jag fick tag i mamma sa hon bara: ”vi har flyttat, jag har skickat dina saker till Malmö”.
Där och då började en ny fas i Marikas liv. Nu gällde det att klara sig själv. Stoltheten gjorde också att det tog emot att be om hjälp.
Men även om det var tufft fanns samtidigt en tillit från föräldrarna, säger Marika.
– De signalerade alltid ”det här klarar du”. Och de kom alltid och tittade när jag skulle spela teater. När jag några år senare var med och ockuperade kvarteret Mullvaden på Söder i Stockholm stod de där med varma kläder när vi blev avhysta av polisen.

Teatern hade Marika tänkt hålla på med ett år eller så efter gymnasiet. Men det skulle bli mycket mer än så.
1977 var hon med och grundade teatersällskapet Jordcirkus tillsammans med den amerikanske skådespelaren Chris Torch, som hon skulle få sin första dotter med, och ungdomsvännen Peter Bergared som är hennes nuvarande man.
– Det var en fantastisk tid med Jordcirkus. Vi höll på med experimentell teater, akrobatik och annat, och vi uppträdde lite överallt. Vi hade en turnébuss vi åkte runt med och tre barn föddes under den här tiden. Min dotter Moa, Peters dotter Filippa och ett barn till. Barnen hade sina egna sängar i bussen.
Det låter idylliskt, men som bekant finns det alltid två sidor av myntet. Marika minns att Moa kunde säga ”inte mer turné, mamma”, när hon var liten.
Men det gick bra för Jordcirkus, de fick fina recensioner och turnerade runt i hela Europa, så småningom också i USA. Men då hade viljorna börjat spreta lite inom gruppen och det hade också börjat knaka i relationen mellan Marika och Chris.
– Chris älskade det kollektiva och ville ha fri kärlek. Han tyckte äktenskapet var förlegat. Allt det där lät ju så bra i teorin men jag ville helst av allt ha honom för mig själv, mitt inre ville gifta sig. Vi växte ifrån varandra. Dessutom hade jag börjat göra en del filmroller parallellt och ville ge det en chans.

Mest är det ju också som filmskådespelerska vi känner henne. Från filmer som Drömmen om Rita, Morfars resa och Lust och fägring stor – Bo Widerbergs film där hon spelade en lärarinna som hade en kärleksaffär med en elev spelad av Bos son Johan Widerberg. Men hon har också regisserat, skrivit manus och varit sin egen entreprenör.
– Jag har faktiskt aldrig blivit erbjuden en fast anställning. Men jag har ofta längtat efter att få tillhöra ett sammanhang.
Utan arbete har hon i alla fall inte behövt vara. Filmrollerna har varit många genom åren, likaså teaterrollerna. Senast spelade hon Häxjakten på Dramaten. Men trots många uppdrag har rädslan ändå alltid funnits där.
– Jag har varit orolig hela tiden. Barnen har fått vänja sig vid att jag säger ”nu har varken Peter eller jag något jobb till hösten”. ”Men mamma, lugna ner dig”, brukar de säga. Det där har de ju hört tusen gånger, säger Marika och skrattar.
Redan som 25-åring var hon på alla löpsedlar när hon var med i tv-teatern Indras dotter. Hon har blivit Guldbaggenominerad tre gånger och fått filmtidningen Chaplins pris för sina kvinnoroller.
– Men jag säger som Gösta Ekman: ”Att ha succé en gång klarar alla, men försök att göra om det!”
Nu ska hon ut och gräva lite i trädgården innan det blir dags för digitalt möte med Kulturutskottet. Lite av varje, som det alltid är i Marikas liv.

Kommentera