Nu laddar Leif GW om

Polissverige har fått mycket att göra sedan Leif GW Persson dundrade mot det stora antalet ouppklarade brott. – Att jag måste sluta mitt arbete som professor på Rikspolisstyrelsen ... nej, jag rasar inte men det är som att skrota en fullt fungerande bil.

Det finns en polis som heter Evert Bäckström. Han är fet, snål, oärlig och lat, dricker och glufsar i sig för mycket. Han är enkelspårig men kan vid behov vara både slug och långsint. Han hyser fördomar mot såväl samtliga utlänningar som skåningar, norrlänningar, göteborgare, zigenare, bögar, lesbiska, feminister – ja, snart sagt varje människa som inte är som Evert själv. Hans samvaro med kvinnor utmärks av åsikten att han är Guds gåva till dem. En favoritfras är: »Sug på den du, din flatsmälla!«
Nu ska Evert Bäckström bli tv-figur i Hollywood. Det är Twentieth Television och den Oscarsbelönade regisssören Stephen Gaghan (Traffic, Syriana) som ska göra en serie om denne vedervärdige person, författaren och professorn Leif GW.

Alla älskar Bäckström

Perssons skapelse i några kriminalromaner. Inspelningarna väntas börja i vår.
I Sverige ska Claes Malmberg spela Bäckström i SVTs filmatisering av Faller fritt som i en dröm.
– Alla älskar Bäckström, skrockar författaren belåtet.
När vi träffas har Leif GW haft stora framgångar med sin självbiografiska och gripande roman Gustavs grabb, och just då passerat vännen Jan Guillous bok försäljningsmässigt.

Bjuder svenskläraren på krogen

Leif GW Persson är en av landets mest säljande författare.
Att det går så bra för Leif GW torde utan tvekan bero på att han skriver mycket väl.
I gymnasiet hade han en lärare, Rune, som satte rödpennan i Leifs skriverier, och det gjorde honom mycket upprörd. I sista ring upptäckte han att Rune lärt honom att skriva en begriplig och fungerande svenska därför att Rune brydde sig om Leifs andliga utveckling.
Många år senare stötte de på varandra på en visning på Bukowskis. Leif skulle köpa fler tavlor, Rune tittade på god konst och var densamme sedan de skildes åt i gymnasiet.
– Rune är nu 83 år och vi träffas regelbundet. Jag bjuder honom på krogen, han läser mina böcker och ger mig böcker jag ännu inte läst. Jag tycker mycket om honom.

Ville aldrig bli polis

Leif GW Persson är icke bara en välskrivande och roande skribent. Hans romaner är spännande, riktiga bladvändare, om intressanta samhällsfenomen, och utspelas i välkända miljöer med omväxlande skickliga eller klantiga poliser.
Detta är områden och personer som professorn och brottsforskaren är väl bekant med sedan många år. Nej, han ville aldrig bli polis. Han tycker inte om våld och blod. Detektivvärlden och dess brott lockade honom däremot redan som femåring.
Vad berodde det på? På kvällarna när Leif skulle somna läste pappa Gustav för honom. Skurkarna och bovarna fängslade den lille pojken, när pappa läste för honom om mästerdetektiven Kalle Blomkvist och den städse semmelmumsande Ture Sventon.
Pappa Gustav läste också sagor för honom, som hämtades ur serietidningar som Kalle Anka och Fantomen. Hemma fanns inga böcker, men i huset bodde också den hygglige farbror Bertil, som tidigt försåg Leif med böcker och Leif blev en bokmal, en bildad sådan.

En hygglig person

Leif GW Persson är uppvuxen i en arbetarfamilj i Stockholm och det är berättelsen om sin klass- och livsresa som han beskriver i Gustavs grabb. Pappa Gustav var timmerman och grovarbetare, mamma Margit extrajobbande hemmafru.
Leif och pappa Gustav var ofta tillsammans och med honom upplevde han en kärlek och trygghet som värnade honom i nästan tio år.
Jag säger att det är sällan man läser ett så kärleksfullt skildrat porträtt av en far som i boken. Gustav måste ha varit en fantastisk person.
– Ja, han var en hygglig person.

Misstro mot modern

Enda molnet under barndomen var att hans mamma ofta var sjuk och ibland sade att hon snart skulle dö. Denna kvinna, som Leif kom att hysa misstro till – ibland vilja döda henne – när han i femtonårsåldern upptäckte hur hon ljugit, manipulerat och läst hans dagböcker, levde tills hon var nittiotvå år. Hon var aldrig sjuk.
Hon lät också familjen tro att de stod på ruinens brant. Mamma Margit hade emellertid en far som tjänade pengar och när mamman hade dött hittade Leif här och där i hemmet ett flertal bankböcker på cirka tiotusen kronor vardera med uttagsrätt för mamma Margit. På sextiotalet rörde det sig om sammanlagt 140 000 kronor.
I dagens penningvärde var värdet över tre miljoner kronor, konstaterar Leif.
Han säger att han aldrig kan förlåta sin mamma för att hon lät sprida ut faderns aska för vinden så att Leif inte skulle ha en plats gå till.
Var mamma Margit psykiskt sjuk?
– Hon var en begåvad kvinna som hade hoppats på ett annat liv, att komma upp sig. Som nybliven mamma var hon fast och mycket av hennes missnöje hamnade i knät på mig.
När Leif var sju år fick han en syster, Maud.
– Jag trodde alltid att Maud och mamma stod nära varandra. Maud har berättat att det inte alls var så. Jag sa alltid mamma medan Maud kallade henne Margit, ett sätt att visa distans har jag förstått.
Leifs trygga värld rasade samman vid elva års ålder, när hans pappa fick en sprängsten i huvudet. Pappa Gustav repade sig, men Leif skriver i boken att i det ögonblicket slits tryggheten ur bröstet på honom.
”Den gör det för gott och lämnar kvar ett svart hål som jag fortfarande lever med.”

Kriminella erfarenheter

Leif hade läshuvud och trots att pappa tyckte att han skulle vila på sommarloven arbetade han alltid. Han behövde pengar till nöjen, kläder, fiskegrejer och tjejer. Redan som fjortonåring hade han jobb inom hotell- och restaurangbranschen.
Den blivande professorn och brottsforskaren drog under en period in rejält med pengar genom kriminell verksamhet. Han sålde smuggelsprit och cigarretter. Det är under ett sommarlov som han grundlägger sina krogvanor, vanor som har följt honom hela livet.

Vi mår alltid bra

Ett senare sommarjobb, mycket roligt skildrat i boken, är när han sommaren 1980 arbetade på Expressens kulturredaktion. Arne Ruth, en vänlig och bildad man, är kulturchef men nästan aldrig där. Han ringer ibland och undrar hur de mår.

”Vi mår alltid bra”, skriver Leif.
Sidorna sköts av Christel Persson, musikskribenten Camilla Lundberg rycker ut som stöd vid besvärliga situationer och Björn Nilsson, som skriver recensioner bättre än berörda böcker, är osams med tidigare vännen Lars Gustavsson. Denne ringer en gång i veckan och skäller på Björn Nilsson, som då blir ledsen. De andra hämnas på Gustavsson genom att ändra hans kommatering i en artikel han just skickat. Då blir Gustavsson tokig och ringer till Bosse Strömstedt, nybliven chef för hela tidningen, och kräver att han ska ge journalisterna sparken.

En god vän

Leif GW Persson är känd som en vänfast och generös person och jag undrar lite över vilka vänner som han uppskattat.
– Jan Stenbeck och Leif ”Skiffer” Stenberg, alias Mr X. Helt jävla sanslösa personer som jag umgåtts med.
–  Jan Stenbeck var en olycklig jävel som ägnade sig åt ett prolongerat självmord. Folk fattade inte riktigt hur begåvad han var. Vi brukade samtala, äta och dricka tillsammans. Men när jag gått upp till etthundrafyrtiofem kilo beslöt jag mig för att gå ned. Jag gick ned till hundra medan Jan hade gått upp till tvåhundratre kilo och ett år senare, 2003, dog han.

Leif GW berättar om nöjsamma möten och samtal som han hade med dåtidens omtalade skurk, Leif ”Skiffer” Stenberg, Mr X.
– Han var in i helvete underhållande! Jag var på hans begravning 1985 och där var varenda gangster i hela Sverige och trettio spanare som smög omkring. Sen var det fest på Riche där vi skålade för Leif. Det var en riktig gangsterbegravning.

Kvinnotycke

Påfallande i Leif GW Perssons liv är, trots hans kyligt avvisande mor, hans kärlek till kvinnor. Han har också kvinnotycke.
Han rycker till när jag säger detta och mumlar att det var väl förr.
– Jag hade så mycket bra kvinnlig uppbackning av min älskade mormor, fastrar, mostrar och äldre kvinnliga kusiner.

Första barnet, sonen Patrick, fick han som ung efter ett mycket kort förhållande. Nu är Leif GW Persson är inne på sitt tredje och sista äktenskap med Kim, som han träffade på en vernissage år 1995, när kärleken slog ned som en blixt.
Detta hade hänt förr. Han var först gift med Birgitta, Sophiasyster, senare rektor, som han har två döttrar med. När Leif började tjäna pengar bodde de i ett stort hus i Djursholm, där döttrarna Malin och Hedda växte upp.
Passionen drabbade Leif vid mötet med socionomen Margareta och han flyttade till hennes stad Göteborg, köpte villa i eleganta Långedrag och sommarställe i Marstrand. De fick dottern Julia.

Lägger gärna pengar på barn och barnbarn

– Jag trivdes aldrig i Göteborg. Jag pendlade i veckorna till jobbet vid regeringskansliet i Stockholm men efter tio år 1991 skildes vi. Jag har hela tiden betalat underhåll till Margareta.
Jag säger att det är väl bara i USA som männen gör detta. Vad arbetar Margareta med?
– Hon har inte gjort ett skapande grand på tjugofem år. Hon bor i ett hus på Sardinien på Costa Smeraldkusten.
Hur kommer det sig att Leif GW Persson är så generös mot en exfru?
Han säger att han sett så många frånskilda kvinnor som blivit utbytta mot yngre och haft det svårt ekonomiskt.
Han berättar att han hjälpt alla sina barn med lägenheter och studiestöd – han gillar att göra av med pengar på barnen och barnbarnen.
– Jag har inga problem med att dela med mig.

Blev rik på Grisfesten

Han har tjänat hundra miljoner, och de första stora summorna rullade in 1978 med hämndboken Grisfesten om en justitieminister som går till prostituerade.
Hans tillvaro hade rasat samman i november 1977, när han fick sparken från Rikspolisstyrelsen sedan han utpekats som Dagens Nyheters källa i den så kallade Geijeraffären. DNs journalist Peter Bratt skrev att den före detta justitieministern Lennart Geijer (1909-1999) varit inblandad i horaffärer och en bordellskandal.
Det var en sorglig och förödande affär inte enbart för Leif GW Persson, som förlorade såväl anseende som försörjning, utan även för min gamla tidning som fick dementera historien, fastän den var sann.

Tvingades dementera

Två dagar efter DNs avslöjande tvingades DN att publicera Olof Palmes dementi. DN fick be Lennart Geijer om ursäkt och därtill betala ett skadestånd på femtiotusen kronor.
Geijeraffären krossade nästan Leif som strax efter var nära att ta livet av sig.
– Det var alldeles för jävligt. Jag hade blivit en skurk och jag hade ingenstans att ta vägen, medan Carl Persson stack i väg till Filippinerna.
Det blev journalisterna Erik Eriksson och Göran Elwin (1940-2011) som med Papperen på bordet i tv-programmet Studio S, som sändes i maj 1978, beskrev sanningen i Geijeraffären och därmed rehabiliterade Leif GW.
Han hade emellertid redan påbörjat sin författarkarriär – som en hämnd. Det blev nyckelromanen Grisfesten som från början skulle bli en lärobok för Liber. Han övertalade i stället förläggaren att han skulle skriva en roman. Förläggaren föreslog tretusen exemplar, Leif fick upp dem till femtusen och boken tog slut under publiceringsdagen. En kölista på trettiotusen böcker upprättades och hittills har Grisfesten sålt i en miljon exemplar och också filmats som Mannen från Mallorca av Bo Widerberg.
Sedan har det rullat på för Leif GW Persson ekonomiskt, yrkesmässigt och privat. Han kan tyckas bufflig och tvär, där han sitter i tv-rutan och löser brott, men han är en känslig person.
– Jag är ingen pansarkryssare. Jag är inte särskilt gnällig och pratar gärna. Jag är stor och grov och pratar långsamt och jag säger vad jag tycker.

Går motvilligt i pension

Nu går Leif GW i pension från jobbet som professor på Rikspolisstyrelsen:
– Jag hade kunnat få fortsätta mitt jobb, men då hade det blivit ett prejudikat och Rikspolisstyrelsen hade tvingats behålla folk som de vill bli av med.
I tv-serien Veckans brott har han fått hela Polissverige i gungning genom att peka på det stora antalet ouppklarade brott. Serien fortsätter i höst så det lär inte bli tyst på Leif GW på länge än. Nu laddar han om!

Text Kerstin Sedvallson

Kommentera