Annabeth Jarls novell vann andra pris i Seniorens tävling Årets novell med denna finstämda och sorgliga berättelse.
Äntligen har jag tagit fram banankartongen och den hårt knutna plastkassen.
De har stått bakom min hörnsoffa i snart tre år nu och mina tankar har flytt undan dem, för de rymmer minnen jag försökt undvika och sår som inte förmått läka. De där dagarna vill jag inte minnas. Och när jag ändå gör det är det som att släppa lös ett vilt klösande monster i själen.
Så fort det gått att tömma vår mammas hus och sanera bort spåren efter ett helt liv. Det som tagit åttio år att samla skingrade och kastade vi på åtta timmar. Och vi slängde den orangea gjutjärnsgrytan ovanpå. Samtidigt tror jag vi kastade bort varandra.
Nu sitter jag här på golvet bredvid papplådan med de saker jag inte förmådde kasta, och att kasta det som finns i kassen hade varit som att kasta mamma. Och kanske mig själv.
Burkarna… Så mycket tre små ekande tomma plåtburkar kan rymma av dåligt samvete och smulade drömmar.
Hur många gånger under alla år satt hon ensam, där vid det alltmer belamrade köksbordet, och drack sitt kaffe?
Hur många gånger lade hon upp Singoallakex ur den runda, röda burken med nötta blommor och Göteborgsrån med citronfyllning ur den avlånga gröna, till bara sig själv. Kex som hon köpt för att bjuda oss på. Om vi kom.
Hur många gånger nådde hon botten utan att ha delat med någon, innan det var dags att köpa nya att sortera ner tillsammans med nya förhoppningar?
Hur många gånger lyfte hon blicken över kaffekoppen och tittade ut genom fönstret, som vette neråt vägen, då hon hörde ett svagt motormuller? Hann där tändas ett hopp, ”Kanske i alla fall,” innan hjärtat slets ur bröstkorgen då hon såg hur alla bilar istället vek av åt höger, mot Stenåsens Kött och Svets.
Jag lyfter locket på kaffeburken. Där finns ännu en svag doft av Gevalias frystorkade.
Då och då gjorde hon små oanmälda besök i våra samveten, men passade dåligt in i någons egoistiska agenda. Kanske för att hon inte längre var behövd utan behövde. Eller var det förakt vi kände? För att hon blivit gammal?
Min inre röst hade viskande försökt förmå mig att lyfta handen till en smekning men där fanns en mur emellan oss, som jag nästan kunde lägga handflatorna på och känna. Det var jag som rest den. Utan att veta när eller varför. Och ingen röt i mitt öra:
”Annabeth! Snart är det för sent!”
På högkant i lådan står den ovala hallspegeln med antikvit ram. Den som sett hennes ögon glöda och falna. Sett glädje och naken förtvivlan. Som sett henne blomma och vissna, ändra kontur och långsamt suddas ut. Jag håller den framför mig. Är det hennes ansikte jag möter? Eller är det mitt? Rynkigt och slappt. Ser jag gammal ut? Ja. Men det kommer att gå över. Likt ett rhododendronblad, som hänger livlöst och skrumpet i vinterkylan, ska jag till våren – eller när jag annars får tid – åter fyllas av saft och slätas ut. Så tänker jag mig ännu mitt eget åldrande. Det är tillfälligt.
Jag lyfter upp den röda telefonen. Den som hört hennes hemligheter, djupa tankar och humoristiska kullerbyttor. Jag kan inte motstå impulsen, utan sätter kontakten i jacket och petar ner ett darrande finger i nummerskivan. Redan på första signalen meddelar en obeveklig röst: ”Abonnenten du söker har upphört!”
Ja, vad hade jag väntat mig? Att rösten jag glömt åter skulle svara: ”10834” ? En gång var den sista. Och en dag var den sista. Åtta gånger hade hon lyft luren och ringt mig. Och sju gånger hade jag inte svarat. En gång om dagen fick räcka. Men den sista dagen var det inte nog.
Varsamt lägger jag köksklockan som tystnat vid mina fötter. Den som mätt tiden, tickat fram minuter och slagit de hel- och halvtimmar som var henne tilldelade.
Jag plockar upp handväskan man aldrig fick titta i och förmår mig inte att göra det nu heller.
Kartongen är nästan tom nu. Det återstår bara några få saker på botten: Det indragna körkortet som gjorde henne till fånge och totalt beroende. Hemtjänsten kom, micropling, en tallrik med tre potatisar, något beige och en slabba sås landade på köksbordet. Rivstart, så var de borta.
Ett kort med bara två rader: ”Tack mamma! För att du inget frågade.”
En påminnelse om hur vi alltid bodde i hennes tankar; ett trassel av färggranna, krullade snören och utslätade, använda papper som hon skulle ha när hon gjorde sina paket till oss. Dem någon fnös åt och rentav kastade.
Pensionsavin. Aldrig hade jag förstått hur lite hon hade. Ändå gav hon oss hela arvet hon fått och sa ”Ni behöver det bättre.” Inte ens då lyfte jag min hand. Först nu begriper jag varför det var fläskben men aldrig filé i hennes gryta.
Husnyckeln skramlar till mot parketten. ”Mamma, du måste låsa!” hade jag sagt. Men hon skrattade: ”Det finns väl ingen som stjäl gamla tanter!”
En torkad kulspetspenna och ett par blå tygbitar, sedan är lådan tömd.
Till slut löser jag upp knutarna på plastkassen och låter hennes liv, på de handskrivna, onumrerade och gulnade pappersarken rinna ut över golvet. Alla dessa ord och tankar som skulle blivit hennes memoarer.
I åratal skrev hon. Och jag hade letat länge, innan jag insåg att det inte fanns mer. Att hon fastnat och skrivit samma och samma medan årstiderna skiftade utanför hennes köksfönster, medan gräset styvnade i frosten, äppleträdens blomning drev iväg i vinden, rabatterna exploderade i somrarnas överdådiga färger, äpplena mognade, löven föll till marken medan rönnbärsklasarna ännu en tid hängde rimfrostiga kvar på nakna grenar.
Och hon fortsatte skriva fastän meningarna började falla sönder och kulspetspennan ristade allt darrigare, svårtydda spår över sidorna, som vällde ut bland burkar med marmelad och kosttillskott. Och hon skrev fortfarande när huset kröp allt längre in i granskuggan och naturen återtog trädgården. Det var som om hon inte såg att den färgats grön av mossan som täckte plattgångar och trappor, kersen som invaderat hallonlandet, kvickroten som tagit tillbaka grönsaksland och rabatter och gräset som växte högt och vilt.
”Se, är den inte vacker!” sade hon då hon böjd försiktigt, försiktigt höll upp den sista gula dagliljan utan att bryta stjälken. Det var som om hon höll hela den forna prunkande trädgården i sina kupade händer.
”Se, så vacker den är!” sade hon igen. Såg hon inte förödelsen runt denna enda återstående blomma? Eller silades allt annat barmhärtigt bort genom en döende hjärnas grova filter? Det var vad jag ville tro. Allt annat vore fullkomligt outhärdligt.
”Joo mamma…” svarade jag. ”Visst är den vacker!”
”Mamma, berättade jag för dig att jag också drömde om att skriva? Men nu har jag blivit så isande, från vettet rädd att även mina ord ska börja sina och minnet förflyktigas och bli till svarta hål. Att livet redan passerat utan att det blev. Inte för mig heller.”
Jag lyfter de små blå tygstyckena och kramar ihop dem hårt mot mitt hjärta. Med snoret rinnande sluter jag ögonen.
Det var fortfarande sommar och jag måste ha kommit åt livets PAUSE- knapp den där eftermiddagen. Alarmsystemet, som för länge sedan löpt amok och ständigt tjöt och blinkade: ERROR, ERROR hade stängts ute, liksom alla måsten som rest sig likt silotorn, som jag aldrig förmådde fylla.
En glaskupa hade sänkts över hennes barndoms lilla badvik och solskenet låg som en bro över vattnet. Här inne fanns bara hon och jag. Allt som hördes var fåglarna, långt borta, och vågskvalpet som kittlade strandkanten. Hon hade på sig den hemsydda bikinin, i kornblå lycra, med gröna blad och vita blomvippor. Byxan täckte den runda magen och benen hade iträdd resår i sicksackfållarna.
Hennes lår var ådriga och skinnet för stort medan brösten, som vita vällde upp ur BH-ringningen, var förunderligt fylliga och fasta. Som om de blivit felmonterade och egentligen inte hörde ihop med hennes kropp. Men leendet och de varma ögonen var desamma som alltid, liksom den djupa skrattgropen i högra kinden.
Hon närmade sig vattenbrynet, stannade upp och doppade högerfotens tår, innan hon fortsatte tills vattnet nådde henne en bit upp på vaden. Med ett skratt lade hon sig på rygg. Jag tror hon var totalt lycklig där hon låg och sparkade upp det ljumma vattnet och solglittret ur Vättern.
Lutad mot en björkstam satt jag och njöt av att se henne. Jag njöt av lugnet inom mig och jag njöt av att för en gångs skull inte stressas av, eller irritera mig på hennes långsamhet och berättelserna utan början eller slut. Istället kände jag hur en varm, röd vallmo långsamt vecklades ut i mitt inre. Och jag kände hur muren föll och hur min hand äntligen var på väg att lyftas till en smekning. Men jag tvekade ett andetag. Och det blev inte.
Jag visste det inte ännu, men när hon kom upp ur vattnet hade hon snart tagit sina sista steg och lämnat, ett efter ett, sina sista fotspår i den finkorniga sanden. För några ögonblick kunde jag följa dem, innan nästa och nästnästa våg slöt sig om dem och förde dem med sig och sorterade in dem bland hennes barndoms små och oändlighetens spår och sandkorn.
Nästa gång jag såg henne låg hon ordlös, bruten, blodig och delvis förlamad på en smal brits, mitt på golvet i det kalla lysrörsljuset på akuten.
Hon såg mig inte, där jag dröjt mig kvar innanför dörren. Jag hörde den fullkomligt uppgivna, ensamma gråten. Knapparna hade öppnat sig och sjukhusskjortan glidit isär. Det var som att se mig själv ligga där. Mina bröst, min mage, mina lår, mina knän. Och även gråten var min.
Först då hann vidden av hennes kärlek ifatt mig, när jag såg hur hennes händer påbörjade en mödosam vandring, såg hur de sökte och trevade innan de slutligen fann varann. När hon äntligen lyckas fläta ihop fingrarna och knäppa sina rynkiga händer insåg jag: Det var inte för sig.
Det var för oss.
Sakta tog jag de sista stegen fram till henne. Jag lyfte min hand. Med varsamma fingertoppar slöt jag hennes ögon.
Novell av Annabeth Jarl
Illustration av Iva Troj
