Noréns Andante – Ett stilla inlägg i debatten

Det här handlar om att uthärda den opåverkbara vardag som livet på ett särskilt boende alltför ofta utgör, skriver Jan Arleij.

För den som vill reflektera över eller bearbeta existentiella brister i svensk äldreomsorg rekommenderas Lars Noréns ”Andante” på Dramaten i Stockholm. Men den knappt tre timmar långa föreställningen (inklusive paus) är ingen tung historia. Föreställningen är rolig mitt i allvaret och blir en lisa för själen.

Replikerna är tonsäkra när de ringar in en räcka plågsamma och förnedrande omständigheter som hör till det multisjuka åldrandets sista stadier.

Handlar om att uthärda

Ångesten förnekas inte men görs heller inte till pjäsens huvudsak. Det här handlar om att uthärda den opåverkbara vardag som livet på ett särskilt boende alltför ofta utgör. En tillvaro med snäva, snåla ramar att trängas innanför, tillsammans med olycksbröder och systrar man själv inte har valt att ha vid sin sida.

Jag ser föreställningen som ett inlägg i debatten om hur vår äldreomsorg fungerar. Jan Arleij

Ändå gror en ömsinthet och omtanke som gröna strån ur asfaltens sprickor. De boendes associationer korsar varandra i blickars möten och dialoger som i sig är absurda men som för var och en är fullständigt logiska, naturliga, självklara. Andante ger oss facit, vi i publiken ser vad som sker, vi förstår hur de boende går vilse i glömska och missförstånd, men alltid kämpar för att hitta ett uttryck, en väg ut.

Det växer fram en solidaritet mellan de övergivna, där de sitter fjättrade i sina stolar. De söker kontakt med varandra på alla tänkbara sätt – genom att mucka gräl, vara hotfulla, konkurrera; men också tröstar de varandra bara genom att bryta tystnaden.

Sprängs av uppror

Scenografin är stram och enkel, statisk och instängd – men plötsligt spräcks den när några av de boende gör uppror, om än bara genom att byta plats med varandra. Fortfarande inpressade i den existentiella återvändsgränden men ändå i en rörelse tillsammans.

Andante gestaltar en av de ömmaste smärtpunkterna i vårt stolta välfärdssamhälle. Jag ser föreställningen som ett inlägg i debatten om hur vår äldreomsorg fungerar. Så många boende som behöver någon att tala med, någon att bearbeta sina liv tillsammans med, att få hjälp med trauman som plötsligt får utrymme att anmäla sin närvaro efter kanske ett helt liv i förträngning – och så få som får det.

För mig är det här Noréns specialitet – att tvinga oss att stanna upp, att ta konfrontationen med det bortträngda. Som tur är med en värme och ett samtidigt skratt. Humorn och absurditeternas lätt galna dans gör Andante förlåtande och mjuk inför existensen skoningslöshet.

Att åldras, bli multisjuk och drabbas av hjärnans sjukdomar är en dramatik bortom det fattbara.
Jan Arleij

Att åldras, bli multisjuk och drabbas av hjärnans sjukdomar är en dramatik bortom det fattbara. Sjukdomen tar kraften och omöjliggör protesten mot den bortglömdhet och frånvändhet som osynligt isolerar väggarna på våra äldreboenden.
Andante bidrar till att upprätta sex själar ur denna kollektiva glömska, denna förträngning på samhällsnivå, som det magra existentiella innehållet i äldreomsorgen är ett uttryck för. Ett inlägg i debatten.

Kommentera