Hon är 82 år fyllda och hör bara på ena örat. Men sådant stoppar inte Dorothy Bryngelsson, musiker och ledare för fyra körer.
– Visst blir du glad av att sjunga. Det finns vetenskapliga belägg för, säger hon som styr Glädjeskaparna, 18 mogna män, från sitt piano.
Fingrarna rör sig med farlig fart när Dotty, som körmedlemmarna kallar henne, drar igång Högt på ett berg. Hon leder tveklöst och taktfast, med porlande diskant på pianot och bestämd stämma.
Det är högt i tak i SMU-gården, Önnered och maffig akustik när mansröster och mandolin tränar programmet inför nästa konsert – i Äspereds kyrkas församlingsgård.
Det blir grönsvarta slipsen och beige byxor den här gången, förklarar enda kvinnan där framme, som solosångaren Lennart kallar ”en fantastisk människa och ett verkligt föredöme”!
– Jag kan inte säga att jag är trött när jag har Dotty här, förklarar han och får resten av kören att nicka medhåll.
I häften och notpärmar har de efter 20 år minst 300 sånger att välja mellan. Vem som gör urvalet behöver ingen tvivla på.
Själv kallar hon sig skämtsamt ”periodare”.
– Förra vintern stickade jag säkert ett 30-tal fluffiga halsdukar i olika färger, gav bort och höll på, skrattar Dorothy Bryngelson högt och smittsamt innan dagens körövning börjar.
Hon älskar att lära sig nya saker, har läst Cambridge-engelska, extra franska, italienska och hebriska, reser gärna långt och mycket.
– Jag gillar projekt, att sätta igång grejer och göra färdigt dem, förklarar Dorothy, som bestämt hållit fast vid både sin gudstro och musiken sedan hon var barn.
Från 15 års ålder har hon spelat i Fiskebäcks missionskyrka. Ett antal år arbetade hon som musiklärare, men vid 57 blev det förtidspension efter en hörselskada.
Sedan dess har hon fortsatt skriva egna låtar, både andliga och profana. Hon spelar piano, dragspel, litet gitarr, mandolin och blockflöjt och leder fyra nya körer.
– Jag har startat körer fast jag har ont i örat och är halvdöv, för det är ju så väldigt roligt, konstaterar Dorothy.
Idén till manskören »Glädjeskaparna«, som föddes när männen var i 50-60-årsåldern, fick hon genom sin make.
I körsammanhang står de manliga sångarna ofta där bak, men det ville Dorothy ändra på.
– Det var dags att de fick vara litet mer framträdande, inte bara bihang, tycker hon.
Mansstämmorna når mäktig volym, inte minst vid bordsbönen inför fikat, Glädjens herre var vår gäst, till melodin av Elvis Presleys Love me tender.
När nyfikna undrar hur hon får alla att lyda skrattar hon.
– De är så snälla de här pojkarna. Verkligen!« förklarar Dorothy, som inte har några planer på att sluta med vare sig Glädjeskaparna, Teodora, Åkershuskören eller Glädjesångarne, som alla har henne som ledare.
– Jag fortsätter tills jag mår dåligt på något vis, eller så länge de håller på och folk vill höra oss.
För henne råder inga tvivel. Alla som har en röst kan sjunga. Men de som gör det tillsammans vinner extra mycket, oavsett ålder.
Text: Karin Tufvesson
Foto: Lena Bryngelsson
