Att han blev sångare och skådespelare var kanske inte så konstigt. Men att stå på scen har också alltid handlat om att visa att man finns, att man duger. Så var det för den unge Sven-Bertil Taube, vänsterhänt och stammande. Och lite så är det än idag, 40 skivor och 50 filmroller senare.
När vi träffas på hotellet i Göteborg där han alltid bor vid sina besök här, precis som hans far Evert alltid gjorde, bär Sven-Bertil Taube strumpor i en utsökt, vacker röd färg. Strumpor som givetvis matchar den skjorta som diskret skymtar under hans avmätt gräddvita tröja över de lediga byxorna i nästan samma färg.
– Ja, strumporna är fina, och jag har fina skor också, säger han när jag halvannan timma senare kommenterar hans strumpor. Han meddelar med viss stolthet att han köpte dessa skor – mjuka, bruna – i Sydspanien ”för flera år sedan” och att de i själva verket är italienska men att han inte använt dem särskilt mycket.
Så elegant, så ”casual”, så Taube. Hans fylliga och vackert grå kalufs ligger perfekt ostyrigt över de numera fårade anletsdragen.
Den bekväma men ändå eleganta klädstilen har alltid varit hans signum. Scarf runt halsen hellre än slips. Men det måste vara bra kvalitet, helst dubbelvävda. De enkla rakar bara ner, säger han och nämner ett känt märke.
Varifrån kommer klädintresset? Han tillrättavisar mig.
– Jag har inget överdrivet intresse för kläder. Jag är känslig för kläder. Men inte så att jag har en stor garderob. När jag blev utsedd till Sveriges mest välklädde man (1967) och skulle fotograferas av en tidning var jag tvungen att springa över till en klädaffär i närheten av Dramaten för att låna en kavaj. Jag använder sällan kostym numera, men jag har i alla fall en grå…
Gula glasögon skyddar synen
Glasen i hans hornbågade är gula. Det är inte särskilt vackert. De stör vår bild av Sven-Bertil Taubes stil som estetiskt och harmoniskt välkomponerad. Men de gula glasen är nödvändiga: sedan några år lider han av makuladegeneration, en ögonsjukdom som långsamt bryter ned det centrala synfältet. Han bör skydda den lilla syn han ännu har.
Men ännu klarar han sig trots allt ganska bra, säger han tålmodigt, och man hör för sitt inre öra en rad ur Så länge skutan kan gå, en av de Taube-visor han sjungit så många gånger: ”Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn…”
Han kan inte längre läsa böcker eller titta på tv och film, men han lyssnar ofta på ljudböcker. Han använder en behändig käpp som varnar för trappor och andra hinder. Den markerar också hans handikapp. Teater kan han inte spela längre, men han tar gärna filmroller.
– Det är förstås ett handikapp att inte kunna läsa, men jag har en trevlig och begåvad och vacker och intelligent hustru som är road av att läsa filmmanuskript mot mig så att jag kan lära mig replikerna. Det är en hjälp och ett väldigt stöd, jag är lyckligt lottad.
Av synproblemet märks inte mycket när Sven-Bertil Taube väl står på en scen och sjunger sina visor. I somras framträdde han givetvis på Gröna lund i Stockholm. För femtioandra året i rad stod därmed en Taube på nöjesfältets stora scen. Liksom på Liseberg i Göteborg, på musikfestivalen i Kullabygden och på Taubespelen i Grebbestad. Han avslutade sommaren med en veckolång turné i Norge tillsammans med Göran Fristorp.
Han är sångaren och skådespelaren
Att sjunga en visa och spela en roll handlar ju om samma sak, betonar han. Gestaltning. Och där på scenen blir han som en pojke fast morfar han är, lekfullt och lätt han svävar och tycks inbjuda alla att komma i hans famn.
– Ja, jag har i allra högsta grad haft nytta av min skådespelarutbildning.
Skådespelare blev han via sitt gitarrspel.
– Många i min generation var ju roade och intresserade av visor, men jag tyckte att många som ackompanjerade på gitarr ofta spelade ganska dåligt. Jag ville lära mig mera, så när jag var 22 reste jag till Spanien för att lära mig spela klassisk gitarr i Madrid och Malaga.
När han kom tillbaka till Stockholm fick han roller som just gitarrspelare i diverse teaterstycken, däribland i Pajas för en dag, som Per Edström satte upp på Hallwylska palatsets gård.
– Jag fick uppträda som pajas och skulle sjunga till eget ackompanjemang. Men jag tyckte att jag behövde lära mig mer om att stå på en scen, så jag sökte in på Witzanskys teaterskola. Normalt gick man där i två år, men Axel Witzansky tyckte att jag skulle pröva in på Dramatens elevskola redan efter ett år. Det gjorde jag, och kom in på första försöket.
Dramatens elevskola
Han hade tur, tycker han, för vid denna tid, 1959, fanns ännu några av de riktigt lysande Dramatenstjärnorna kvar; Inga Tidblad, Tora Teje, Lars Hansson, Georg Rydeberg, Ulf Palme. Han blev fast anställd på Dramaten och medverkade i pjäser som Gisslan, Hamlet, Svejk i andra världskriget, Å vilket härligt krig och Klas Klättermus innan han efter tio år tog tjänstledigt för att som den förste i en numera lång rad svenska skådespelare spela musikal i London, i I and Albert. Det blev en internationell karriär, på teater och film, och i Sverige fortsatte han som frilans med teater, film och tv.
Åter till vissångaren Sven-Bertil Taube. Rösten når inte riktigt samma höjder som förr, men den har mognat som ett fint årgångsvin, och varje ord han sjunger når oss. »Aldrig kändes Sven-Bertil Taube bättre med en knivskarp textning och sinnet för texternas epik«, skrev en recensent efter hans framträdande i Societetsparken i Varberg i somras.
Han blir 79 i november.
Vad driver dig i yrket?
– Jag ställer mig fortfarande frågan vad jag ska bli när jag blir stor.
Det är ett svar som nog bör tillskrivas antingen koketterikontot eller den överdrivet falska blygsamhetens.
Men i fortsättningen av sitt svar röjer Sven-Bertil Taube ändå kanske något om sina drivkrafter.
– Det handlar väl om ett slags behov av att visa att man finns till.
Sven-Bertil Taube är aktuell som Landshövdingen i Ola Salos rockopera Kult, som har urpremiär Alla helgons dag, lördagen den 2 november, i radions P1 och P2.
Text: Kurt Mälarstedt
redaktionen@veteranen.se
Det här är ett utdrag ur en längre intervju som du hittar i senaste numret av Veteranen. Där kan du läsa vad Sven-Bertil Taube säger om sin ekonomi, om hur han började sjunga sin fars sånger och hur det känns när publiken vill att det ska låta som det alltid har låtit.
Vill du inte missa något nummer av Veteranen kan du bli medlem i SPF, då får du tidningen som medlemsförmån. Du kan även prenumerera eller köpa tidningen i välsorterade pressbutiker.
Sven-Bertil Taube
Fysisk/yttre ålder: 78.
Inre ålder/känner mig som: 60.
Familj: Gift med Mikaela (dansare, född Rylén) sedan 1985. Sonen Felix med henne. En son och två döttrar från tidigare förhållanden. Två barnbarn.
Bor: På Aberville Road i Fulham, London.
Gör just nu: Sjunger rollen som Landshövdingen i Ola Salos rockopera Kult, som har urpremiär i radio på Alla helgons dag.
Bakgrund: Yngsta barn till Astri och Evert Taube, studerade ett år på internatskola i Connecticut som 19-åring, hoppade av gymnasiet i Stockholm, studerade gitarr i Spanien, Witzanskys teaterskola, Dramatens elevskola, Dramaten i tio år, internationell filmkarriär sedan 1970, teaterkarriär i både Sverige och England, vissångare, estradör, nära 40 skivor, över femtio filmroller.
Stolt över: Mina föräldrar, mina barn, min vackra hustru.
Drömmer om: Jag går inte omkring och drömmer. Men att jag ska hänga med tillräckligt länge för att se min yngste son gå ut i livet. Han är 19 nu. Om jag har så många år kvar att han kommer upp i några och 20 vore det bra.
Dold talang: Jag har använt det lilla jag har och slitit på det så gott jag kunnat.
