Lena Linderholm – ”Jag kan inte leva utan att måla”

Konstnären Lena Linderholm har en stor och trogen publik som älskar hennes glada färger och provensalska stil. Glädjen finns också hos Lena själv. Men för ett par år sedan drabbades hon av bröstcancer och fick sig en rejäl knäck. Nu har hon hittat tillbaka och penslarna virvlar återigen över duken.

Huset är stort och pampigt, och ligger vackert beläget mitt i Strängnäs med utsikt över domkyrkan. Lena och Gösta Linderholm har bott här i sju år. De drömde om ett stort hus, fick se det här i en annons av en slump, och blev förälskade.
–Men vi tvekade trots allt ett tag, min pappa hade precis dött och egentligen kände jag att jag inte orkade med någon flytt just då. Inte något stort hus heller. Men när det hade gått ytterligare några månader sa min son att »det där huset ni tittade på är fortfarande till salu«. Då gick det inte att motstå längre, säger Lena.

För social

Egentligen hade de tänkt sig ett mer lantligt hus, en gård med allé kanske. Men Lena inser att det här passar henne mycket bättre. Hon är alldeles för social för att bo isolerat på landsbygden.
–Jag är sån som tycker det är kul att stå i kö, då får man ju prata med folk. Om jag kommer in på Konsum och ser att det är långa köer vid kassan, så tänker jag, vad kul, där är ju den och den, jag får skynda mig så jag hinner prata lite!
Överallt i det stora huset finns spår av Lenas, och Göstas också för den delen, kreativitet. Det är tyger, penslar, färger, böcker, tavlor, krukor, instrument, växter och annat överallt. Och leksaker, överallt leksaker. Nyss föddes det fjärde barnbarnet, lilla Julia Violetta.
–Det är också därför det är så fantastiskt att få bo i ett så här stort hus. Dels får vi plats att måla och musicera, dels kan vi umgås med våra vuxna barn och deras familjer. Både Emilia och Hampus kommer ofta hit med sina familjer, det är väldigt roligt. De har två barn var nu.

Här trivs barn

Att barn stortrivs här är inte svårt att förstå. Så mycket att upptäcka, så mycket att titta på. Som en uppstoppad svan på bordet i stora rummet på nedre våningen. Den var för övrigt med i filmen Fanny och Alexander. En liten minivedspis för barn i köket, med tillhörande stekpanna, som Lena brukar använda när hon gör små plättar till barnbarnen.
–En flicka som var här på besök beskrev det här huset som ett »barnhus«. Och när hon såg mig klippa och klistra med något sa hon att »vuxna brukar köpa saker, inte göra«. Ja, men inte jag, jag gör saker, sa jag till henne, och då tittade hon på mig och sa »vet du, jag tror att du ÄR ett barn!«
Det var nog den finaste komplimang Lena kunde få, för om man med barn menar att fortsätta vara nyfiken på livet och gå med öppna ögon in i nya situationer, så stämmer det väldigt väl in på henne. Med sina 67 år har hon ju teoretiskt sett uppnått pensionsåldern, men för henne som konstnär skulle att sluta jobba vara lika med att lägga sig ned och dö.
–Jag älskar att måla och skapa, jag skulle inte kunna leva utan det. Folk säger »åh, när vi blir pensionärer, då ska vi hyra husbil« eller vad det nu kan vara. Sedan åker de iväg och när de kommer hem har en av dem dött eller så har något annat jobbigt hänt. För mig finns bara att fortsätta att leva det liv jag alltid levt, säger hon.

Många älskar Lenas konst

Hennes konst är älskad och uppskattad av många, och de färgglada mönstren med blommor, blad och frukter som återfinns på tyger, keramik, tavlor och affischer, finns i många hem runt om i Sverige.
–Jag har en stor och härlig publik som hör av sig väldigt mycket, och det gillar ju jag som är översocial. Någon provokativ konstnär har jag aldrig varit, fast det är klart att det krävs ändå ett visst mod att måla blommor och hålla fast vid sin stil trots att kritikerna hellre vill ha kön och uppsprättat.

Hus i Provence

Lena och Gösta delar sin tid mellan huset i Strängnäs, en gård i Härjedalen och ett hus i Provence. När vi ses håller Lena på att förbereda sig för en resa ner till Provence, fast inte med Gösta den här gången utan med några tjejkompisar.
–Vi ska prata, skratta och ha kul!
Behöver man lära sig att ta för sig och njuta av livet är det nog hos Lena Linderholm man ska ta lektioner. Men för ett par år sedan fick hon sig trots allt en knäck av livet. En dag strax före jul år 2010, när hon stod i duschen och tvålade in sig, kände hon hur en klump i ena bröstet nästan föll ner i handen på henne.
–Det var som om den ramlade ner i min hand, faktiskt, det var så det kändes.

En nattsvart tid

Oron låg och gned i henne den julen, och när hon väl kom till läkare efter alla helgdagar kom beskedet hon väntat men också fruktat. Cancer. Det skulle bli operation och strålning, cellgifter och en lång sjukdomsperiod.
–Det var jobbigt, jag fick världens dödsångest. När man får cancer är det lite som att gå och släpa på ett stort svart kors. Man vet ju aldrig om sjukdomen slår till igen, den är så lömsk.
Gösta fanns vid Lenas sida genom hela sjukdomsperioden, skjutsade till behandlingar, satt och väntade utanför. Direkt efter sista behandlingen åkte de ner till huset i Provence.

Jag var så ledsen och förtvivlad, allt kändes nattsvart.

Ett riktigt bryt

Lena, som alltid brukar vara så glad och stark, var nu bara en skugga av sig själv. Hon hade ont i kroppen, orken tröt och hon såg ingen mening med att leva längre.
–Jag hade ett riktigt bryt där nere i Provence. Jag var så ledsen och förtvivlad, allt kändes nattsvart. Svettades gjorde jag, och orkade ingenting. Jag tänkte att det här var ingen idé, det var bara jobbigt för alla andra runtomkring. Hur kul är det för barnen med en skallig morsa som bara gråter?
–Faktiskt gick det så långt att jag låg där i huset i Provence, på översta våningen där ateljén är. Det finns en terrass därutanför, och jag fantiserade om att jag skulle hoppa från den. Stå där, ta en titt ut över floden och bergen, och sen hoppa. Där nedanför på gatan finns en fontän, och jag tänkte på hur det skulle vara ganska praktiskt att jag hamnade i den … Det låter helt absurt nu, men då kändes allting helt svart.

Livsglädjen kom tillbaka

En dag fick Gösta nog och sa till Lena att hon måste skärpa till sig, måste kämpa, måste orka. »Ta en Ipren så åker vi till stan och äter glass«. Men Lena ville inte, orkade inte, kunde inte tänka på glass eller något annat världsligt. Bara att livet var slut, meningslöst, över. Gösta fick tänja gränserna lite till. »Vi åker upp till gamarna«, föreslog han, och då började Lena skratta.
–Gamarna, de bor högst upp på en klippa där i närheten och Gösta avskyr att åka dit eftersom han är så höjdrädd. Men han vet att jag gillar det, och nu var han beredd att övervinna sin egen höjdrädsla för min skull. Jag kände hur mycket han älskade mig, och långsamt men säkert började jag sedan ta mig tillbaka till livsglädjen igen.

Målandet hjälper

Lena säger att hon nog jobbade mer än någonsin tiden efter bröstcancern. Egentligen är inte orken som förr, hon känner sig lite tröttare, lite annorlunda, har lite svårare att sova. Men målandet hjälper, hela tiden sugs hon dit, till penslarna och färgerna och dukarna.
–Jag går inte och tänker att det är en massa saker jag måste hinna göra innan jag dör. Jag har nog gjort det mesta jag drömde om. Målat, rest, fått familj och nu har jag ju fått se mina barnbarn också. Men det är klart att jag gärna vill vara med och se dem bli större. Du vet, vi som haft cancer, vi har alltid likkistan i källaren, vi är redo på något vis, säger hon, med glimten i ögat fast samtidigt med allvar.

Ett träd för varje barnbarn

Förutom själva huset var det också trädgården här i Strängnäs som Lena föll för. Så lagom stor, så fantastisk med sitt läge med utsikt över kyrkan. Varje dag inleder hon med att gå ut i växthuset, vattna lite, pyssla om det som behöver pysslas om. Och för varje barnbarn har hon planterat ett fint träd. Vi går en tur i trädgården för att beundra det som står i knopp och blom nu.
–Lea fick magnolian, Leonard ett mandelträd. Det blommar nu – Sveriges enda blommande mandelträd! Albin fick en kvitten och lilla Julia Violetta som är alldeles ny, till henne vet jag ännu inte vad jag ska sätta. Men något fint ska det bli, något med mycket blommor.

Glädjen får man alltid kämpa för, sorgen kommer till en ändå. Gösta Linderholm

Skissblock, pennor och penslar

Tillbaka inne i huset går vi en trappa upp, där det enorma badrummet på femtio kvadratmeter ståtar och där såväl Gösta och Lena som barn och barnbarn har sina sovrum. I ett stort allrum står ett enormt bord, också det belamrat med skissblock, pennor och penslar. I rummet intill sitter Gösta vid datorn och förbereder en turné han ska ut på i sommar. Ibland är Lena med och uppträder, hon berättar historier och roliga anekdoter ur deras gemensamma liv, Gösta sjunger och spelar.
–Här brukar vi sitta och jobba, sida vid sida, säger Lena.
–Jag jobbar, du går ju ut i trädgården jämt, säger Gösta retsamt. Du är som den där tjuren Ferdinand som bara vill lukta på blommorna.

Liknar Napoleon

Det är mycket skojande och skrattande makarna emellan. Ända sedan 1973 då de träffades på en fest på Konstfack i Stockholm har de varit ett par, ett team som håller ihop i vått och torrt.
–Vi hade knappt hunnit lära känna varandra när Lena viskade i mitt öra att hon älskade mig – för att jag liknade Napoleon! säger Gösta och ler.
Båda är historieintresserade. För Göstas del är det mycket vikingar och maya-indianer som lockar, Lenas idol är just Napoleon. Eller »Nappe« som hon också kallar honom. Han sitter inramad på väggen i arbetsrummet på nedre våningen.

Visst kan vi ha tråkigt

Undrar om Lena och Gösta någonsin kan ha tråkigt tillsammans?
–Jo, det kan vi, men då beror det på Gösta! säger Lena och skrattar.
–Visst kan vi väl ha tråkigt, säger Gösta, men man ska ta varje dag som en utmaning och se till att få åtminstone ett gott skratt. Glädjen får man alltid kämpa för, sorgen kommer till en ändå.
Så sant. Men just nu verkar i alla fall glädjen ha övertaget hemma hos Linderholms.

Text Ulrika Palmcrantz

Kommentera