Hennes kamp blev historia

Gloria Ray Karlmark är ett levande kapitel ur historien. Hon och åtta andra blev ofrivilligt frontfigurer i den medborgarrättsrörelse som växte fram i USA med Martin Luther King i spetsen. Allt för att de ville få den bästa utbildningen.

För femtio år sedan förde kärleken Gloria Ray Karlmark till Sverige och Stockholm. Sedan dess bor hon här, med man, barn och nu också barnbarn. Men hon bär också på en helt annan historia. Från en tid som känns främmande idag, men som vi aldrig får glömma bort.
Glorias farfar var slav, men hennes föräldrar hade varsin universitetsutbildning. Pappan var agronom, mamman sociolog. De hade fått sin utbildning på skolor och universitet som var avsedda för svarta studenter.

”Klart jag ville gå där”

– Jag gick också i en svart skola från årskurs 1 till 9. Men när vi skulle sluta nian delade läraren ut lappar om de två gymnasieskolor som fanns i närheten. Den ena var en skola för svarta elever, den andra var Little Rock Central High som räknades som en av de bästa skolorna i landet. Klart jag ville gå där, där fanns ju resurser. Böcker, bibliotek och bra lärare, berättar Gloria.
– Jag ville ha den bästa utbildningen eftersom jag visste att jag som svart måste vara duktigare än de vita.

 Jag ville ha den bästa utbildningen eftersom jag visste att jag som svart måste vara duktigare än de vita.

Utbredd segregation

Och enligt ett beslut i Högsta domstolen tre år tidigare var det enligt lag förbjudet med segregerade skolor. Men i de södra delstaterna hade man inte börjat efterleva det här. Långt ifrån. Det fanns fortfarande speciella bibliotek för svarta och olika drickfontäner för vita och svarta. Och om en vit person klev på bussen skulle en svart genast ge sin sittplats till denne.
– Det var den verklighet vi levde i i Arkansas och vi ifrågasatte inte den. Föräldrarna sa åt en vad man fick göra och inte, vart man fick gå och inte, och man lydde utan att tänka efter, säger Gloria.

Skrev in sig

Men nu var det alltså 1957 och den ambitiösa eleven Gloria hade lärt sig i skolan att när Högsta domstolen fattat ett beslut så var det också det som gällde. Sa de att det var tillåtet för svarta att skriva in sig på vita skolor, så var det det.
– Jag och en kamrat åkte till skolan en dag i augusti för att skriva in oss. Då var det inga problem. Vi gick upp till administrationen och skrev in oss. Allt gick lugnt till och ingen sa något om det. Men snart började kvällstidningarna skriva om att det var några svarta studenter som skulle börja på Central High.

Möttes av soldater

Stämningen blev alltmer hätsk, ryktet om de svarta eleverna som skulle börja i den anrika skolan spred sig och en proteströrelse tog form. När det var dags för första skoldagen begav sig Gloria och hennes kamrater till skolan utan att veta att de snart skulle bli förstasidesstoff i tidningarna och symboler för medborgarrättsrörelsen och ett USA i förändring.
– När vi kom till skolan möttes vi av soldater. Guvernören hade kallat dit soldater som stod i en ring kring skolan och släppte in vita elever, men inte oss. Jag försökte slinka in bakom en annan tjej, men de var snabbt framme och stoppade mig.

Jag var rädd. Vi fick gå ner i källaren, långt ner i skolan, och där väntade en civil polisbil.

Presidenten ringde personligen

Det blev ingen första skoldag för de nio elever som kom att kallas Little Rock Nine. Föräldrarna anmälde det som hänt till en domstol, som slog fast att det var emot Högsta domstolens beslut och att guvernören inte hade någon rätt att hindra eleverna från att gå till skolan.
– Men han tog ändå inte bort sina soldater. Trots att president Eisenhower ringde honom personligen.

Allt detta hat

Under några veckor fick Gloria och de andra åtta göra sitt skolarbete hemma. Sedan blev det dags för ett nytt försök, nu var skolan omringad av den lokala polisen.
– Min pappa körde mig och min kompis till en sidoentré i skolan och där lyckades vi ta oss in. Men under dagen bildades en folkmassa utanför skolan, jag såg dem från klassrummet, hur de stod och skrek och var arga. Allt detta hat – mot mig! Det var en otäck känsla.

Evakuerades av polis

Gloria och de andra blev hämtade till rektorsexpeditionen. De skulle evakueras, man kunde inte garantera deras säkerhet i skolan.
– Jag kunde min historia och visste att det inte var första gången som vita varit rasande mot svarta. Jag var rädd. Vi fick gå ner i källaren, långt ner i skolan, och där väntade en civil polisbil. Jag fick lägga mig på golvet där bak och polisen som körde sa att vad som än hände fick jag inte resa mig upp.

Har kvar brevet

Efter denna traumatiska dag skrev Glorias pappa ett telegram till president Eisenhower, om hur det återigen hade brutits mot lagen. Dagen därpå kom ett svar, ett brev där presidenten bedyrade att han tänkte försvara alla amerikanska medborgares rättigheter. Gloria har kvar det brevet än idag, ett historiskt dokument.

Av skolans ungefär tvåtusen elever var det väl tio som var snälla mot oss, som vågade vara det.

– Sen kunde man se på nyheterna hur soldater skickades med lastbilar till Little Rock, det var förstasidesstoff. Nästa morgon samlades vi nio hos Daisy Bates som var talesperson för NAACP (National Association for the Advancement of Colored People). Och så blev vi eskorterade till skolan i en stor bil, med soldater i jeepar både framför och bakom oss. Under armen hade jag en poster som var till ett arbete i biologi jag höll på med, minns Gloria och ler.

Mental prövning

Den dagen blev deras första hela skoldag. Resten av året var en lång prövning mentalt. Gloria jobbade hårt i skolan men det var svårt att mötas av hatet. Också av den kompakta tystnaden från de flesta av de andra studenterna.
– Av skolans ungefär tvåtusen elever var det väl tio som var snälla mot oss, som vågade vara det. Men då blev de också behandlade precis som vi, deras föräldrar blev hotade och trakasserade.

Fick inte säga hej

Det fanns en flicka som Gloria minns med värme, Becky. Vissa lektioner satt de bredvid varandra och de brukade skicka små lappar till varandra. En vänskap växte fram. På en av lapparna undrade Gloria om hon skulle hälsa på Becky när de möttes i korridoren? ”Nej, nej, gör inte det!” blev svaret. Becky ville inte att hennes familj skulle bli utsatt.
– Jag förstår henne. Hon gjorde det hon kunde och det gjorde skillnad för mig, säger Gloria.
Flera amerikanska journalister har försökt hitta Becky genom åren för att sammanföra henne med Gloria, men de har inte lyckats hitta henne.

Ville bara få utbildning

Året i Little Rock Central High blev ett abrupt slut på Glorias barndom, tycker hon. ”Jag var 14 år när året började, 100 när det slutade”, sa hon i sitt Sommar-program i radio år 2016.
– Allt jag ville var ju att få den bästa utbildningen. Men vi blev som en följetong på nyheterna. Barbara Hendricks var åtta år då och hon har berättat att det första hon gjorde när hon kom hem från skolan var att sätta på teven för att se vad som hänt i Little Rock.

Allt jag ville var ju att få den bästa utbildningen. Men vi blev som en följetong på nyheterna.

Utsatt situation

För de nio som alltid hölls separerade, man såg till att de aldrig fick vara tillsammans i ett klassrum, var det svårt att alltid hålla tillbaka känslorna.
En av dem blev hemskickad efter att en kille spottat i hennes mat på lunchen och hon svarat med att hälla sin mat över honom. Hon fick inte komma tillbaka förrän efter jul. Med killen hände ingenting.
– Vi fick inte ge tillbaka. Men vårt mål var heller aldrig att avsegregera skolan, vi ville bara få utbildningen. Det var allt. Men det råkade krocka med guvernörens vilja att bli omvald i en delstat som inte var redo för integrering än.

Fick inte misslyckas

– Vi hade samtidigt en stor press på oss, vi bar på allas förväntningar. Vi fick helt enkelt inte misslyckas. Man var tvungen att vara perfekt hela tiden. Men vi hade alltid sällskap till skolan och då skojade vi och skrattade med varandra. Det var vårt sätt att bygga upp mod för att orka.

Martin Luther King kom

När Ernest Green, som var äldst av de nio, tog sin examen i slutet av det året (Gloria hade två år kvar), kom Martin Luther King dit för att bevittna ceremonin.
– Det var stort, men jag minns det som att han pratade mest med de vuxna. Men vi kände förstås till hans kamp, och vi kände också till Mahatma Gandhi. Vi visste att det hände saker ute i världen. Vi fick en bok att läsa det året som hette The power of positive thinking och var en riktig bästsäljare. Den lärde oss att ta kontroll över vårt eget, över det som var viktigt, och att inte bruka våld.

Pratade aldrig om hat

Trots att Gloria vuxit upp i en rassegregerad delstat var hon inte beredd på allt hat hon möttes av.
– Vi pratade aldrig om hat hemma hos mig. Mina föräldrar lärde oss att det fanns en massa dumma och obildade människor därute som inte kunde tillräckligt. Och att det fanns saker vi inte fick göra som svarta. Det var bara att spela efter spelets regler och göra sitt bästa.

Stängde skolorna

Efter detta turbulenta år beslutade guvernören att stänga statens high schools i ett år för att komma undan problemen. Gloria fick flytta till en morbror i Kansas City för att gå klart skolan där. Hennes mamma kom efter eftersom hon blev av med jobbet och svartlistad på grund av allt som hänt.

Det är alldeles för jobbigt för mig att väcka de här minnena.

Hedrats med statyer

Förra året var det 60-årsjubileum i Little Rock Central High, en hel vecka med program. Utanför Arkansas State Capitol står nu nio bronsstatyer som föreställer Gloria och hennes kompisar. Testament, heter den och invigdes 1995.
– Jag fick mejl från konstnären som frågade hur lång jag var när den skulle göras. Så varje figur föreställer verkligen en av oss.

Viktig del av historien

När Bill Clinton blev guvernör i Arkansas i slutet av 70-talet bjöd han dit Little Rock Nine och gjorde en ceremoni där de skulle gå in i skolbyggnaden tillsammans.
– Först ville vi inte gå in, det väckte så mycket känslor. Men vi gjorde det, förstås.
1997 var det dags för 40-årsjubileum. Nu hade Clinton blivit president och kom dit med Hillary och hela sin kabinett. Litte Rock Nine har blivit till en viktig del av den amerikanska historien och 1999 fick Gloria och de övriga ta emot USAs kongress guldmedalj.

Becky är det enda positiva

Än idag åker Gloria ibland runt i skolor och i andra sammanhang och föreläser. Om demokrati, om utanförskap. Ämnen som ständigt måste diskuteras och ventileras. Men det tar mycket på henne varje gång.
– Jag pratar gärna för ungdomar, det är så viktigt. Men jag vill inte åka runt och berätta min historia som något slags underhållning. Det är alldeles för jobbigt för mig att väcka de här minnena. Becky är det enda positiva jag minns från det året.

Text: Ulrika Palmcrantz

Kommentera