Barbro Westerholm är med sina 88 år vår äldsta riksdagsledamot. I drygt femtio år har hon varit med och påverkat samhället. Nästa år slutar hon i riksdagen, men det finns en fråga hon tänker fortsätta jobba med. Ålderismen.
Många vill prata med Barbro nu när boken Om att aldrig ge upp precis kommit ut. Titeln säger allt, för ger upp, det gör hon aldrig. Hon kan helt enkelt inte släppa ett problem förrän hon löst det, annars händer det att hon ligger sömnlös om nätterna. Redan på gymnasiet sa hennes lärare att hon var splittrad och ville för mycket på en gång.
– Det där har jag kämpat med och blivit bättre på genom åren. Nu vet jag när det är nödvändigt att släppa en fråga för att kunna satsa på en annan.
Under drygt fem decennier har hon varit med och påverkat det svenska samhället i en mängd sociala frågor. Det hon alltid brunnit för är människors frihet, att alla ska få leva sitt liv som de vill, från vaggan till graven. Man ska få älska vem man vill, få hjälp att få barn om man behöver det, kunna få läkarassisterad hjälp att avsluta sitt liv om man drabbas av en svår sjukdom. Få bestämma själv helt enkelt.
Jag vill jobba mot ålderismen och i viss mån andra diskrimineringsfrågor under friare former.
Som den frihetskämpe hon är har hon alltid reagerat starkt på alla typer av diskriminering. Och när hon nu har bestämt sig, ja det gjorde hon egentligen redan förra sommaren, att efter den här mandatperioden är det slut med riksdagspolitiken, vill hon istället koncentrera sig på kampen mot ålderismen.
– Riksdagsarbetet är ju väldigt styrt med många möten och motioner som ska skrivas. Jag vill jobba mot ålderismen och i viss mån andra diskrimineringsfrågor under friare former.
Hon vill inte avslöja så mycket mer, men lystern i hennes ögon avslöjar att hon redan smider planer och har pratat ihop sig med andra. Det finns ett stort arbete att hugga tag i och Barbro är redo.
– Vi har en bred lag mot ålderism i Sverige men den behöver mer muskler. Av cirka 200-300 anmälningar varje år är det knappt tio som lett till något. Jag tänker föreslå att riksdagen gör en utredning för att ta reda på hur andra länder jobbar med den här frågan rent konkret.
För mig blev det den stund då jag klev över i politiken.
Som så många andra förfärades Barbro över hur 70+ behandlades under pandemin.
– Det är den här synen man har på en hel generation. Visst, det var välment att man ville skydda 70+, men samtidigt funderade man inte alls på vilka konsekvenser det fick. Jag har haft många som hört av sig till mig och varit förtvivlade, som inte fått träffa sin make eller maka till exempel. Den europeiska organisation AGE gick ut och tackade alla äldre som ställt upp under pandemin och jobbat som läkare och lärare och annat. Här hemma sa vi åt dem att inte gå ut .…
Ålderismen gör sig påmind inom många olika områden och Barbro har ögonen på många.
– Det handlar bland annat om bankernas attityder och digitaliseringen. Där får jag många brev från människor som är upprörda över hur de behandlats. Till exempel hur omöjligt det är att få tala med en människa när man ringer för att få hjälp med något. Man möts bara av en automatisk röst.
I höst ska hon hålla föredrag om digitaliseringen under rubriken ”Jag vill tala med en människa”.
– Jag tänker ibland på min svärmor som brukade passa på att gå till banken eller göra andra ärenden mitt under rusningstid. När vi sa att du behöver väl inte gå precis då hävdade hon att det var så trevligt att stå i kön, för då kunde man se folk och kanske till och med få prata med någon.
Bristen på mänsklig kontakt kan få förödande konsekvenser och ju högre upp i åren man kommer desto glesare blir nätverket, påpekar Barbro. Att tekniken går framåt är bra och kan vara till stor hjälp inte minst inom vården, men man får inte heller glömma vårt behov av att mötas.
– Det verkar som att det här med att bry sig om och hjälpa varandra fungerar bättre på öar. På Gotland, och så på Landsort där vi har stuga. Där finns alltid hjälp att få av grannar om man skulle behöva.
Seniorpodden: I avsnitt 45 samtalar Barbro Westerholm om att bekämpa ålderismen.
Lyssna på www.SPF Seniorerna.se/om-förbundet/seniorpodden
Av Barbros många politiska gärningar är det ”trappan 1979” som är mest ihågkommen och som de flesta förknippar henne med. När hon som nybliven generaldirektör för Socialstyrelsen gick ut och pratade med demonstranterna på trappan som krävde att man skulle sluta klassa homosexualitet som en psykisk sjukdom. Och helt sonika sa att ”det ska vi ordna”!
– För mig blev det den stund då jag klev över i politiken, fast jag inte visste det då. Men det blev startskottet på min politiska karriär och är på det viset det jag är mest stolt över. Men det finns andra frågor som jag jobbat betydligt längre med, som att vi ska ha ett läkemedels- och ett biverkningsregister. Biverkningsregistret kom till 1965 och vi såg snart att vi också behövde ha ett receptregister. Det började vi arbeta för 1969 men det blev inte verklighet förrän 2005.
När hon nu lämnar politiken, är hon orolig över hur det ska bli i framtiden? Eller känner hon hopp?
– Jag har bestämt mig för att utgå från att det kommer att gå bra. Sverige är ju ändå ett välfärdsland men man får inte blunda för de faror som finns. De konservativa rörelserna som finns i Polen och Ungern, de finns här också. För några år sedan trodde jag att vi gick en lysande framtid till mötes men nu inser jag att vi inte får vara naiva. Vi måste hela tiden fortsätta kämpa för demokratin och för att människor ska få leva sitt liv som de vill. Jag är ju läkare i botten och har stått och obducerat unga kvinnor som avlidit av illegala aborter. Dit ska vi inte tillbaka.
