Håkan Nesser är hemma igen

Håkan Nesser är en av Sveriges mest framgångsrika deckarförfattare. Han kan egentligen lugnt luta sig tillbaka nu, men han kan inte sluta skriva. I höst är han aktuell med sista delen i en storstadstrilogi, Elva dagar i Berlin.

Det är nyckfullt väder i Stockholm, regn och sol om vartannat. Vid ett kafé vid Nytorget står en lång man under en markis och väntar på att regnet ska upphöra. Ingen verkar ta notis om vem det är som står där, och Håkan Nesser gör heller inget större väsen av sig. Han beställer »en helt vanlig kaffe med en skvätt mjölk i«, inga konstigheter. Gärna något litet sött till, en kardemummamuffins, det blir bra.

Känner mig hemma

Han är bara på mellanlandning i Stockholm. Snart ska han till England och signera böcker, och bor gör han mest på Gotland numera, efter trettiosju år i Uppsala, två i New York och fyra i London.
– Jag känner mig verkligen hemma på Gotland, det är något väldigt speciellt med den ön, säger han. Jag kommer nog inte att flytta tillbaka till Närke för att sluta mina dagar, men på Gotland kan jag tänka mig att göra det, säger han.

Några år innan han och frun Elke lät bygga sitt stora hus på Gotland hade de alltså packat ihop sina tillhörigheter och flyttat ifrån lägenheten vid Fyrisån i Uppsala. Alla barnen var utflugna, och de längtade efter något nytt. Första anhalten blev New York, nästa London. Därefter följde också en period på den engelska landsbygden, ute på Exmoor.
– Jag älskade New York, människorna är så vansinnigt trevliga där. Jag träffade väldigt få som var födda där, de flesta kommer någonstans ifrån och ska också någonstans. Det är ett öppet och nyfiket klimat. Efter två år där kände jag fler människor än jag gör här. Jag skulle ha en tillställning i en bokhandel vid ett tillfälle, och när vi samlade ihop de vi ville bjuda blev det över femtio stycken, säger Håkan.

Elva dagar i Berlin

Att de flyttade iväg berodde delvis på att Håkan hade börjat känna att det gick lite trögare med skrivandet, det behövdes nya intryck för att fylla på där inne i författarbanken. Resultatet av dessa år blev, precis som planerat, en storstadstrilogi. En bok som utspelar sig i New York, en i London och den sista, nyss utkommen, i Berlin. Elva dagar i Berlin beskrivs som en ”saga för barn över 18 år” och handlar om Arne Murberg som får i uppdrag av sin döende pappa att söka upp sin mamma, som försvann till Berlin med en trubadur när Arne var liten.
Som nästan alltid i Håkans böcker är döden det som på något vis står i centrum. Även i de av hans böcker som inte är renodlade kriminalromaner, finns döden närvarande. Dödens närhet gör, som vi alla vet, livet här och nu mycket starkare, det väcker de stora existentiella frågorna till liv. Och de gillar Håkan Nesser att fundera på. Hans alter ego i uppväxtskildringen Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, den fjortonårige Erik, tänker ständigt på ”cancer, kärlek och död”.
Och kanske är det det som är hemligheten med Håkan Nessers böcker, att det finns en spänning, men också ett existentiellt djup. Livet och döden, kärleken och ondskan, allt det där som vi aldrig får nog av att fundera på.

Drömde inte om att bli författare

– Visst händer det att jag drabbas av skrivkramp eller att det går trögt, men då är det bara att försöka köra vidare. Det är lite som att hantera en bipolär sjukdom det här med skrivandet. En del tror att det är lätt, men det är en komplicerad process. Det är mycket som ska stämma.

I tjugofem år jobbade Håkan som lärare i Uppsala, och undervisade högstadieelever i svenska och engelska. Han trivdes med jobbet, och egentligen var det väl aldrig så att han gick omkring och bar på en hemlig dröm om att bli författare.
– Det var mer så att jag fick tid över i samband med att jag och min första fru skilde oss. Våra barn var då fyra och elva, eller kanske tre och tio, och jag hade dem varannan vecka. De där barnlediga veckorna var jag ju tvungen att göra något av min tid, så jag började skriva.

En nåd

Första boken, Koreografen, var en kärleksroman. Den togs emot väl men blev väl ingen direkt försäljningssuccé. Det blev däremot kriminalserien om kommissarie van Veteeren, som Håkan började med några år senare. Den är översatt till ett trettiotal språk och har sålt i över tio miljoner exemplar, och filmatiserats.
– Det är en nåd att få ha det så här, säger Håkan. Folk läser mina böcker, jag behöver egentligen inte skriva något mer om jag inte vill, jag får resa över hela jorden och träffa en massa människor, det är fantastiskt.

Det är många som vill ha honom med på olika saker, och för det mesta tycker han att det är kul. Snart ska han tillbaka till byn Winsford i England där han bodde tidigare. Då visste ingen där egentligen vad den där långe svensken höll på med, mer än att han skrev på något, men nu har boken Levande och döda i Winsford blivit översatt till engelska och Håkan ska dit, det ska vara boksignering på den lokala puben.

– Men man får passa sig så man inte blir trött på sig själv. Ibland känns det som att man står och säger samma sak om och om igen, och då kanske det är dags att ta ett kliv tillbaka ett tag.

Eller så försöker man göra det lite roligare än vad det egentligen är. Håkan är känd för att lägga ut lite villospår här och var, både i sina böcker och i intervjuer. En gång hittade han till exempel på att han spelat biljard med Henry Kissinger, ett rykte som spred sig ända till Tyskland. Eller som boken Straff av pseudonymen Paula Polanski, som han säger sig ha översatt men som alla tror att han i själva verket skrivit själv. Det gäller att ”stick to your story”, som Håkan säger.
– Jag tycker om det där gränslandet mellan fiktion och verklighet. Och när man skriver kan man ju verkligen befinna sig där. Det är därför det är så roligt att skriva. Att skriva är som att läsa en bok som ännu inte är skriven.
Redan som liten kände han hur viktiga berättelserna var, rent livsnödvändiga.
– Jag läste väldigt mycket när jag var liten, och på släktkalas och annat låg jag ofta under bordet och lyssnade när gubbarna satt och drog historier. Ofta blev de osams, ”så var det väl för fan inte!” kunde det låta. Utan att jag tänkte på det fick jag i mig en hel del berättelser.
Att ha hund är också bra för den som skriver. Nu finns sedan några månader tillbaka en ny liten fyrfoting därhemma, en israelisk urhund, Kanaan heter rasen.

– Det var min fru som hittade den här rasen, han ser lite ut som en räv. Hudson heter han, och han gillar inte stan något vidare. Han trivs bäst på Gotland, han håller på att pinka in sitt revir där. Lite väl mycket ibland kanske, ser han någon på tvåhundra meters avstånd så skäller han, säger Håkan och skrattar.

Regnet har upphört och det börjar bli dags för Håkan att gå. Nu närmast väntar boksignering på puben i Winsford, sedan blir det tillbaka till Gotland och smälta alla intryck igen. Riktigt vilka som är där vet han inte, det är många som kommer på besök så här under sommarhalvåret.
– Man tvättar lakan hela sommaren, men det är bara trevligt.

Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Hans Alm

Intervjun i sin helhet finns i Veteranen nr 6, 2015 där Håkan Nesser bland annat avslöjar varför han tycker det var bra att debutera mitt i livet, och berättar om sorgen efter familjens förra hund. Vill du inte missa någonting från Veteranen? Bli medlem i SPF Seniorerna så får du tidningen som medlemsförmån. Det går också att prenumerera på tidningen.

Kommentera