Jeanette Gentele tipsar om hur du får barnbarnet att upptäcka dina egna favoritfilmer.
När jag var liten och ännu inte kunde läsa, läste min mormor högt för mig alla de klassiska ungdomsböckerna av Jules Verne, Walter Scott och Robert Louis Stevenson. Det gjorde mig till bokmal. Varför inte göra sitt barnbarn till cineast också?
Det finns knappast något roligare för en mor- eller farförälder än att göra saker ihop med sina barnbarn, som att gå på bio och efteråt prata om det man sett. Men då ska man inte se en skrikig tecknad film där man som vuxen somnar in efter en kvart och efteråt inte minns ett dyft. (Maken slaggade alltid in efter att barnen i Peter Pan flugit förbi Big Ben). Nej, då måste det vara något som både vuxna och barn kan få ut något av.
Privatteatrarna har sedan länge upptäckt hur lönsam kombinationen mor- och farföräldrar och barnbarn är. Det är säkert ingen slump att musikalen Singin’ in the rain blivit en sådan succé. Den bygger ju på Stanley Donen och Gene Kellys outslitliga komedi från 1942 om talfilmens genombrott, som vi 40-talister såg som barn, en upplevelse som vi vill ge vidare till nya generationer. Det är heller ingen slump att filmen Dirty dancing (1987), som utspelar sig i början av 60-talet då vi var tonåringar, blivit en lika framgångsrik musikal. Exemplen kan göras hur många som helst. Varför inte gå ett steg vidare och även se originalfilmerna tillsammans och jämföra?
För man behöver naturligtvis inte gå på urdyra musikaler för att hitta en gemensam nämnare mellan äldre och barn. Varför inte starta ett hemmacinematek med utgångspunkt från ens favoritfilmer? Det var en tanke som slog mig när jag såg Tim Burtons senaste animerade alster Frankenweenie. Det är en skräckfilmsinspirerad saga om en pojke som vill återuppliva sin döda hund, en film som blinkar åt svartvita klassiker som Frankensteins monster och Frankensteins brud med Boris Karloff och Elsa Lancaster. Varför inte hyra hem efter att ni sett Frankenweenie och se dem tillsammans?
Jeanette Gentele
