Barnvisorna med hans musik till Astrid Lindgrens texter för direkt tankarna till solig sommar, lycklig barndom och ett idylliskt Sverige. Hit kom Georg Riedel en höstdag för 75 år sedan – en rädd fyraåring på flykt undan nazisterna.
Blomstertiden är sjungen och klar, rektorn har hållit sitt lite för långa tal och barnen får äntligen klämma i med Idas sommarvisa: Du ska inte tro det blir sommar… Innan sista tonen klingat ut sätter de första fart ut ur kyrkan eller aulan och in i det till synes oändliga sommarlovet. De vuxna dröjer sig kvar en stund, kanske lite blanka i ögonen. Tonerna väcker många minnen och känslor. Det är gott att vara med ännu ett år.
Sådan är Georg Riedels musik för många av oss; en lika självklar som kär del av livet.
Upptrappning inför andra världskriget
Men för lille pojken Georg var det fara värt att livet skulle ta slut innan det knappt hunnit börja. Han föddes 1934 i Tjeckoslovakien, i den stad de tysktalande kallade Karlsbad och som tjeckerna i dag benämner Karlovy Vary. Hans far var arkitekt och socialdemokrat, hans mor barnläkare och judinna. Det var en olycksbådande kombination när Hitlers trupper tågade in, som en del i upptrappningen inför andra världskriget. Pappan varnades av vänner, som visade sig vara nazister med aningar om vad som väntade.
– De sa ”Det är bäst att du försvinner härifrån, annars kan det tyvärr hända någonting”. Det var vänligt sagt, i mening att rädda livet på honom, berättar Georg Riedel.
Flydde
Familjen flydde. Pappan for till Sverige för att skaffa jobb och förbereda familjens ankomst. Mamman, Georg och hans syster åkte med bara några resväskor till Prag, som ännu var fritt, och tog tåget norrut.
– Själva resan var väldigt dramatisk, men jag var så liten att jag inte förstod så mycket. Jag var mest rädd och rätt ledsen över att behöva åka bort. Mitt i natten kunde tåget stanna i skogen. Polska soldater kom ombord och letade efter pengar. Mamma hade en del men de plockades ifrån henne under resans gång.
”Jazz en tillfällig fluga”
Via Estland och Helsingfors kom de i alla fall helskinnade till Stockholm, där Georg så småningom började skolan. Hans lärarinna konstaterade att han var musikalisk och tipsade om sångklasserna på Adolf Fredrik. Snart började han spela klassisk fiol, men lockades till faderns förtvivlan i de tidiga tonåren av kontrabasens djupa toner – och jazzmusiken i radion.
– Pappa gick till min musiklärare och undrade vad han skulle göra, när jag bara ville spela bas och jazz. Läraren svarade att ”Det ska Ni inte vara orolig för. Jazzen är en tillfällig fluga som snart kommer att försvinna.”
Georg övade i timmar varje dag. Han lyssnade noga på jazzskivor och spelade med. Han kom med i skolband och lärde efter hand känna Stockholms unga jazzelit.
– Dagen efter studentexamen åkte jag på turné i folkparkerna med saxofonisten Lasse Gullins kvintett. Det var spännande och jag lärde mig mycket av honom, rent musikaliskt. Sedan fanns det annat som inte var så bra, som drogerna. Sådant visste man väldigt lite om då, men min mamma var ju läkare så hon begrep och var väldigt orolig. Hon tyckte ända att jag var så stabil att jag skulle klara mig bra, och det gjorde jag ju också. Men en del av kamraterna från den tiden gick det illa för.
Olyckan blev slutet på turnérandet
Det kunde ha gått illa för Georg Riedel också. Bandet turnerade runt i bil och turades om att köra. Det var farligt, inte bara de gånger chauffören var drogad. För att spara pengar åkte de långa sträckor om nätterna – tills de krockade utanför Gävle.
– Jag skadade mig lite och bestämde mig för att sluta. Jag vågade inte åka med på turnéerna längre.
I stället blev det fortsatta studier på musikhögskolan och än mer komponerande. Men spelandet lockade och snart började Georg i Arne Domnerus orkester. Dit anslöt också pianisten Jan Johansson och därmed var manegen krattad för ett av de största numren i svensk jazzhistoria: den folkmusikbaserade duoskivan Jazz på svenska.
– Det var Jans idé. Han gick på Chalmers och skulle bli ingenjör. Till ett spex om Gustav Vasa behövdes svensk folkmusik, tyckte man. Det var väl kronologiskt inte helt rätt, men det spelade inte så stor roll, för det var inte handlingen heller. Jan botaniserade bland folkvisor och spelmanslåtar och kom på att man kunde spela in musiken, på ett helt nytt sätt.
Georg kallades in till en studio och fick där till sin förvåning veta att de inte skulle vara fler musiker.
– Det var väldigt originellt och förutseende. Att jazza upp musiken hade banaliserat den. Jan gjorde inte så mycket med låtarna egentligen – ändå blev de väldigt personliga och speciella.
Blandar olika typer av musik
Detta sätt att blanda olika typer av musik har sedan blivit ett signum för Georg Riedel, både vad gäller musicerandet och komponerandet. Än är det konstmusik, än filmmusik eller jazz. Gärna lite av varje.
Mest känd är han ändå för sina barnvisor, särskilt tonsättningarna av Astrid Lindgrens texter. Även här var Jan Johansson inblandad, men på ett tragiskt sätt. Han skulle skriva musiken till den första tv-serien och filmen om Pippi Långstrump, men hann bara bli klar med låten Här kommer Pippi Långstrump. Sedan dog han i en trafikolycka. Georg Riedel erbjöds att fortsätta arbetet, och det skulle visa sig bli en livslång uppgift. Efter filmerna om Pippi blev det filmer om Emil och så har det fortsatt, med en svensk musikskatt som resultat.
– Astrid och jag hade inget jättenära samarbete, ofta skickade hon bara texterna i ett brev. Men hon inspirerade till Emilmusiken genom att sjunga in en kassett med skillingtryck och sånger från när hon var barn. Jag fick väldigt stor respekt för henne och hennes syn på barnkultur. Den ska vara så bra att även vuxna kan ta den till sig. Musiken måste vara kvalificerad, för den grundlägger barnets framtida smak. Alla de författare jag sedemera samarbetat med, som Barbro Lindgren, Lennart Hellsing och Gunilla Bergström, har haft uppfattningen att man skriver för alla åldrar.
Fattig bonddräng
Georg Riedels egna favoriter bland barnvisorna är När mamma var liten och Fattig bonddräng. Men riktigt vad som gör en visa särskilt bra har han fortfarande inte lyckats begripa. Melodin ska vara relativ enkel och naturlig att sjunga – men samtidigt originell.
– Det gör det svårt. Idas sommarvisa gjorde jag till exempel först en annan melodi till, men en vän sa att den var för banal. Jag blev irriterad och tänkte att ”det begriper väl inte du”, men gjorde ändå en ny. Den tyckte jag själv var lite banal. Men den mest banala av de kända tycker jag är Pippis sommarvisa – Och nu så vill jag sjunga att sommaren är min … Jag tänkte att den melodin kan man inte ha. Så det är svårt att bedöma själv.
Försöker komponera varje dag
Nästan varje dag sätter sig Georg Riedel vid pianot och försöker komponera. Ibland blir det något, ibland inte. Oftast tvingar han sig att börja, eftersom han inte har något val – någon har beställt musik och det är bara att leverera. Länge tänkte han att det vore önskvärt att organisera arbetet lite bättre, men en god vän och psykoanalytiker avrådde bestämt ifrån det. Han påpekade att Georg ju faktiskt får en del gjort, så varför inte bara fortsätta på den inslagna vägen?
Och det har han gjort. Att pensionsåldern passerats med råge har inte inneburit någon större förändring.
– Inför varje höst har jag tänkt att nu har jag inga jobb mer. Nu är det slut, äntligen. De har kommit på vilken bluff jag är. Sedan har det blivit hur mycket som helst.
Spelar inte lika mycket
Spelandet har han dock dragit ner på. Att stå lutad över en bas är ingen ultimat arbetsställning. Tummar, armar och axlar har tagit stryk genom åren. Det gör inte ont när han spelar, men efteråt. Allt sluta helt verkar det dock inte vara tal om. Visserligen har Georg Riedel tröttnat på mycket av jazzen, men det är fortfarande kul att köra standards med trumpetaren Jan Allan och inte minst att framträda tillsammans med unga musiker som dottern Sarah, som är sångare och kompositör.
– Hon är den bästa uttolkaren av mina sånger jag vet, både barnvisorna och de tyngre med texter av Tomas Tranströmer och Kristina Lugn. För henne är det kanske lite knepigt ibland att arbeta ihop med en känd far, men för mig är det enbart roligt.
Önskat mer tid med barnen
Föräldraskapet är annars ett område där Georg Riedel inte tycker han presterat särskilt bra. Han har sex barn med tre kvinnor och konstaterar att han kunnat ägna dem mer tid.
– Jag har inte alltid varit så bra som pappa, tror jag. När jag var ung var arbetsdagarna förfärliga, egentligen. Jag spelade på kvällen på Nalen, gick hem och skrev på natten och spelade in i studio på morgonen. Det kunde vara arrangemang för populärmusik, en låt till Monica Zetterlund eller en jazzgrej till radion. Som freelance är man tvingad att säga ja till allting. Men det är inte bara det, många musiker är egotrippade – även jag. Det försöker jag ändra på och jag tror att den senaste kullen barn kanske upplevt mig lite annorlunda än de första.
Det är inte bara Georg som i så fall förändrats, utan även tidsandan. Bland dagens unga musiker är inställningen till familjen annorlunda, konstaterar han gillande.
– De säger ”Nej, den perioden kan jag inte för då ska jag vara hemma med mina barn”. Det var helt otänkbart förr. Om jag sagt det till de musiker jag jobbade med hade de inte förstått vad jag snackade om.
Vill fortsätta som nu
Skillnader mellan generationer kan Georg Riedel även se bakåt. Han har inte lagt så mycket energi på att förvalta arvet från föräldrarna, vare sig pappans politiska eller mammans religiösa. Visst har han trampat i olika Första maj-tåg och han ställer fram en sjuarmad ljusstake vid olika högtider, men är på intet vis troende. Däremot gillar han den judiska litteraturen, och vitsarna. Favoriten är ”Om du vaknar på morgonen och inte har ont någonstans – då är du död”.
Men det får bli en senare historia. Georg Riedel hoppas att livet fortsätter ungefär som nu, när en vanlig dag huvudsakligen tillbringas i den ljusa vindsvåningen på Mariaberget i Stockholm. Kanske blir det en avstickare för att få sig en kaffe och en bakelse, men det väsentliga är att sitta vid pianot och komponera.
– Det kanske låter torftigt, men jag gör inte så mycket annat än håller på med musik och träffar min familj. Jag har aldrig velat göra något annat och kan inte sluta.
”Tack så mycket för musiken”
Och hur är det då att ha varit med och format flera generationers bilder av sommaren, barndomen och Sverige?
– Jag har väl vuxit in i det, på något vis. I formell mening är jag ju invandrare, men jag känner mig så svensk. Och jag är väldigt glad över de influenser jag och Sverige har från andra håll. Det vore väldigt fattigt utan dem. Det kommer ofta folk fram till mig och säger ”tack så mycket för musiken”. Det är roligt. Jag är lycklig och lite stolt över att barnvisorna är så omtyckta, men jag skulle ju fastna om jag inte skrev annat också. Att musikaliskt nöja mig med dem vore inte så kul. De är ingen ryggsäck. Men de skulle kunna bli det.
Sten Arndt
sten.arndt@veteranen.se
Foto Louise Billgert
GEORG RIEDEL
Fysisk/Yttre ålder: 79.
Inre ålder/känner mig som: 70.
Familj: Vad ska jag svara på det? Ja! Sex barn.
Bor: I en härlig lägenhet på Söder i Stockholm.
Gör just nu: Musik till ny animerad film om Emil i Lönneberga.
Stolt över: Det var en svår fråga, faktiskt. Att jag har så fina barn, till exempel.
Skäms över: Att jag inte har varit en tillräckligt bra pappa under hela min karriär.
Drömmer om: Ibland om att skriva ändå bättre musik än vad jag gjort. Om jag hade haft en regelrätt utbildning till tonsättare kanske jag skrivit stora symfoniska verk.
Dold talang: Känner jag inte till att jag har någon!
Självkaraktäristik: Tror jag är ganska svår att leva med, för att jag är så pass oorganiserad. När jag bara satt hemma och jobbade ville de att jag skulle ha en skylt där det stod ”Jag arbetar” när jag gick omkring och stirrade – eftersom de aldrig fick något svar. Men jag skaffade mig en lokal i stället. Det är mycket bättre.
TVÅ RÖSTER OM GEORG RIEDEL
Vi har spelat ihop sedan 1954 och han var en stor kompositör och solist redan då. Han har en fantastisk formkänsla och är därför mycket lätt att spela med. Det kan aldrig gå fel.
Jag vet ingen som varit så sprudlande och produktiv när det gäller att skapa ny musik. Han skriver enkelt, men samtidigt intressant, och det är det svåraste som finns. Som kompositör och arrangör är han väldigt lyhörd. Om en musiker får en idé och vill ändra något säger han alltid ”Vi provar det” och oftast visar det sig att det inte alls blir bättre!
Han har blivit en väldigt god vän. Vi har, likt parhästar, besökt konserter och museer när vi varit på turné runt om i världen. Han är en av de viktigaste personerna i mitt musikaliska liv.
Jan Allan, vän, musikant och partikelfysiker
När jag var liten var han lite av en hönspappa, om vi var lite sjuka blev han ängslig – mamma var coolare. Han var ofta borta. Även i dag arbetar han mycket, men ställer alltid upp när han kan.
Vi jobbar ihop en del och som musiker är han generös och nyfiken. Jag tror han medvetet valt att även arbeta med unga musiker, för att hela tiden utmana sig och inte slappa till.
Det är på gott och ont att jobba med en framgångsrik förälder. Det kan lätt uppfattas som att dottern glider med på ett bananskal. Samtidigt är det väldigt kul att göra det här tillsammans. Vi försöker skilja mellan jobb och privat, inte minst med tanke på de andra musikerna – det får inte bli en intern familjehistoria.
Sarah Riedel, dotter, sångare och kompositör
