Hjalmar Söderberg skrev 1903 en novell om en viss herr Blom. Fyra decennier senare skriver Thorsten Jonsson en novell, som också den handlar om Blom, och är ett hommage till Söderberg. Båda Blom sitter i fängelse på Långholmen och vandrar sedan ut till sina respektive öden i Stockholm. Kurt Mälarstedt har följt dem i spåren.
Livet tycks fullt av möjligheter för förre skrädderiarbetaren Oskar Valdemar Napoleon Blom när han en bländande augustimorgon i början av förra seklet precis klockan åtta lämnar fängelset på Långholmen, där han tillbringat nio månader för stöld av en till skyltning uthängd kavaj. Ett hårt straff. Visst. Men det var andra resan.
Han är huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs novell Blom från 1903.
Namne
Livet tycks fullt av möjligheter också för en annan man vid namn Blom som lämnar samma fängelse en dag i augusti nästan fyra decennier senare efter att ha avtjänat ett straff, oklart hur långt men uppenbarligen för ännu en bilstöld.
Denne Blom är huvudpersonen i Thorsten Jonssons novell Mälaren runt från 1941. Släktskapet med Söderbergs Blom slås fast redan i inledningen: ”Han hette Blom; Valdemar efter pappa—”.
Det råder ingen tvekan om att Mälaren runt är ett slags hommage från Thorsten Jonsson till Hjalmar Söderberg
Blom är en av fyra nätta volymer i den box med Söderberg-noveller som förlaget Novellix nyligen gett ut. Denna novell publicerades första gången 1903 i Publicistklubbens tidskrift Julqvällen. Den ingick senare i den novellsamling som Söderberg gav ut 1907, Det mörknar över vägen.
Mälaren runt ingår i den samling kriminalnoveller som Thorsten Jonsson gav ut 1941, Fly till vatten och morgon. Novellen är den enda i samlingen som inte bygger på ett autentiskt brott.
Vyer från bron
Båda författarna låter sina huvudpersoner dröja en stund på den lilla bro som förbinder Långholmen med Södermalm innan de, Blom den äldre och Blom den yngre, fortsätter mot friheten och sina respektive öden.
Söderbergs Blom samtalar kort med en ledig fångvaktare som försöker meta mört med små saffranskulor. Pilträden doppar sina grågröna blad i Långholms-sundets vatten, vassen vajar för morgonvinden och i fonden, långt borta, står Stockholms kyrkor och torn i blått soldis, ”som ristade med en fin nål”. Blom frestas att följa med en ångslup som lägger till vid en brygga, men han avstår.
Även Jonssons Blom stannar till på bron, lutar sig mot räcket och tittar på motorbåtarna som ligger tätt intill varandra i vattnet under pilarnas grenar. Han ser Storkyrkans och Riddarholmskyrkans torn långt borta på andra sidan vattnet. ”Det genombrutna tornet på Riddarholmskyrkan skars av upptill av Västerbrons undre båge, som på bägge kanalstränderna gick ner i grönskan.”
Litterärt citat
Idag, 2016, metar ingen fångvaktare från bron, men pilarna doppar fortfarande sina grenar i kanalen där moderna motorbåtar guppar lojt. I broräcket sitter hänglås som tecken på evig kärlek. En dagisgrupp i gulgröna västar traskar över bron. En ung kvinna i svart med orange-färgade skor kommer joggande efter ett träningspass på holmen.
Stadens kyrkor och torn syns långt borta, och rätt placerad ser man att Riddarholmskyrkans genombrutna torn skärs av upptill av Västerbrons valv. På det västra broräcket sitter en litterär skylt med ett citat ur Mälaren runt.
Likartade karaktärer
Söderbergs och Jonssons noveller skiljer sig visserligen åt till både stil och innehåll, men utöver huvudpersonernas namn, deras bakgrund på Långholmen och faktum att de träder ut i friheten en augustimorgon och dröjer en stund på bron finns det även andra, uppenbara likheter mellan dem: de är lättsinniga, ganska självupptagna, rent av lite fåfänga.
Båda är till exempel mycket måna om sin klädsel. Nästan det första Blom den äldre gör i sin frihet är att köpa en svart filthatt, en ren vit krage och en lysande blå halsduksrosett. Han låter raka sig på en rakstuga och fotografera sig hos en fotograf på Hornsgatan.
Blom den yngre konstaterar redan på Långholmsbron att hans byxveck är vassa och att hans skjorta går bra till den grågröna kostymen. Han rättar till den gula slipsen och speglar sig i en spegel som han tar upp ur plånboken i bröstfickan. Egentligen borde man inte bära plånboken i kavajens bröstficka, det fördärvar fallet på kavajen, tänker han för sig själv.
Hommage
Det råder ingen tvekan om att Mälaren runt är ett slags hommage från Thorsten Jonsson till Hjalmar Söderberg. Enligt P O Enquist, som 1966 lade fram en licentiatavhandling om Thorsten Jonssons novellsamling, berättade Jonsson en gång för en nära vän att hans novell kan ses som en replik på Söderbergs novell.
Människor och miljöer i Hjalmar Söderbergs noveller, romaner och skådespel är oftast borgerliga, men med Blom skapade han ”en proletärbild” som Erik Lindorm i en artikel redan 1909, storstrejkens år, räknade till den bästa i genren. Söderberg själv tyckte att han hade skrivit ett stycke i Henning Bergers anda, ”en gangsterartad, smått äventyrlig novell”.
Beskedlig gangster
Som gangster är Söderbergs Blom beskedlig. Före kavajstölden hade han begått ett ganska lindrigt brott; han hade tagit 30 kronor från sin fästmö Tekla som hon i själva verket hade tagit ut från banken för att låna ut till honom – men eftersom hon fått klart för sig att Blom inlett en förbindelse med hennes väninna Edit hade hon polisanmält honom för stöld.
När han lämnar Långholmen är denne Blom dock full av tillförsikt.
När han lämnar Långholmen är denne Blom dock full av tillförsikt. Han har 80 kronor på fickan, ersättning för det arbete han utfört som fånge, och dessutom ett intyg från fängelsedirektören om gott uppförande.
Från Långholmsbron får vi följa Blom till Brännkyrkagatan, där han äter biffstek med lök på en restaurang innan han går vidare till klädaffären, rakstugan och fotografen på Hornsgatan.
Liljeholmen
Så småningom hamnar denne Blom vid Liljeholmsbron på andra sidan Södermalm. Vid denna tid var bron en flottbro och dess norra fäste låg några hundra meter väster om den nuvarande bron, alltså ungefär där Liljeholmsbadet nu ligger.
Det sjuder av arbetsliv:
Mjölksurror skramlade och smålurviga bondhästar stretade mödosamt med sina pinnkärror uppför det branta landfästet. Från de hundra fabriksskorstenarna kring Årstavikens stränder stego rökarna stilla och pelarrätt mot höjden som från ett herran behagligt offer.
Förebåd
Blom matar ankor med smulor från skorpor han tagit med sig från matstället på Brännkyrkagatan och skrattar högt då det blir slagsmål bland fåglarna, som stjäl munsbitar från varandra.
Den som har något skall passa på det han har, annars kommer en annan och tar det, tänker Blom – och förebådar med denna tanke vad som sedan händer i novellen.
Faller för frestelse
Det är mycket varmt denna augusti-dag, på andra sidan Liljeholmsbron står nässlorna och kardborrarna gråa av damm. Blom tar av sig kavajen, slänger den över axeln och går Liljeholmsvägen fram visslande på en munter melodi. Miljön är lantlig, än ska det dröja något decennium innan området börjar bebyggas på allvar.
Till sin överraskning träffar Blom en ung kvinna. Det visar sig vara Edit, som han älskade vid sidan av Tekla. Hon småler vänligt och tycks inte obehagligt berörd av att se honom. Inte överraskande följer hon honom in på en skogsstig. Över grantopparna seglade långsamt ett vitt sommarmoln.
Fickan är tom
Blom väcks av regndroppar. Han är ensam. Kavajens bröstficka är tom. Pengarna och rekommendationsbrevet från fängelsedirektören är borta.
En plötslig vindil sköt som en vit blixt genom silverpopplarnas bladverk, och en rasande regnby piskade honom i ansiktet.
Så slutar Hjalmar Söderbergs novell. Om skrädderiarbetaren Oskar Valdemar Napoleon Bloms fortsatta liv kan vi bara spekulera …
bilen i novellen står med kylaren mot Långholmsgatan; högertrafik infördes ju först 1967
Frestas
Blom den yngre, i Thorsten Jonssons novell, möter frestelsen redan när han lämnat Långholmsbron och svängt av till vänster på Högalidsgatan. En bit uppför backen står en sandfärgad bil vid trottoarkanten och blänker, en Ford av årets modell. Nyckeln sitter i.
Blom går upp till Långholmsgatan. Inom sig känner han hur det skulle vara att sitta i den. Han går till höger på Långholmsgatan, till höger igen på Verkstadsgatan – förbi bensinstationen där en mörkblå Chevrolet står med slangen från macken ned i tanken – och sedan till höger in på Folkskolegatan och nedför trapporna tillbaka till Högalidsgatan.
Vänstertrafik
Forden står kvar. Valdemar Blom hukar sig, vrider upp bildörren med vänster hand, glider in under ratten, vrider om nyckeln med höger hand och sätter foten på startpedalen.
Med god fart kommer han upp till planen vid Västerbron och svänger till höger. (Han måste ha gjort en u-sväng på Högalidsgatan, tänker jag när jag står i backen nedanför trappan från Folkskolegatan – men inser sedan att bilen i novellen står med kylaren mot Långholmsgatan; högertrafik infördes ju först 1967.)
Säg den lycka …
Det är broöppning på Liljeholmsbron, men efter en stund är Blom på väg. Han far förbi kåkar och villor med trädgårdar och grönska som är vit av damm bakom staketen. Vi följer honom till och förbi städer och samhällen runt Mälaren. Han köper krusbär, ett äpple och choklad av en gumma i en kiosk och hallon av en liten flicka vid vägkanten. Han äter lunch i Mariefred och middag i Kungsör.
Det är mörkt när Blom passerat Köping. Han får punktering på vänster bakdäck som han inte kan laga i mörkret. Han lyckas övernatta på ett hotell utan att betala för sig. När han kommer tillbaka till bilen nästa dag hittar han alla elva hjulmuttrar han tappat i mörkret föregående kväll.
Då kommer en man i uniform fram mellan träden och en annan man i uniform klivande bland buskarna. När Blom vänder sig för att fly står en man i mörkblå uniform på vägen.
Alla tre kom emot honom. De log allesammans.
Så slutar Thorsten Jonssons novell. Om den unge Bloms närmaste framtid behöver vi inte ens spekulera; han hamnar förstås än en gång på Långholmen. Och sedan? Vi kan bara ana.
Markant skillnad
Även om det finns vissa likheter mellan Blom den äldre och Blom den yngre finns det åtminstone en markant skillnad mellan dem; Blom i Söderbergs novell utsätts för ett brott medan Blom i Jonssons novell begår ännu ett brott. Det finns också tydliga skillnader i de båda författarnas syn på respektive huvudperson.
Gemytlig
Hjalmar Söderberg skildrar sin Blom som ganska gemytlig. Han är vänlig och han möts av vänlighet och en viss omtanke. Den verklighet han träder ut i efter sin fängelsevistelse är full av liv. Författaren skildrar honom med en viss sympati; visserligen har Blom inte varit särskilt ordentlig i sitt leverne, men att han hamnat i fängelse beror framför allt på olyckliga yttre omständigheter – brist på pengar – och nu blir han själv offer för stöld. Slumpen styr. Shit happens.
Egocentrisk
Thorsten Jonssons Blom är inte alls lika sympatiskt skildrad. Den verklighet han möter efter Långholmen är tyst, livlös. Han låtsas vara någon annan än han är, han använder ett språk som han tror är fint och förtroendeingivande men som bara är omständligt och tillgjort. Han är egocentrisk.Under sin resa runt Mälaren söker han kontakt med många olika människor. Han misslyckas, men samtidigt framgår det att han egentligen inte är intresserad av någon annan än sig själv.
Novellerna lever
Skälet till att han än en gång stjäl en bil är inte ekonomiskt; det framgår bland annat av att han kastar bort den portfölj som ligger i bilen utan att ens titta i den. Skälet till bilstölden är psykologiskt, patologiskt. Han kan inte låta bli.
Varken Söderbergs Blom eller Jonssons Blom kan påverka sina öden – men av helt olika skäl. Novellerna lever.
Text Kurt Mälarstedt
Foto Tomas Södergren
