Ett liv i toner

I våras fyllde hon 80, Lill Lindfors. En av våra mest folkkära artister som tillbringat i stort sett hela sitt liv på scen. Ett härligt liv, tycker hon själv.

Lill är på kort visit i Stockholm, ett par dagar bara. Annars bor hon och maken Anders mest på Öland nu, inte minst under pandemin då de hållit sig mest där.
– Det är så tråkigt att det mesta ställs in och skjuts upp nu, det ligger som en hinna över allt.
I maj, när Lill fyllde 80 och egentligen skulle ha åkt ut på turné, kom blomsterbuden i tät ström till gården på Öland. Då härjade coronan som värst och Lill och Anders höll sig undan så gott de kunde.
– Buden fick ställa alla buketterna på trappan, vi var ganska rädda då.
Men en bra sak hon upptäckt under karantänen är hur mycket som finns tillgängligt digitalt, som alla konserter man kan lyssna på.
– Utbudet är kolossalt! Och jag läser Kjell Westös bok Tritonus nu, då finns det en spellista till den man kan lyssna på. Det känns generöst.

 Det var helt naturligt för mig att sjunga, musiken fanns där hela tiden.

Att läsa just Kjell Westö är extra roligt för Lill, eftersom hans böcker utspelar sig i Helsingfors, hennes barndomsstad. Hon har ljusa minnen därifrån. Pappa som nästan alltid sjöng och var glad och mamma som spelade piano ibland om kvällarna.
– Pappa var så glad, han spelade luta och hittade på roliga texter. Mamma spelade piano, men mest när pappa inte var hemma och hushållsarbetet var gjort. Som om det var lite hemligt. Ibland när jag och mina två yngre bröder gått och lagt oss kunde man höra hur hon spelade. Det var mysigt.
Lill var redan från unga år social och utåtriktad som sin pappa. Hon tog varje tillfälle i akt att uppträda. I skolan, i simskolan, hemma med pappa.
– Det var helt naturligt för mig att sjunga, musiken fanns där hela tiden.

Innan hon visste ordet av var karriären igång

När hon var åtta gick flyttlasset från Helsingfors till Stockholm. För Lill och hennes bröder var det nära nog paradiset. Här fanns ju bananer och tuggummi, åtråvärda saker som inte hade stått till buds i Helsingfors under kriget.
När det blev dags för gymnasiet började Lill i Viggbyholms samskola, landets första internat-samskola. Hon var dagelev eftersom de bodde så nära.
– Där fanns så mycket aktivitet och man fick säga du till alla lärare. Utom till en – Lars Danius, honom skulle vi nia (pappa till Sara Danius, reds anm) Det var skoldanser, maskerader, jag sjöng med orkestern. Ofta åkte jag till skolan även om kvällarna för att det hände så mycket.
Tidigt kom hon också ut i större sammanhang. Hon var med i Karin Falcks Tonårsdags, ett av de första tv-programmen för ungdomar. Och efter andra och tredje ring hade Lill och en klasskompis redan sommarjobbet fixat – på Hamburger börs.
– Men trots att jag fick jobb inom musikbranschen så tidigt hade jag länge en känsla av att jag skulle studera vidare, att min plats kanske var någon annanstans. Jag visste inte vad jag ville läsa. Kanske medicin eller psykologi, kanske språk. Hade jag varit besatt av att studera Coloradoskalbaggar hade det varit lättare.
Men musiken drog in henne på en bana som rullade på allt snabbare. Innan hon visste ordet av var karriären igång. Redan när hon uppträdde i studentrevyer kom Hagge Geigert och såg henne, och undrade om hon inte ville vara med i hans nyårsrevy? Det här var 1961, som kom att bli Lills första år som professionell artist. Året därpå var hon med i Povel Ramels Knäppupprevy.
– Någon gång där sökte jag också in på Dramaten, jag hade någon tanke om att kanske bli skådespelerska. Jag gick vidare, men sprack i tredje omgången.

När jag var tonåring kände jag mig stor och klumpig, lång med stora fötter.

Det hann hon inte sörja särskilt länge, för snart frågade även Karl Gerhard om hon ville vara med i hans revyer. Han hade sett henne i Hagge Geigerts nyårsrevy i Uddevalla.
– En del frågade mig under den här tiden, om jag inte var nervös när jag skulle sjunga framför Karl Gerhard och Povel Ramel. Men jag tror det var den här känslan av att jag hela tiden tänkte att jag kanske skulle göra något annat som räddade mig. Men visst var jag nervös ändå, det hör till.
Det är hon fortfarande när hon ska upp på scen, efter 60 år som artist.
– Det är också för att det finns så mycket förväntningar, och för att jag så gärna vill att det ska kännas så där lite extra bra. På en skala 1-10 vill jag upp till tolv. Jag vill ha det som kallas ”flow”.
Lill fick tidigt en stor skara beundrare och fans. Hennes debutalbum med den vackra Du är den ende från 1967, räknas lite som en milstolpe i svensk musikhistoria. Det är också en av de låtar som Lill är mest ihågkommen för, tillsammans med Musik ska byggas utav glädje. Ja, och så när hon tappade kjolen som programledare för Eurovision 1985 förstås. Det blev en klassiker ingen någonsin glömmer.
– Visst var det smickrande att känna sig populär och ha en massa uppdrag. Men naturligtvis var inte allt perfekt för mig heller. När jag var tonåring kände jag mig stor och klumpig, lång med stora fötter. Jag hade komplex för det och kutade ofta med ryggen för att dölja min längd. Mitt barnbarn är också lång, men hon har inte alls jobbigt med det. Det tycker jag är skönt.

Mamma hjälpte mig jättemycket då

29 år gammal blev Lill mamma till Petronella. Pappa heter Peter Wester och han och Lill träffades genom jobbet, under en filminspelning där Peter var fotograf.
– Det var lagom att bli mamma då. Men det var inte alltid så lätt att få ihop både musikkarriär och familj.
Särskilt inte som hon och Peter valde att gå skilda vägar när Petronella var tre. Mest bodde hon hos Lill, det där med varannan vecka hade inte slagit igenom.
– Min mamma hjälpte mig jättemycket då, hon var fantastisk. Hon jobbade som sjuksköterska, men så fort hon kunde kom hon och var med Petronella. Därför blev de två nära varandra.

Jag har haft ett fantastiskt liv! Jag har blivit ganska bortskämd med att inte behöva jaga efter jobb.

Idag när Lill ser far- och morföräldrar som hämtar och lämnar barnbarn på förskolan, tänker hon att det borde finnas en speciell dag för att hylla dem.
– Precis som det finns kanelbullens dag och semlans dag och allt möjligt, borde det finnas en mor- och farföräldradag.
Själv tycker hon inte att hon hunnit vara den där mormodern till Tindra som hennes egen mamma var till Petronella.
– Det har inte riktigt gått, eftersom jag jobbat så mycket. Men när vi ses har vi väldigt kul tillsammans.
Fortfarande, förutom just nu under pandemin, är det ganska fullt upp för Lill. Mest tänker hon framåt, på saker hon vill göra. Men isoleringen har gjort att hon även tänkt en del bakåt. På allt som hänt och hur livet har blivit.
– Jag har haft ett fantastiskt liv! Jag har blivit ganska bortskämd med att inte behöva jaga efter jobb. Förfrågningar har kommit till mig och jag har tagit tillvara på dem.
Väldigt väl, måste man nog tillägga. Med 60 år som artist bakom sig är hon en av våra allra största. Få har så mycket på sitt cv som hon.
När hon och Svante Thuresson vann Melodifestivalen 1966 med låten Nygammal vals, blev de inbjudna att komma till Brasilien och vara med i en musikfestival.
– Det var mitt första möte med favelorna, fattigdomen och barnen som letade mat på stränderna. En oerhört stark upplevelse som gjorde att jag började engagera mig i brasilianska barnhem.

Sveriges första ambassadör

1998 blev hon också Sveriges första ambassadör för Unicef. Hon tyckte att det kändes hedrande att bli tillfrågad och att på så sätt få vara med och kämpa mot fattigdom. Hon har varit på flera resor med Unicef, bland annat till Nepal.
– Det finns fortfarande en kvinnosyn i många länder som får en att baxna. Viktigast av allt är att unga flickor får gå i skolan! Även här hemma måste vi vara mer alerta och observanta. Det får inte ske att unga flickor skickas iväg för att bli bortgifta, absolut inte! Vi får inte låta det ske. Vi har ju skrivit på Barnkonventionen och den är numera till och med lag.
Hon tänker en hel del på alla problem i vårt samhälle idag, där barn och unga far illa. Som gängkriminaliteten, hon tycker att det borde finnas en möjlighet för pappor att ta ut en del av föräldraledigheten när deras barn är i tonåren.
– Oftast är det ju killar som glider in i kriminalitet då, och jag tror att det skulle göra skillnad om deras pappor kunde spendera tid med dem och få dem på rätt bana.
Hon har alltid varit intresserad av psykologi, särskilt intressant tycker hon det är att vi faktiskt kan styra våra tankar.
– Det går att träna på det. Visst handlar det också om en läggning man är född med. Jag är nog mer åt det gladare hållet. Det betyder inte att jag inte har sorger, men livet är ett förhållningssätt. Det finns människor som är oerhört drabbade och ändå starka.

Det ska bli skönt att gå promenader vid havet med Winja igen.

Efter skilsmässan med Brasse Brännström, som Lill var gift med i tio år på 70- och 80-talet, gick hon i terapi.
– Jag kände mig så övergiven då, och det var som att jag också snuddade vid en gammal övergivenhetskänsla under terapin. Min mamma fick tvillingar ett år efter att jag föddes, och en av dem dog. Jag kan tänka mig att jag kände mig rätt övergiven då, som så liten.
Ett par saker till ska hon hinna göra i Stockholm innan det bär av hem till Öland igen. Till ”H-gruppen”, som Lill skämtsamt brukar kalla dem för; hönsen, hunden och husbonden.
– Det ska bli skönt att gå promenader vid havet med Winja igen, det längtar jag alltid till när jag inte är hemma.

Text Ulrika Palmcrantz
Foto Margareta Bloom Sandebäck

Kommentera