Av en kvinna, med en kvinna och genom en kvinna. Det handlar om iscensättningen av Elsie Johanssons roman Sin ensamma kropp.
Till romanen, som skildrar den åldrade Maliss erotiska längtan och uppgörelse med sin livshistoria, lägger skådespelet en egen hetta. Därför är det speciellt att det hela tar sin början i minus 25 grader. Men så är det när jag en vinterkväll köar utanför Hedesunda Folkets Hus. Ändå sorlas det och småpratet om boken yr likt snöflingor.
Alldeles intill mig står en kvinna, kanske i 80-årsåldern, som villigt låter sig omkramas. För första gången på länge har hon klivit utanför dörren.
– Jo men visst har je vörti sjuk å dåli, men det här kan je bara int missa! konstaterar hon.
Och snart nog blir vi ordentligt upptinade. Det är i mjuk badrumsbelysning Vanja Blomkvist, i rollen som Maliss Parre, kränger av sig frottébadrocken och spritt språngande vacker kliver ner i scenografins badkar. Romanen ”Sin ensamma kropp” hälld genom Vanjas bearbetning och temperament fungerar som en varm omfamning.
Mogna kvinnors sinnlighet
Elsie Johanssons texter har en påtaglig kroppslighet. Författaren sätter ord på lusten och musten. Hennes huvudpersoner, såväl Nancy i triologin med samma namn, som Maliss, kliver tätt inpå oss i oglamourös mänsklighet; lite rumptjocka, aningen rynkiga och fuktiga under armarna. Här får det mesta klatscha fritt i berättelser som gång på gång bevisar att skönhet handlar mycket mer om utstrålning än om midjemått.
Karaktärerna är ofta lika frankt självrannsakande som huvudpersonen i Sin ensamma kropp. Vanja Blomkvist stiger upp ur badet, sveper om sig badkappan och formulerar de känslor så många av oss delar:
»Att bli gammal och förlora sig själv och bli beroende av andra, det vill jag inte! Jag vill inte… jag vill inte än!…Jag vill uppleva och leva, jag är inte förbrukad! Jag har kvar en massa värme, fuktighet och lust – jag vill till och med ha en kraftfull man att smeka och att blanda fötter med inunder täcket…«
En äldre kvinna som oförblommerat längtar efter sinnlighet. Efter att få bli kåt och vara nära. Kroppsligt och mentalt. Detta är ovanligt och underbart.
Kände mig som bokens Maliss
Minnet känns fortfarande påtagligt när jag flera månader senare träffar Vanja Blomkvist:
– Det finns en hunger efter att se en äldre kvinna stå på scenen och tala om livets stora frågor. Få känna att man inte är ensam om sina tankar och reflektioner.
Vanja är glad när hon beskriver hur föreställningen fungerar som ett samtal med publiken. Och hur mycket den på djupet också berör henne själv.
– Jag var redan från början rent dumdristigt övertygad om att detta skulle bli skitbra, annars hade jag nog aldrig vågat.
Teaterprojektet växte fram ur en mental svacka.
– Faktum var att jag för några år sen kände mig lite som bokens Maliss. Jag var rätt nere, funderade hit och dit över min tillvaro och längtade efter att få göra något som verkligen angick mig.
– Så en dag när jag stod och diskade hörde jag på P1 att Sveriges radios romanpris för 2009 tilldelats Elsie Johansson. Så kom en liten uppläsning ur Sin ensamma kropp. Och vet du, då kändes det som om en orkan drog genom mig. Den här historien ville jag berätta!
– Utan att fråga någon började jag bearbeta romanen – jag visste ju inte alls om jag skulle gå iland med projektet. Men Elise Johansson har ett sådant fantastiskt språk att jag bara kunde redigera fram vad som angick mig mest. Först efter fyra bearbetningar vågade jag ringa och be om lov. Elsie var väldigt generös och sa bara att »Ja men gör det du…« Och nu när det hela har landat är hon lika glad som jag.
Många vill prata
Efter varje avslutad föreställning kliver Vanja Blomkvist ner i salongen och möter var och en som vill prata. Det är många.
– Allt handlar om att vara sann mot sig själv. Och det kan man vara på olika sätt. Maliss har ett dåligt emotionellt självförtroende och tror sig inte vara värd att bli älskad. Därför hamnar hon i en sorts tacksamhetsskuld till den som visar henne kärlek även om hon själv inte känner något. Själv funderar jag mycket över mitt eget liv, vilka relationer jag har valt att vara i och varför.
Vanja finner det inte alls underligt att publiken blir starkt berörd. Att somliga rörs till tårar.
– Men jag är fast övertygad om att vi alltid kan förändra våra liv lång upp i åren. Visst, du kanske inte precis kan omskola dig till läkare vid 70 men det finns möjligheter som är mer realistiska. Det viktiga är ju att vi vågar leva hela vägen ut. Att mitt gestaltande av den sent i livet nymornade Maliss rör vid en smärtpunkt, beror nog på att vi påminns om våra svårigheter att göra just det. Med åren blir vi allt räddare att närma oss det osäkra. Men det är som Maliss konstaterar »Tro, hopp och kärlek, det är farligt hela skiten!«
Många klichéer kring äldre
Arbetet med Sin ensamma kropp har fått Vanja Blomkvist att granska äldreklichéerna:
– Att vi förväntas se bakåt, att vi gärna ska lämna plats för de unga, att vi helst ska ha någon lagom sjukdom som vi ofta kan tala om och så att vi förväntas vara så översvallande glada och heltidsintresserade av våra barnbarn – om vi har några.
– Men hallå, långt ifrån alla känner så här. Det finns variationer och framför allt finns det en vilja att som äldre befria oss från myten om att vi skulle vara asexuella.
– Jag var och lyssnade när en känd föreläsare talade kring ämnet åldrande och sexualitet, och det var bara fokus på problem. Det var problem med att kunna och det var problem med att få lust. Ändå är min erfarenhet att både äldre kvinnor och män har en sensuell och sexuell längtan. Och det är om denna längtan Elsie Johansson och jag, på olika vis, vill tala.
Sin ensamma kropp har hösten 2011 turnerat i norra Sverige. Planer för vidare turné finns och mellan den 1 – 8 mars spelas föreställningen på Play House i Stockholm.
TEXT PIA HUSS
Enkät
Jane Friedmann 80 år
– Jag trivs i min kropp och är fortfarande relativt lätt och kan dansa och cykla. Jag trivs också med de förändringar som kommer fast det är klart, numera döljer jag gärna mina överarmar. Det är lite daller där uppe du vet…
– Människan är både sinne och kropp och sin sexualitet bär man med sig hela livet. Men jag lever ensam så allt stannar vid en längtan. Det är förstås trist men är möjligt att leva med eftersom jag tycker mycket om min tillvaro.
Catharina Bramskog 63 år
– Jag har alltid varit blyg men inser att jag varit vacker fast jag inte känt mig sån. På sätt och vis är det konstigt att jag först nu accepterar min kropp. Men det är så skönt att slippa leva upp till något och istället få vara den jag är, en människa.
– Däremot fattar jag inte varför så många äldre kvinnor klipper av sitt hår och skaffar »tantkrull«. Det vägrar jag! Och sex, det är härligt fast det inte pockar på lika mycket som förr.
