Per Anders Fogelström var bara nio år när han kom till Södermalm i Stockholm, hans hemort på jorden som han har skildrat i så många böcker. I år skulle han ha fyllt 100 år.
Per Anders Fogelströms liv och författarskap kom mer än något annat att präglas av en viss händelse och en särskild plats.
Händelsen: när Per Anders Fogelström var sex år gammal emigrerade hans far till Amerika och kom aldrig tillbaka. Det innebar bland mycket annat att Per Anders Fogelström kom att växa upp omgiven av nästan bara kvinnor, och detta kom att prägla hans författarskap. Dessa kvinnor kunde förefalla svaga och skyddslösa, skrev han i sin sista bok, den självbiografiska Hem till sist (1993):
”Men de böjde sig, bröts inte utan reste sig på nytt, åldrades sakta. Deras sega uthållighet var effektivare än männens explosiva utbrott av kraft och våld. Deras mjuka händer kunde läka sår och förflytta berg av orättvisor och övergrepp. Miljön formade den som växt upp i deras värld, man måste vara okänslig döv och blind, för att inte påverkas och lära av erfarenheten.”
Där anas kanske inte Monika i Fogelströms genombrottsroman Sommaren med Monika (1951, filmad av Ingmar Bergman 1953) men många andra kvinnor i hans romaner, som Lotten i Mina drömmars stad och ännu mer hennes dotter Emelie, som spelar en viktig roll i hela Stad-sviten, en seg matriark som håller ihop alla fem romanerna.
Platsen: Stockholms Söder. Framför allt stadsdelens östra del är den centrala miljön i många av Per Anders Fogelströms 26 romaner och 13 faktaböcker om Stockholm. Dit kom han när han var nio år gammal. Modern, som var ensamstående sedan fadern hade lämnat familjen, fick då tillsammans med sina två barn flytta in i en egen liten lägenhet i ett stiftelsehus för ”yrkesarbetande men mindre bemedlade kvinnor” på Bondegatan på Söder efter att bott hos sin mor och syster.
Jag hamnade lite utanför, och i och för sig var det kanske en bra utgångspunkt för en författare Per Anders Fogelström
Där fann Per Anders Fogelström sin hemort på jorden, brukade han säga. I sin bok I kvinnoland (1954) beskrev han området så här:
”Här fanns obebyggda kvarter som bestod av svårtillgängliga berg, gator slutade plötsligt vid branter och stup, trista hyreskaserner tronade på de finaste utsiktspunkterna, och neråt tullen och den ännu inte färdiga Hammarbyleden gled många av gatorna ut i lantliga grusbackar, vägar och stigar. För pojken en äventyrsvärld att upptäcka, en okänd stad fylld av hemligheter.”
I Hem till sist berättar han att han under hela uppväxten på 1920-talet hoppades, önskade att fadern skulle komma tillbaka och bara en kväll stå utanför dörren. ”En okänd men ändå välkänd. Var inte rädd, det är bara jag, ska mannen säga. Det är Pappa. Men den väntade ringer inte på dörren. Inte denna kväll heller.”
Nej, Arthur Fogelström kom aldrig tillbaka. Innan han for hade han gjort karriär inom ASEA. Krigs- och revolutionsåret 1917 var han tillförordnad chef för företagets dotterbolag i Petrograd (tidigare Sankt Petersburg, senare Leningrad, från 1991 åter Sankt Petersburg). Hans gravida hustru Naëmi reste på försommaren 1917 hem till Stockholm, där sonen Per Anders föddes den 22 augusti. Familjen återförenades först ett år senare, kortvarigt, innan Arthur Fogelström förlorade jobbet på ASEA, sannolikt på grund av förskingring.
Under några år kring 1920 försökte han sig på affärsverksamhet i Viborg i Finland, men utan större framgång. Han träffade en annan kvinna, övergav sin hustru och barnen och emigrerade (men utan den nya kvinnan) 1923, då sonen var sex år gammal. Han lyckades inte i Amerika. Vykorten och breven med vaga löften till familjen, som han sade sig vilja återförenas med, kom alltmer sällan. I början av 1930-talet upphörde de helt.
Stiftelsehuset på Bondegatan förblev Per Anders Fogelströms hem till 1938, men med ekonomisk hjälp från en faster gick han i privatskolan Whitlockska samskolan på Östermalm. Han kom därmed att leva i två världar, fattighuset och fina skolan, och även detta påverkade förstås både hans liv och hans författarskap.
– Jag hamnade lite utanför, och i och för sig var det kanske en bra utgångspunkt för en författare. Jag kände mig utstött på båda sidor, jag var ”kissedog” på Söder och Söderbuse på Östermalm, sade han i en tv-intervju 1995.
Han slutade skolan i förtid när han var 17 år gammal och blev ungdomsledare, bokhandelsbiträde och så småningom författare. Hans första romaner handlade inte överraskande om ungdomar på Söder. Sommaren med Monika blev en stor framgång och gav honom så bra inkomster att han kunde hjälpa sin mor betala av gamla skulder.
PER ANDERS FOGELSTRÖM
(1917-1998)
Journalist på tidskrifterna Världspressen och Joker under 1940-talet, redaktör på Folket i Bild från 1947 till 1958, då han blev författare på heltid.
Bildade tillsammans med Ture Nerman Förbundet för religionsfrihet 1952. Bildade Aktionsgruppen mot en svensk atombomb 1958. Ordförande för Svenska Freds och Skiljedomsföreningen 1963-77.
Började samla Stockholmiana i mitten av 1940-talet. Samlingen omfattade till slut 80 hyllmeter. Använde bilder och dokument ur samlingen för miljö- och människoskildringen i sina romaner. Samlingen finns nu på Kungliga Biblioteket.
Medlem i Stockholms skönhetsråd 1977-1982.
Per Anders Fogelström flyttade 1964 till Fjällgatan på Södermalm, sin hemort på jorden, och bodde där till sin död.
Mer om 100-årsjubileet
Den okuvliga friheten, en antinazistisk ungdomsroman som inte getts ut tidigare, har kommit ut på Stockholmia förlag.
Våra drömmars stad på Stockholms Stadsteater, i regi av Linus Tunström och Ulla Kassius. 2 nov – 31 jan
SVT kommer att visa en K-Specialdokumentär om Fogelström.
Per Anders Fogelströms skönlitterära verk kan ses som en fortsättning på den svenska arbetarlitteratur som växte fram under 1920- och 30-talen. Men även om han växte upp under fattiga förhållanden hade Fogelström alltså inte samma bakgrund i arbetarklassen som till exempel Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Jan Fridegård eller Ivar Lo-Johansson.
det är viktigt att berätta om de bortglömda, förbrukade, föraktade människorna. Per Anders Fogelström i tv-intervju 1995
Han var ingen ”arbetarförfattare”, men i Stad-serien skildrade han arbetar-befolkningens liv i Stockholm från 1860 till 1968. Han kompletterade senare historien med Barn-serien, de tre romanerna Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn, som skildrar tiden mellan cirka 1750 och 1860.
Per Anders Fogelström vävde en berättelse om sin stad genom att berätta om sina romanfigurers liv och öden, glädjeämnen och sorger. Flickan Ann-Charlotte, som i den sista romanen i Stad-serien går på en minnesgudstjänst över Martin Luther King i Storkyrkan i april 1968, är ättling i rakt nedstigande led till klädesarbetare Johannes Krohn som på sommarens vackraste dag år 1749 morgonpissar i första kapitlet i Vävarnas barn.
I tv-intervjun 1995 sade Per Anders Fogelström att han som ung tyckte illa om historiska romaner.
– Men så småningom fann jag att man bör berätta om det som hänt för länge sedan. Det förklarar varför det ser ut som det gör idag, och det är viktigt att berätta om de bortglömda, förbrukade, föraktade människorna.
Den första romanen i Stad-sviten, Mina drömmars stad, fick ett ganska svalt mottagande när den kom 1960. Dagens Nyheters recensent tyckte att den visserligen vittnade om trägna studier men att dess figurer inte hade något verkligt liv. Svenska Dagbladets recensent ansåg att Fogelström var ”för svag i belysningen av det mänskliga”.
Men med tiden blev Mina drömmars stad en av de mest älskade och lästa svenska romanerna. Förre statsministern Ingvar Carlsson berättar i en ny dokumentärfilm om Per Anders Fogelström att han framför allt på 1960-talet ofta använde citat ur denna bok ”för att få unga människor att förstå vad som hänt i Sverige”.
fakta
Text Kurt Mälarstedt
Foto Fjällgatan: Oscar Heimer / TT
Foto Per Anders Fogelström: Björn Larsson Ask / TT
