Meta Velander: ”Det tog fart vid 80”

I sommar fyller Meta Velander 91. Hon har sina krämpor, säger hon, men står på scen gör hon ändå. Faktum är att det faktiskt bara blivit bättre med åren, yrkesmässigt.

Vi kommer mitt under repetitionen av Alla dagar, alla nätter, en pjäs där Meta Velander spelar en åldrande mamma med två vuxna döttrar som bråkar om arvet. Det är ett riktigt familjedrama, men på frågan om hon känner igen sig i något i pjäsen ruskar Meta bestämt på huvudet.
– Nej, vi har inget sådant drama i min familj, jag har det väldigt bra med mina barn. Men det där med att bli ensam kan jag ju känna igen mig i, förstås.
Kvinnan i pjäsen förlorar sin make, precis som Meta gjorde i december förra året. Hennes livskamrat och parhäst sedan nästan 70 år tillbaka, Ingvar Kjellson, somnade in, 90 år gammal.
–Det gjorde att jag först tvekade om jag skulle vara med i den här pjäsen, men jag kom fram till att det nog var det bästa för mig i alla fall, säger Meta.

Träffades i skolteatern

Teatern har alltid varit hennes liv. Redan i skolan gillade hon att vara med på spex och pjäser. Det gjorde hennes blivande man också, på sitt håll. Han gick på Östra Real i Stockholm som var ett pojkläroverk på den tiden, och vid ett tillfälle behövde de ha med några flickor i en skolteater. Det var då Meta kom in i bilden, och sedan blev det snart allvar av allt, både kärleken till Ingvar och till teatern. Hennes föräldrar stöttade henne i hennes yrkesval, även om mamman helst ville att hon skulle skaffa sig ett ”vanligt yrke”.
– Mamma ville att jag skulle ha något att falla tillbaka på, som man säger. Så jag lärde mig stenografi och maskinskrivning, men det gjorde ju inte att jag slutade tänka på teatern.

Trägen vinner

Hon sökte in på Dramatens elevskola flera år i rad. Det gjorde Ingvar också, och på tredje försöket kom han in, tillsammans med bland andra Jarl Kulle.
– Jarl blev en bra kompis till oss, men han var svår att spela mot. Han tittade en aldrig riktigt i ögonen, utan lite vid sidan av, på örat ungefär, säger Meta och skrattar.
Tredje gången gillt blev det för Ingvar alltså, men inte för Meta, och det var tungt.
– Jag sprack den gången också, och jag minns att mamma satt och väntade på mig i Berzelii park efteråt. Hon lovade mig guld och gröna skogar, jag skulle få åka och hälsa på min syster i Amerika och jag vet inte vad. Men jag bara grät, jag ville ju in på Dramaten.
Året därpå blev det Metas tur att komma in. Hon brukar skämtsamt säga: ”de sa nog att ta in henne nu, så vi slipper se henne här igen”.

Lika tråkiga som alla andra

Sedan följde några år vid Uppsala stadsteater, sex närmare bestämt, både för Ingvar och henne. En riktigt bra skola, säger Meta, här fick de spela allt, stort som smått, högt som lågt.
Det var också under den här perioden, på femtiotalet, som de två barnen föddes. Det var inte alltid lätt att kombinera skådespelarlivet med familjelivet, något hon ofta haft dåligt samvete över. Det var ofta repetitioner dagtid och föreställningar kvällstid.
– I Uppsala hade vi en pensionär som hjälpte oss med barnen, hon blev som en riktig dadda för dem. Hon fick en och tjugofem i timmen betalt, minns jag. Sedan när vi flyttade till Stockholm satte vi in en annons, ”skådespelarpar med två barn söker hjälp”. Folk tyckte att det lät spännande tills de upptäckte att vi var lika tråkiga som alla andra. Det var samma disk, samma städning.

Premiärnerver

Det är två veckor kvar tills Alla dagar, alla nätter ska ha premiär. Som alltid tycker Meta att det känns nervigt just nu.
– Man känner aldrig att det sitter helt. Men sedan gör det oftast det på något sätt ändå. Jag har alltid haft lätt för att lära mig texter. Enda gångerna det kan vara svårt är när det blir så där lite absurt. Som Kristina Lugns texter, där fick jag vara extra noga för att lära mig allt utantill.
Hon och Ingvar spelade mot varandra i Kristina Lugns skilsmässokomedi Rut och Ragnar för några år sedan. Hela 120 utsålda föreställningar blev det. Komedier är nog det som ligger Meta varmast om hjärtat.
– Ja, jag tycker om att spela komedi, och såna som det är lite synd om. Det stora dramat har jag väl inte riktigt brytt mig om.
Hon är heller inte den som propsat på stora huvudroller. Faktum är att hon nog trivs bäst lite bredvid, hon behöver inte vara den som allt ljus faller på.
– Det är gruppen, samhörigheten som är viktig för mig. Jag har inte alltid velat ha det ansvar som det innebär att ha huvudroller. Att jag får hålla på och spela teater fortfarande, när jag är 90 år, det är ju egentligen inte klokt. Det har jag Benny Fredriksson att tacka för, när han blev chef tog han vara på oss äldre här.

Tvingades i pension

När Meta fyllde 67 tvingades hon gå i pension från teatern, och det tyckte hon var hemskt.
– Det kändes som att livet tog slut då. Teatern var ju mitt andra hem, och nu hörde jag inte hemma någonstans.
Men hon fortsatte att spela ändå, och vid 80 vände det plötsligt uppåt igen.
– Min storhetstid kom då, Benny Fredriksson satsade på mig och plötsligt fick jag flera stora roller.
Hon  har haft många, många roller under alla sina år på Stadsteatern. Hon kan omöjligen välja ut någon favorit.
–Men en period som var viktig var den på 70-talet, när vi spelade mycket politisk teater som tog upp samtidsfrågor. Det var Kärnklart, om kärnkraften, och Mister President om mordet på Kennedy. Det var modern och aktuell teater och väldigt roligt att vara med om. Man tog med publiken ibland också. Vi spelade något som hette Beteendelek, som handlade om terapi och där vi skojade med publiken.

Tvivlet finns kvar

Meta är lite trött efter dagens ganska långa repetition, och ska snart bege sig hem till Djursholm, där hon bor. En halv pizza väntar därhemma, som hon har kvar sen igår. Vi hänger med till hennes loge först, som hon delar med bästisen Yvonne Lombard.
– Jag saknar Vonna, hon har inte varit här på ett tag nu. Vi får väl se hur det blir, men det finns faktiskt planer på att vi ska spela Farmor och vår herre, hon och jag, lite senare i vår.
Framme vid fönstret i logen står en fåtölj. Där brukar Meta sitta och samla sig inför föreställningarna. Trots att hon varit vid teatern hela sitt liv och haft en sån otroligt lång radda med roller, finns tvivlet fortfarande där.
– Man tycker aldrig att det är tillräckligt bra, det man gör. Säg den skådespelare som har bra självförtroende!

Text: Ulrika Palmcrantz

Foto: Hans Alm

En längre version av den här intervjun hittar du i Veteranen nr 3 2015. Vill du inte missa något nummer av Veteranen? Bli medlem i SPF Seniorerna så får du tidningen som medlemsförmån. Du kan även välja att prenumerera på Veteranen.

Kommentera