BIOPREMIÄR 4 JUNI. Donald Högberg har varit med i en lång rad filmer, tv-serier och teaterpjäser. Många tycker att de känner igen honom. Men varifrån? Han är birollernas man, som nu vid 68 års ålder äntligen fått en större roll.
När Donald Högberg träffar nya människor händer det ganska ofta att de säger: ”Har inte vi setts förut? Jag känner igen dig.”
Och nästan alltid är det från tv eller bio han känns igen, fast de flesta inte för sitt liv kan komma på var de sett honom någonstans.
– När folk frågar vad jag gör säger jag som det är, att jag är skådespelare och musiker. Då vill de veta vad jag har gjort, och jag svarar ”massor”. Men vad, undrar de? Tja, då kanske jag säger Millenium-trilogin, Arn, Hundraåringen, Tjockare än vatten…
Så står det ännu en person med lite gapande mun framför Donald. Det har hunnit bli en hel del roller genom åren, i ett 60-tal filmer och tv-serier.
Vitt skräp
Nu kommer biofilmen Vitt skräp, där Donald faktiskt har en av de bärande rollerna. Det är en action-thriller som utspelar sig på 80-talet med Ola Rapace i huvudrollen. Donald spelar en smågangster i en liten stad i Sverige.
– Min rollkaraktär, som kallas Gubben i filmen, säljer knark. Men inte i sin egen lilla stad som han ser som en idyll, utan i en annan. När någon annan börjar sälja i hans stad tar det hus i helvete.Det är väldigt kul att få en så stor roll så här på ålderns höst. Jag känner ju att det är nu jag är som bäst.
Att han över huvud taget blev skådespelare var egentligen mest en slump. Han kommer från Nynäshamn och jobbade som snickare när han i slutet av 70-talet fick möjlighet att följa med den fria teatergruppen Småfolket på turné.
– Jag spelade gitarr i ett band på den här tiden men tyckte att det där med skådespeleri verkade kul. Så kom den här teatergruppen förbi och jag pratade med en i det gänget om att jag gärna provade på om det skulle uppstå något tillfälle. Sedan stod jag på ett tak och jobbade när jag såg deras buss åka iväg. Jag stod där och önskade att jag hade kunnat få följa med. Sen hörde de faktiskt av sig – och behövde en trummis!
Trummor hade Donald aldrig spelat men han sa ändå ja på rak arm, utan ett uns av tvekan.
– När skulle en sån chans komma förbi lilla Nynäshamn igen, det skulle ju inte hända! säger han och skrattar. Jag fick be trummisen i mitt eget band att åtminstone visa mig hur man ställer upp trummorna.
Några intensivlektioner blev det väl också och sedan började hans karriär som trummis i ett turnerande teatersällskap. På något vis gick det!
Efter ytterligare en tid uppstod tillfället som Donald väntat på – det behövdes en skådespelarinsats.
– Vi fick ju göra allt i den här teatergruppen så jag förstod att förr eller senare skulle det dyka upp en chans. Och så kom dagen då jag fick spela med i en Molière-pjäs, jag skulle göra en betjänt. Jag gjorde den med mycket underbett och humor och högstadieeleverna vi spelade för tyckte att det där var jättekul!
Det blev fem år med den här teatergruppen, sedan har det ena lett till det andra. Dalateatern, Oscarsteatern, Stadsteatern och Dramaten. Och en lång rad film- och tv-inspelningar.
Han har också satt upp en musikföreställning om sitt eget ”konstiga liv och leverne”, som han själv uttrycker det. Mitt liv som man heter den och har blivit väl mottagen. Allra gladast blev Donald när självaste Richard Hobert skrev om föreställningen: ”En helt överraskande musikshow på en liten österlensk sommarkrog en kväll i juli”.
I föreställningen, som Donald gör tillsammans med tre musiker på scen, berättar han om sitt liv genom egna och andras låtar. Bland annat Jacques Brel och Bruce Springsteen, i Donalds egen version. Hela känsloregistret gås igenom, publiken brukar såväl skratta som gråta.
– Men visst var det läskigt att blotta sig så som jag gör i den här föreställningen. Jag berättar till exempel om min skilsmässa ur mitt eget perspektiv. En kväll var min äldsta dotter där, och hon blev lite illa berörd av det där och berättade för sin mamma. Men vi har rett ut det där nu, det gick bra.
Donald tackar ja till det mesta, han gillar när det händer saker.
– Just nu håller jag på och läser ett manus till en tv-serie som ska spelas in snart. Jag fyller ju 69 i år så det är jättekul att det rullar på.
Att han kunnat försörja sig på skådespeleri i fyra decennier nu tycker han är fantastiskt. Det var inget han hade väntat sig av livet.
– Men den stora anledningen att jag mår så bra som jag gör idag är tack vare ett beslut jag tog 1989 när vi fått vårt andra barn. Det var att jag skulle sluta med sprit, helt och hållet. Jag har inte druckit en lättöl sedan dess. Det hade varit alldeles för mycket festande innan dess och jag insåg att om jag ska klara av det här livet, som skådespelare och ha två barn, då håller det inte att dricka. Jag ska inte bli som min pappa, tänkte jag också. Han var periodare. Att jag tog det beslutet och lyckades hålla det har stärkt mig.
En sista fråga – var kommer namnet Donald ifrån?
– Det vet jag faktiskt inte. Det var ju inte så vanligt på 50-talet att en grabb hette Donald. Jag har frågat mamma om det där men hon visste inte. Så det måste ha varit farsans idé. Det fanns en skådespelerska som hette Jeanette McDonald, vet inte om han kan ha sett henne. Fast antagligen inte, teven kom ju inte förrän 1958.
Ingen vet, men Donald heter han och det är inte alls omöjligt att ni sett honom i någon film eller tv-serie. Förutom filmen Vitt skräp är han aktuell i sommarteatern Wiraspelen, ett musikskådespel i Roslagen.
P.S. Vitt skräp har biopremiär den 4 juni.
Text Ulrika Palmcrantz
Foto Joakim Eriksson
