Kung Adolf Fredrik ville köpa Alexandertapeten till Stockholms nya slott. Men vännen Erik Brahe begärde 60 000 riksdaler, en ofantlig summa.
I dag hänger delar av Alexandersviten i ett par av rummen på Skoklosters slott. På 1700-talet ersatte tapeterna ofta dyra fasta inredningar och hade fördelen att kunna flyttas till nya bostäder.
Alexanders erövringar var ett populärt motiv. De scener ur hans liv som återges på sviten i Skoklosters slott finns också på många andra tapeter.
– Alexander hade dygder som ädelmod och styrka, och han var framgångsrik. Alla dessa egenskaper ville man gärna förknippa med kungligheter. Det kan vara en förklaring till varför Adolf Fredrik var så intresserad av att förvärva tapeten, säger Inger Olovsson, intendent på Skoklosters slott och expert på textil.
Alexander den store och hans trupper erövrade Persien och Egypten. I ett av rummen på slottet är motivet Alexanders intåg i Babylon på 300-talet före Kristus. I ett annat rum visar tapeten Alexander under slaget vid Arbela där han besegrade den persiska kungen Dareios III. Dessa historiska motiv stod i samklang med de värderingar som rådde inom de högre stånden.
– Motivet anspelar även på hur en kung skulle vara, han skulle ha ädelmod och andra egenskaper som kunde kopplas till framgångsrika härskare. Så tapeten hade nog högre status på den tiden än vad den har nu, säger Inger Olovsson.
De finare tapeterna var förbehållna kungar och herremän och kostade oerhörda summor. De användes ofta som statsgåvor eller presenter vid speciella tillfällen som kungliga bröllop.
– Tapeter med hög status hängdes i rum för att visas upp. De placerades i paradrum och signalerade ägarens status, säger Inger Olovsson
Det fanns också ordinära tapeter som kanske bara bestod av randigt tyg. De användes i enklare gästrum eller i rum som inte visades upp för utomstående.
Alexandertapeten
Alexandertapeten hade införskaffats av Nils Bielke när han i slutet av 1600-talet var ambassadör i Paris. Den var vävd på 1670-talet i Bryssel av mästaren Johannes Franciscus van den Hecke.
Nils Bielke ägde inte tapeten länge. Han hamnade i onåd, fängslades och miste det mesta av sin egendom. Men innan dess hade han skänkt Alexandertapeten till sitt barnbarn Nils Brahe. Det skedde år 1697, samma år som slottet Tre Kronor brann ner, tragedin som gjorde att Stockholms slott byggdes.
Uppgiften om det begärda priset kommer från studenten Carl Nylén vid Uppsala Universitet. Under 1760-talet beskrev han föremål på Skokloster och konstaterar i sina anteckningar att kungen önskade köpa tapeten men att priset var 60 000 riksdaler, »hvilket Regeringen ej derföre velat gifva«.
I mitten av 1700-talet rådde frihetstiden. Riksdagen hade mer makt än tidigare och kungens roll var nedtonad. Man kan fråga sig om priset sattes i syfte att framkalla ett nej från kungen, utan att Brahe själv behöva neka hovet förvärvet. Men en sådan tolkning är felaktig, bedömer docent Jonas Nordin, som har forskat om monarkins funktion och ställning under frihetstiden.
– Brahe hade kunnat säga nej. Priset speglar förmodligen att han ville ha marknadsmässigt betalt, säger han.
Slottet dyrt att underhålla
Under reduktionen på 1600-talet förlorade adeln många av sina gods, som de grundat sin goda ekonomi på. Familjen Brahe var landets största godsägare och blev hårt ansatt, men fick behålla bland annat Skokloster. Liksom andra adelssläkter blev den beroende av löner och andra möjliga inkomster.
– Skoklosters slott var dyrt att underhålla. Erik Brahe behövde pengar och var i det här sammanhanget inte intresserad av vänskapsgåvor, säger Jonas Nordin.
Inte heller Erik Brahe behöll sin plats i solen. Hans vänskap med kungen ledde in honom i en sammansvärjning. De edsvurna planerade en kupp som skulle ge kungen mer makt, men den avslöjades och Brahe avrättades.
MÄSTARE JOBBADE I GRUPP
De stora motivfyllda tapeter som hängdes upp i slott och herresäten krävde mästare bakom vävstolarna. Man skulle inte bara utforma ett konstnärligt högtstående verk, utan delarna kunde vara många och produktionen årslång.
Alexandertapetens åtta delar har en sammanlagd längd av 45 meter.
Tapeten vävdes från kortsida till kortsida. Vävstolens bredd avgjorde hur hög tapeten kunde bli. Vävaren hade bak-sidan emot sig och motivet blev ur hans synvinkel spegelvänt. Särskilt svårt måste det ha varit att väva inskriptioner.
Förlagan till tapeten, kartongen, gjordes i naturlig storlek. Vissa bildkonstnärer specialiserade sig på dessa mönster.
– På 1600-talet börjar man få fler färger på garnerna och tapeterna blir mer färgrika, men de kan ändå inte jämföras med senare vävnader som har en så stor färgskala att de kan liknas vid måleri, säger Inger Olovsson, intendent på Skoklosters slott.
Receptet på färgerna var en yrkeskunskap som mästarna inte spred. Trots att färgerna var relativt få kunde vävaren få fram fler nyanser genom att blanda tunna trådar av olika färger i samma slag.
Alexandertapeten innehåller garn av ull och silke, men även silvertråd. Idag har silvret mörknat. Det är samma oxidering som leder till att silverföremål måste putsas för att glänsa. Tapetens lyster var alltså mycket vackrare när den var ny.
På baksidan är trådarna inte fästa, men garnet är så hårt slaget att tapeten inte kan repas upp.
– Det var mycket upp till vävaren att tolka skissen, färger och schatteringar. Och vi kan se en klar skillnad mellan olika vävares verk, säger Inger Olovsson.
Ofta arbetade flera vävare parallellt med samma verk. Inom skrået fanns de som var specialister på olika delar i motivet. Någon var specialist på ansikten, andra särskilt kunniga i blomstergirlanger, som ofta ramade in tapeterna.
– I Sverige fanns inte några framstående väverier, även om man försökte starta verksamhet vid några kungliga slott, till exempel Karlberg. Men vi hade inte rätt ull och växter för färgning. Det var också svårt att locka hit kunniga vävare från Frankrike, Holland och Belgien, säger Inger Olovsson.
Text Carl von Scheele
