Med bil genom Afrika

En mer passionerad resenär än Sven Gruvstad får man leta efter. Tidigare i år kom han hem efter att ha kört bil genom hela Afrika. Från Durban till Kairo. Man har kunnat följa hela äventyret på Svens blogg på Seniorens hemsida.

Nog är det skönt att vara hemma igen, tycker Sven. Att kunna njuta av en varm dusch varje morgon och ha mat i kylskåpet är sådant han verkligen uppskattar efter ett halvår i kappsäck. Men ändå, ganska sannolikt är det nog att han snart ger sig iväg någonstans igen.
Resandet har blivit en livsstil för Sven, som tidigare reste i sju månader med sin Toyota Land Cruiser i Asien, samma bil som nu tog honom genom hela Afrika.

 

Hur gick resan, Sven, har det varit många strapatser?
– Det gick över förväntan bra, måste jag säga. Hur mycket man än rest innan finns alltid många frågetecken om hur allt ska gå. Man har sina bilder i huvudet av Afrika, att det är fattigt och så, men det är så oändligt mycket mer än det. Dessa fantastiska människor jag mött, alltid så vänliga och hjälpsamma. Och jag har inte blivit av med något enda under hela resan, inget har blivit stulet.
Så du har inte känt dig rädd någon gång?
– Jo, en gång i Etiopien när jag fastnade i en vägspärr. Jag fick tipset att ta en mindre väg, det skulle vara en genväg, och plötsligt vid en by hade de lagt en trästock över vägen. Ett trettiotal personer flockades runt bilen, en hade en t-shirt som det stod »polis« på. Det kändes hotfullt och väldigt konstigt, jag lyckades vända bilen och åka därifrån. Men då var det plötsligt en likadan vägspärr en bit bort på samma väg som jag just kommit ifrån. Den körde jag bara igenom, jag vågade inte stanna. Det var obehagligt, men det var enda gången under hela min resa som det hände något så dramatiskt.

Precis som under Asien-resan tidigare, har upplägget varit så att Svens nära och kära möter upp honom vid olika platser under resan och gör honom sällskap en bit på vägen. Hans fru, hans tre vuxna barn och några vänner. Men oftast bara en i taget så att det inte blir för trångt i bilen.
– Det är väldigt kul att få sällskap. Någon att snacka med om allt man upplever, någon att dela minnena med sen. Därför gäller det att jag håller min rutt ungefär enligt planen, så att det stämmer med dem som bokat flygbiljetter för att ansluta sig. En gång i södra Malawi blev det lite stressigt när jag insåg att jag skulle vara i Rwanda två veckor senare. Det blev långa körpass då i några dagar.

Räcka ut en hand

Sven upplevde en enorm värme från de människor han mötte under resans gång. Det fanns många som var villiga att räcka ut en hand och hjälpa till om så behövdes.
– Man vevar ner rutan och vinkar till någon, de kommer fram och de vill hjälpa. Kan de inte själva så känner de alltid någon som känner någon. De allra flesta är helt vanliga människor som inte har några baktankar. Sen är det klart att man får vara lite street-smart och inte utsätta sig för onödiga risker. Inte åka in i kåkstäder, inte köra på natten.

På tre dygn såg jag inte en enda människa.

Djuren har gjort störst intryck

Förutom alla vänliga och hjälpsamma människor han mött är det djuren som gjort störst intryck på Sven under den här resan.
– Känslan när man är mitt ute i en nationalpark, sover i tältet på bilens tak och måste klättra ner för stegen mitt i natten för att kissa, och hör ljudet av flodhästarna som går och betar… det är ganska oslagbart. Det är så mycket ljud, så mycket liv och man vet inte alltid vad det är man hör. Vi tror ju ibland att vi blir uppätna av lejon bara man närmar sig dem, men det ska väldigt mycket till för att ett djur ska attackera. De vill mest hålla sig undan.
– I Botswana åkte jag rakt igenom Kalahari-öknen. Det fanns inte i min tanke innan att jag skulle köra där, men sen började jag läsa på och insåg att det nog skulle gå eftersom det inte var regnperiod när jag var där. På tre dygn såg jag inte en enda människa, det var en speciell känsla.

De är gigantiska djur som verkar så fredliga!

 

I Uganda fick han se de enorma bergsgorillorna. Stora och mäktiga, och med ganska många mänskliga drag.
– De tittar på dig på ett sätt som känns mänskligt, och de rör sig på ett sätt som påminner om vårt. De är gigantiska djur som verkar så fredliga! Hade de velat göra något med oss hade det varit hur lätt som helst för dem att göra det, men de var lugna.

Tomt på turister

Sista månaden av resan anslöt sig Svens fru. När de kom till staden Luxor i Egypten i början av mars hörde de talas om en tysk turist som avlidit av corona-viruset efter att ha åkt turistbåt på Nilen.
– Luxor var tomt på turister och vi började långsamt förstå allvaret i det som hände. Vi hade sprungit rätt in i coronans epicentrum. Plötsligt såg vi maskförsedda människor överallt.

Började kännas bråttom att ta sig hem

De körde vidare norrut, till Kairo. Efter besök av pyramiderna och lite annat började de leta efter flygbiljetter hem. Egentligen hade de velat stanna lite längre i Egypten, men det började kännas bråttom att ta sig hem.
– Flygningar ställdes in och priserna tredubblades medan man satt och googlade. Det var inte lätt att hitta biljetter, men till slut hittade vi några till Stockholm via London. Bilen skeppades hem från Alexandria.

Lite abrupt slut på en lång resa, men Sven är oändligt glad att han fick slutföra hela den legendariska resan från Durban till Kairo. Och att han hann hem i tid.
– Nu lär ju världen vara stängd ett tag framöver. Och bilen kom hem ganska tilltufsad, den måste fixas och besiktigas. Men sen, man vet aldrig. Jag har inte sett så mycket av norra Sverige och Norge. Det kanske blir en tur dit…

Text Ulrika Palmcrantz
Foto Sven Gruvstad

Kommentera