Det var Chris som ville att de skulle gå och prata med någon. Hon tyckte inte att Göran lyssnade på henne, och det gjorde henne ledsen. Hon kände sig ensam, trots att de levt ihop i 25 år.
Göran var tveksam först. Gå till en terapeut? Nej, nog kunde de väl klara ut sina problem på egen hand. Värre än så var det väl inte?
Men han gick med på att ge det en chans, mest för Chris skull. Hon ville, och han ville göra henne glad. Nu har de gått och pratat fyra gånger med ett par veckors mellanrum, och Göran säger att det verkligen ”öppnar upp sinnena”« att gå i terapi.
Det har börjat lossna
– Vi fick en hemläxa första gången vi var där, man skulle skriva ner saker i ens liv som varit viktiga. Jag gick igenom hela mitt liv i kronologisk ordning, och skrev upp saker som på ett eller annat sätt påverkat mig mycket. Jag har borrat rätt duktigt i min barndom under de här samtalen, säger han.
Chris håller med, hon säger att Göran lämnade ut sig hos terapeuten på ett sätt han aldrig gjort tidigare. Han berättade saker hon aldrig hört förut, och hon säger att terapeuten ”grävde djupt i hans själ”. Och så känns det så skönt när hon också vänder sig till Chris och frågar saker som: ”vad känner du inför det här, Chris?”
– Jag känner mig omhändertagen då, nästan som ett litet barn. Jag som alltid fått vara den starka. Och Göran har fått smaka på orden, han har fått uttrycka det han aldrig vågat säga förut. Det har börjat lossna, män kan ju ha så svårt för det där, säger Chris.
Givande att gå till terapeuten
Göran tycker att det kändes naturligt att öppna sig hos terapeuten. Han har förstått nyttan av att inte gå och bära på saker nu.
– Förut kunde jag känna att jag inte ville blanda in Chris i sådant jag bär med mig från förr, från min barndom och mitt förra äktenskap. Men nu har jag insett värdet av att inte hålla inne med saker, och hur mycket det betyder för Chris att jag delar det med henne.
Båda tycker att det har varit, och är, oerhört nyttigt och givande att gå till terapeuten. Men att man också ska vara medveten om att det faktiskt även kan ställa till problem. Man blir »omruskad«, som Chris säger. Och det kan komma upp frågor som kräver sina svar.
– Men känner man att man har lite liv kvar att leva tycker jag absolut att det är värt det, säger Göran. Vi hade helt enkelt inte klarat av det här själva. När vi försöker prata på egen hand hamnar vi bara i gräl, vi behöver den där tredje parten. Någon som ser på oss utifrån.
Vi har kommit närmare varandra
Oavsett vad deras samtal kommer att leda till, om det beslut de kommer fram till i slutändan skulle innebära att de istället ska vara särbos, så kommer de aldrig ångra att de gått och pratat. Det har berikat dem, och gjort att de kommit närmare varandra, även om problematiken än så länge kvarstår. Göran säger att han har svårt med Chris humörsvängningar och hennes ”utspel”, som han kallar det.
– Min förhoppning är att Göran ska komma till insikt och förstå varför jag blir arg. Orsaken är ju att du inte förstår, och så är du rädd. Du är uppfostrad med att man håller tyst, inte pratar politik eller åsikter. Det är inte jag, jag gillar att prata och ventilera åsikter. Sedan måste man inte alltid tycka lika om allt.
– Ja, för mig är det svårt att hantera dina utbrott, jag står inte ut när du höjer rösten. Det känns som att jag inte är vatten värd då.
– Men jag måste ju höja rösten, annars lyssnar du inte! Du tar inte det jag säger på allvar.
Vi hade helt enkelt inte klarat av det här själva Göran
Viktigt att man kan prata med varandra
Nu är de nästan där igen, står på tröskeln till grälet och svajar. Terapeutens ord ekar i tystnaden: ”ta ett steg tillbaka, vad handlar bråket egentligen om?”
Göran reser sig, går och hämtar ett glas vatten. När han kommer tillbaka säger han att de också kommit in på det här med värdet och vikten av kroppskontakt vid samtalen.
– Vi har ju kommit ifrån varandra där. Man får inte tappa det här med att kramas. Då och då blommar de där känslorna upp mellan oss, men vi kommer inte riktigt dit. Det ligger så mycket annat emellan. Det handlar inte om sviktande fysisk förmåga, men vi råkade ut för ett tvärstopp kan man väl säga…
– Ja, och det var för att jag inte var nöjd. Jag ville inte bara ligga där som en madrass, säger Chris.
– Jag fick en knäck där, vad gäller självförtroendet. Men våra sängar står fortfarande ihop, och det är en stor bäddmadrass, inte två. Men det hjälper inte, säger Göran.
”Tror många i vår ålder har svårt med det”
Det händer att de funderar över om terapin verkligen hjälpt? Eller har den rent av stjälpt? Man blir ”omruskad” som Chris säger, och det väller upp mycket känslor varje gång man varit där. Det är ganska jobbigt, även om det också gör gott.
– Det viktigaste måste ju ända vara att man kan prata med varandra, och det får vi hjälp med nu. Jag tror att det är många i vår ålder som har svårt med det. Jag sa det till vår terapeut, att tänk vad lyxigt att vi i vår ålder får sitta här och prata! Men hon tyckte inte att jag skulle känna så. Det är alltid bra att prata av sig, oavsett hur gammal man är.
Text: Ulrika Palmcrantz
ulrika.palmcrantz@veteranen.se
Den här artikeln är hämtad från Veteranen nr 8 2015, där du även hittar fler texter om parterapi och familjerådgivning för äldre. Vill du inte missa något nummer av Veteranen? Bli medlem i SPF Seniorerna, så får du tidningen som medlemsförmån. Du kan också välja att prenumerera.
2016 byter tidningen namn till Senioren.
