På 70-årsdagen, och precis på den, fick Ragnhild impulsen att bosätta sig i Frankrike. I Sydfrankrike, närmare bestämt. I Languedoc-Roussillon, för att vara precis på pricken. Här berättar hon om sin spännande resa.
Lägenheten sålde jag i ett nafs. Utlandsbeskattning tillåter inget ägande i Sverige. Till nöds ett fritidshus. Möbler, kläder och annat bohag skänktes till välgörande. En enkelbiljett senare satt jag på planet mot okänt mål, bortsett från själva flygplatsen. Endast med pass och ränsel försedd. Några resväskor gjorde en egen flygresa med anlitad tjänst.
Plötsligt hade jag inte någon bostad längre, varken här eller där. Hemlös, slog det mig. Bostadsfrågan skulle lösas på plats med ett kortvarigt hotellboende. Så hade jag tänkt. Det var min plan. Men sometimes you win, sometimes you learn. Detta blev besvärligare än anat. Frankrike har regler.
Efter sju veckors mix av hopp och misstro skrev jag äntligen på ett hyreskontrakt.
Numera bor mitt ensamstående jag, idag 73, i en mindre stad i Languedoc. Sedan tre år tillbaka pågår mitt liv för fullt i hjärtat av förträffliga ostron- och vinodlingar. Från ett svenssonliv till ett franssonliv. Dvs ett ordinärt vardagsliv, fast på franska. Lite roligare. Lite festligare. Och mer sol.
Traktens vin heter förresten Picpoul. Ett vitt, krispigt vin, som dricks till de lokala ostronen. Som i sin tur heter Bouzigues. Vinet finns för övrigt i Sverige. Bara som en liten upplysning.
Dagliga doser av nya vanor och banor stimulerar hjärnan. Så det känns hälsosamt för den, vill jag tro. Måhända blev den överstimulerad när det skulle ordnas med försäkringskassorna, de svenska och franska. Liksom med skatteverken i båda länder, med banker och med övrig administration. Det tog ett halvt år att få dokumenten i snygg trave. Jag skrattade inte hela tiden. Frankrike har regler, som sagt. Sverige också.
Men idag blånar Medelhavet inpå knutarna. Den lokala marknaden pågår runt hörnet, och säljer allt utom levande djur. Ostron undantagna.
Marknaden ligger i sin tur granne med boulebanan, boulodromen, där farbröder i shorts och linnen hojtar iväg klot, som dunsar i grusdamm. Och boule benämns inte längre boule utan pétanque. Torg och kaféer är mötesplatser och stränderna milslånga.
fokus och flexibilitet är en lyckosam kombination, som öppnar den trögaste dörr Ragnhild Weijnitz
Den lilla ö jag bebor ligger mitt i min nya hemstad. En fiskestad, där internationell turism inte har fått fäste. Tvärtom, staden är franskt genuin. På gott och ibland lite ont. Den är som Frankrike var förr. Den som disas av lycka av glamouren på Rivieran göre sig icke besvär här.
Det är ont om genuina pärlor efter den franska medelhavskusten, men i Languedoc finns det några kvar. Min blick får dagligen vila på spegelblanka kanaler och tusen sinom tusen segelbåtar, fiskebåtar och vanliga båtar. Stora som inte lika stora, och en del riktigt små. Förutom på Medelhavets vida horisont. Behagligt.
Låter det lyxigt? Kanske till och med lite förmöget? Lyx, javisst, men av en annan sort. Förmöget? Ack nej, inga rikedomar finnes här. Blott en medelmåttig pension. Men fokus och flexibilitet är en lyckosam kombination, som öppnar den trögaste dörr.
Således äger jag inget hus. Jag hyr en lägenhet i en så kallad copropriété, ungefär bostadsrättshus. En minitvåa med hyfsat stor balkong. En liten lägenhet behöver inte övermöbleras. De nödvändiga möbler jag köpt ska skänkas bort vid min hemflytt om ett antal år. Man tackar Ikea och loppis så länge.
Avslutningsvis, den inspirerande impuls jag fick på min 70-årsdag hade inte kunnat ge mig ett mer berikande liv på äldre dar. Vill man utvecklas även under livets sena livsfaser rekommenderas livligt att söka nytt, tänka nytt och möta nytt. Och våga ta ett rejält kliv ut ur ramen.
Text och foto Ragnhild Weijnitz
