Yngve Gustafson står på de äldres sida

Han är den framgångsrike forskaren som inte skräder orden när äldre far illa. För många är han den kanske starkaste symbolen för kampen mot diskriminering av äldre i vården. Nu har Veteranens läsare röstat fram Yngve Gustafson till Årets Senior.

Över en miljon tittare följde Yngve Gustafson i höstens dokumentärserie i SVT om ”Sveriges bästa äldreboende” – Smedsberget i Lycksele. Som inkallad expert hittade han omedelbart ett stort antal brister, främst i medicineringen av de gamla.
Med den inkännande blicken, vemodet i rösten och den vassa tungan berörde han många starkt.
Jag tar planet till Umeå för att möta denne hjälte på hans hemmaplan. Strax bakom Norrlands universitetssjukhus som reser sig gigantiskt mot en blygrå himmel hittar jag fram till Geriatriskt centrum inhyst i låga, ljusfärgade och genast mänskligare byggnader. Här ryms öppen och sluten vård av sjuka äldre, sida vid sida med forskningen under Gustafsons ledning.

Professorn, som med tydlig kärvhet låtit förstå att hans schema medger maximalt en och en halv timmes intervju, har just återvänt från sin dagliga lunchpromenad med labradoren Cinna. Den reslige och kraftige mannen visar nu raka vägen till ett spartanskt mötesrum med stort sammanträdesbord. Det blir varken rundvandring eller kaffe med bulle.
Men det är just det som journalister gillar med Yngve Gustafson, tänker jag. Inga krusiduller. Vi får raka besked och bra rubriker. Och följdriktigt sprakar intervjun till direkt, jag tror knappt mina öron.
– Under och efter tv-serien om Smedsberget fick jag tusentals mejl och brev från gamla människor. Vissa dagar flera hundra. Många av breven hade karaktären av nödrop. Det är fruktansvärt.

Han skulle gärna hjälpa men det finns ingen möjlighet. Det går inte längre att jobba mer än 70 timmar i veckan, säger Yngve Gustafson nästan modstulet och berättar att han tvingat sig att lägga det älskade, praktiska läkarjobbet på hyllan.
– Nu har SVT också bokat upp all min lediga tid framöver för att göra en uppföljning av hur det har gått på Smedsberget. Jag var tveksam till att ställa upp igen, men eftersom det ska sändas före valet så får det gå. Kan jag medverka till att äldrevården blir en valfråga är det värt priset.

Kritisk mot äldrevården

Yngve Gustafson är kanske den expert i landet som fränast kritiserar regeringen för äldrevårdens brister. Han tvekar inte att benämna delar av regeringens mångmiljardsatsning på de sjukaste äldre som »en modern ättestupa«. Sveriges kommuner och landsting fick nyligen smaka på en annan rejäl verbal björnram: »Lägg ner landstingen!«
Gustafson svingar också återkommande mot det egna läkarskrået och vad han anser vara en tilltagande girighet, »en ren skam för kåren«.
Är du aldrig rädd att uppfattas som en äldrevårdsdebattens Don Quijote?
Yngve Gustafson funderar en stund, ler en aning åt bilden som om han såg sig själv med lans och i illa passande rustning på vinglig häst på väg mot Rosenbad och Riksdagen.
– Kanske… men jag kan ändå inte hålla inne med vad jag faktiskt ser! De sjukaste äldre hör till de allra mest försvarslösa i vårt samhälle. De är väldigt röstsvaga. Jag är tvungen att kämpa för att vi någon gång ska få ett slut på diskrimineringen av gamla människor.
Men du kanske drar på dig samma kritik som medierna ofta får, att du skrämmer de äldre?
– Jo, jag funderar alltid över om jag bidrar till att skapa en oro för ålderdomen, medger Yngve Gustafson. Men ska vi få en förbättring av äldrevården måste fakta och kritik komma fram. Då går det inte att blunda.

Medel till forskning

Yngve Gustafson har många med sig. Vetenskapsrådet beviljade nyligen tolv miljoner till fortsatt forskning om risk- och friskfaktorer för exempelvis demens och depression hos äldre.
– Vi har fått mer forskningspengar nu än under de senaste fem åren sammantaget. Jag kommer alltså att få vänta några år med att komma ner till 40-timmarsveckor, ler Yngve Gustafson som ska fylla 65.
Kändisskap, forskningsmiljoner och utmärkelser genererar ökad efterfrågan på Yngve Gustafsons tid.
– Det har blivit för mycket, säger han och låter en aning skuldmedveten. Familjen har fått betala ett högt pris, och jag är verkligen tacksam för att hustrun har stått ut med mig i över 40 år.
Men Yngve och Evy har mycket gemensamt. Hon är narkossköterska, eldsjäl i ideellt arbete för ryska barnhemsbarn (»hela garaget är fullt av kläder och begagnad sjukvårdsutrustning som ska till Ryssland«) och är liksom han fackligt engagerad. Fyra barn, barnbarn, hus och hund.
– Det som jag är lite sur på henne för och kanske hon på mig är att ingen av oss riktigt prioriterar oss själva. Det har vi nog aldrig gjort.

Göra gott för andra

Vintergatan i villastaden Paradiset i Partille utanför Göteborg var Yngve Gustafsons första hem.
Föräldrarna som båda var tandläkare och med tiden också forskare var sällan hemma, »de jobbade sju dagar i veckan«.
Men i husets undervåning bodde också mormor Marie. När Yngve föddes 1949 var Marie 59 år och nybliven änka.
– Hon blev den viktigaste människan i min uppväxt. Hon fanns alltid där. Vi gjorde väldigt mycket tillsammans… jobbade i trädgården, plockade svamp och var ute med hennes stora pudlar. Vi pratade jämt.
Villans trädgård på »tusentals kvadratmeter« hade frukt att skörda från femtiotalet träd. Där fanns körsbärsträd och mängder av buskar med krusbär och hallon. Marie, som hade varit sjuksköterska, lärde barnbarnet att hjälpa till.
– Hon hade bestämda uppfattningar. Att vara hederlig och göra gott för andra människor var helt grundläggande. Att arbeta och göra rätt för sig var också oerhört viktigt. Om jag idag inte skulle göra en 40-timmars arbetsvecka skulle jag troligen få plikta med dåligt samvete, säger Yngve Gustafson på fullt allvar.

Engagerad

Marie var troende och även det gick vidare till Yngve.
– Jag har med mig någon form av gudstro, säger Yngve Gustafson och berättar att efter kyrkovalet i höstas så sitter han med i hembygdens kyrkofullmäktige och församlingsråd.
Det också?
– Jag fanns inte på valbar plats men efter tv-programmet från äldreboendet fick jag så många personröster att jag valdes in, säger han och skrattar uppgivet.
Du kan väl säga nej?
– Men om nu flera hundra människor har kryssat mig och jag blir invald, skulle jag då verkligen bara strunta i det?
Du har alltså svårt att säga nej?
– Ja… säger Yngve Gustafson med ett insiktsfullt och förläget leende. Alltså… det där har nog att göra med att överallt där jag har befunnit mig har jag känt mig tvungen att engagera mig mot orättvisor.

Listan kan göras lång. Ett axplock:
Clartéförbundet under gymnasieåren. Tidsandan är röd, Yngve likaså. Det sitter ännu i, men nu djupt sammanflätat med klassiska liberala ideal. Det är ”synen på människovärdet” som är det viktiga, säger han.
Många års engagemang i Hem- och skola med demonstrationer mot bland annat hotande skolnedläggningar.
Aktiv i de senaste årens Doroteauppror mot nedskärningar i vården.
I yrkeslivet är Yngve Gustafson uppe i minst 25 års fackligt arbete för sjukhusläkarna. Där har han bekämpat löneorättvisor mot kvinnor.
– En av de saker jag kan känna lite stolthet över är att kvinnliga professorer vid det här universitetet faktiskt har lite högre lön än manliga kollegor.

Första pappalediga läkaren

Jodå, Yngve Gustafson är också feminist. Sedan  han 1991 blev chef för geriatrikenheten har han alltid krävt av alla sina många doktorander att de ska inkludera en så kallad genusanalys.
– Man måste göra en historisk och politisk analys för att förklara vad det sociala könet betyder för vilken vård, behandling och rehabilitering man får, säger Yngve Gustafson som 1978 var den första manliga läkaren på sin arbetsplats att – i strid mot chefens vilja – ta ut ett halvårs pappaledighet med dottern Emma.
Det blev också ett halvår för var och en av sönerna.
Men hur tar då doktorn hand om sig själv? Yngve Gustafson väger mer än han borde så doktor han är.
– Det började med en skidolycka för snart femton år sedan. Våra hundar sprang plötsligt in framför skidorna och jag föll väldigt illa när jag försökte parera, berättar Yngve Gustafson.
Tre ryggoperationer har tvingat honom bort från mycket av den fysiska träning och det friluftsliv som hade varit så närvarande i hans liv. Det är en stor sorg, säger han.
Men labradoren Cinna måste ha sitt. Hon ska ut morgon, middag och kväll. Det blir en och en halv timme varje dag. Det funkar oftast för ryggen.

Tid för rekreation

Yngve och Evy återhämtar mycket kraft på två särskilda platser. I Hoting i Ångermanland finns 1750-talstorpet, rejält upprustat, som en gång var hustru Evys första barndomshem.
Men det är vid norska kusten i höjd med polcirkeln som pärlan finns. En sommarvecka 26 år på raken har natur- och fiskeintresserade familjen Gustafson åkt hit, med barn, barnbarn och goda vänner.
– Vi har fått hyra större och större hus i takt med att familjen har vuxit. Det är en höjdpunkt på året, mycket tack vare att alla barnen vill vara med, säger Yngve Gustafson.

Man kan förstå att barnen gärna hakar på. Kring morfar och farfar Yngve tycks en del märkvärdiga saker kunna hända. Som under en fisketur då Yngve skulle pröva sin havsfiskerulle som han fått av sina vuxna barn.
I den fem meter långa aluminiumbåten fanns dottern Emma och barnbarnet Oskar, 12, med. Det blåste hastigt upp mot 12-13 sekundmeter och båtturen skulle just avbrytas när Yngve Gustafson fick sitt livs fisk på kroken.
– Det utvecklas sedan till en av de mest dramatiska händelserna i mitt liv,minns Yngve Gustafson som medger att Ernest Hemingways Den gamle och havet for genom hans huvud åtskilliga gånger under de kommande två tuffa timmarna.
Fisken drog snabbt iväg med åtminstone 100 meter av linan.
Man vevar därefter in båten mot fisken, vilket ledde till att Yngve Gustafsons aluminiumbåt drevs in mot klipporna.
Vinden ökade ytterligare, och nu började båten slå mot klipporna. Varken Emma eller Oskar kunde starta motorn. Man tog in vatten.
Varför kapade du inte linan och satte er i säkerhet?
– Ja…varför gjorde jag inte det? Jag tänkte på det mer än en gång, säger Yngve Gustafson långsamt och frågan förefaller än idag att söka sitt svar.
– Jag skäms, säger han sedan och fortsätter historien i tredje person:
– Men man hade ju fått på sitt livs fisk…

Stor fiskelycka

Fram till den här dagen hade alla vuxna familjemedlemmar fångat större fiskar än någonsin Yngve själv.
– Så att släppa den där… nej, det gick inte. Det var ett exempel på dåligt omdöme, det medger jag, säger Yngve men nu är det faktiskt svårt att höra någon riktig ånger i rösten.
Sonen Ingvar kom till undsättning med sin båt och kunde se till att få upp den över två meter långa, en meter breda och hundra kilo tunga hälleflundran i Yngves båt.
Alla kom lyckligt i land, och hälleflundra hade man sedan på faten när man ville under lång tid.

Årets senior

Det är med överlägsenhet som Yngve Gustafson vinner Veteranens omröstning »Årets senior 2013«. Tusentals läsare har sagt sitt. Många av dem genom att skicka in vykort och handskrivna brev till redaktionen. Det är nogsamt nedplitade rader, ibland med knotig, något darrig handstil.
”Undertecknad vill utse Yngve Gustafson till Årets senior. Han inger mig ett stort lugn inför att bli äldre. Med vänlig hälsning Dagmar, 77 år.”
Eller Göte som skriver:
”Årets Veteran – Yngve Gustafson! Medmänniska ut i fingertopparna, tänk om vi hade flera som han.”
Det träffar något i Yngve Gustafsons hjärta. Att få erkänsla för sitt engagemang ser ut att beröra och värma honom på djupet. Han spricker upp i ett varmt leende.
– Det känns helt fantastiskt. När så många människor uppskattar det man gör går det rakt in, säger Yngve Gustafson med darr på rösten.

Mörkret har fallit utanför Geriatriskt centrums fönster. Yngve Gustafson som inte hade mer än halvannan timme för intervjun måste ha lagt om sina planer. Tre timmar har nu gått. Jag har inte saknat vare sig bulle eller kaffe.
Eftersom Yngve Gustafson nu ändå ska hämta sin svärdotter för vidare skjuts till flygplatsen erbjuder han mig att följa med i bilen.

Text Jan Arleij

Kommentera