Han är som gubben i lådan. Dyker ständigt upp igen. I höstas höll han en tack och adjö-föreställning men publiktrycket var så stort att han fortsätter ett varv till. (OBS: ARTIKELN ÄR FRÅN 2010)
Så roligt, tänkte jag när Veteranen undrade om jag kunde tänka mig att göra en intervju med Owe Thörnqvist. Alla som nått en någorlunda mogen ålder har något slags relation till denne sångare, musiker, låtskrivare, entertainer som besjungit en Dagny, en Alptoppens ros, en Hjalmar Bergström, en Svartbäckens ros, en Albin och en Pia, en korvgubbe och många andra som här inte uppräknas kan.
Rockkung
”Sveriges förste rockkung”, brukar han kallas. Tillsammans med så väsensskilda singer-songwriters som Gunnar Wennerberg och Ulf Peder Olrog har han satt Uppsala på den musikaliska kartan. Han jämförs ofta med Povel Ramel.
En e-postfråga avfyrades. Veteranen ville gärna ha en text den 12 mars.
Ett svar inkom:
Mexikanska Golfen
”12 mars? Jojatackarja. Då fyller den här veteranen 81 år. Tänkte ha fest. Välkommen på födelsedagstårta. Eller sandkaka med rabarber kan det också bli. Här på stranden av Mexikanska Golfen. Denna rätt inmundigade jag senast i min visa Wilma, Nya Stenåldersvalsen (1962). Oj vad tiden går och vi med den. För ett halvt sekel sedan låg den låten på Radio Nords topplistor.
Allvarligt talat hade jag inte tänkt återkomma till vårt snöiga skottland förrän mitten på april. Då vitsippor, blåsippor och golfspelare börjar slå ut igen. Och då Scalateaterns tiljor förväntar sig mitt återinträde på dess nötta bräder. Där gjorde jag min Stockholmsdebut 1954.”
Den musikaliska genen kan möjligen ha hoppat över till mig från farfar
Oweteranen
Så det fick bli ett antal frågor per e-post och ett stort antal svar per e-post, många meddelanden med bifogade bilder på Owe med och utan gitarr i Florida, där han tillbringar en stor del av den årstid som är kall i Sverige men inte där. Ymniga, roliga svar och bilder som väckte tankar om att döpa om Veteranen till Oweteranen, åtminstone för ett nummer.
Medfött musikintresse
Här en liten del av vad som framkom.
Sitt ofta ekvilibristiska, associativa, lite bångstyriga språk fick Owe Thörnqvist nog ur ett medfött musikintresse, svarar han på en av mina frågor. Moster Thyra noterade i sin dagbok häpet att lille Owe jollrade melodiskt redan i vaggan (1929) och att han med sina händer anslog lämplig rytm att vaggas till sömns med. För denna anteckning hyllade Owe långt senare sin moster i visan Ösa sand, där hon fick vara med, visserligen bara som myra.
Sjöng och predikade
”Den musikaliska genen kan möjligen ha hoppat över till mig från farfar, Carl Thörnqvist, skomakarmästare och allkonstnär från Åbytorp i Morkarla socken. Han skomakrade, snickrade, fiskade, jagade, odlade, sådde, skördade, volmade och plogade. Dessutom sjöng han och predikade i kyrkan när prästen var opasslig. Samt spelade enradigt dragspel på logdans, när ordinarie dragspelare voro opassliga.”
Lagom påvert
Owe föddes och växte upp på Sysslomansgatan 38 i Uppsala.
”Min uppväxt och bakgrund var väl inte så kaxig. Lagom påvert arbetarhem, men helt, rent, sparsamt och ärligt strävande mot förbättrade levnadsvillkor. Mamma var hemmafru, städade, lagade mat av småvilt och storvilt som pappa Sven släpade hem från skogen. Pappa hade en gummiverkstad och svarade Vulkcentralen i en telefon som gick att växla över till hemmet.”
Piffiga grammofonschlagers
Innan Owe själv började musicera kom musiken i det thörnqvistska hemmet nästan uteslutande från en kristallmottagare med hörlurar, som sedan byttes mot ”nån liten brun låda med ratt på” där man kunde höra Sven Jerring och hans alter ego Efraim Alexander och nu bortglömda artister som John Wilhelm Hagberg, Fridolf Rhudin, Calle Reinholdz, Sven-Olof Sandberg. Owe nämner ”piffiga grammofonschlagers” som I en grönmålad båt, Två små fåglar på en gren, En röd liten stuga, Konvaljens avsked, Vildandens sång. Kanske inte förebilder, men parodiinspirerande.
Slog jiggen
”När det kom gäster och vid knytkalas hände det att pappa Sven efter några groggar kunde säga ’Nu ska Owe slå jiggen.’ Det innebar att jag placerades på en köksstol med platt sits och god resonans. Iförd lackskor, kortbyxor och kråsblus, snatterpinnar i högerhand, kazoo i vänster och två kastrullock mellan benen slog jag jiggen. Jag steppade, väsnades och sjöng ’I ändan på små barn, där växer det segelgarn. I ändan på en gammal tant, där växer det likadant’.
Publikens uppenbara förtjusning var mätbar i antalet femöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar, ja, till och med enstaka kronor. Dessa mynt brukade jag insamla i medhavd mössa. Pyramidal succé. Spike Jones, släng dig i väggen!”
Fick ett dragspel
Dessa ”multiinstrumentala åthävor” fick ett slut när Owe skulle fylla sex. En av faderns jaktkompisar lär ha uppmanat föräldrarna att köpa grabben ett dragspel, ”annars kan det här sluta illa”, och så kom detta ”välsignelsebringande och sinnesfridsgivande instrument” för första gången i Owes händer.
Läsning?
”Boklig lärdom var inget tio-åringar runt korsningen Sysslomansgatan-Ringgatan vurmade för. Men på en torkvind hittade jag en hel låda med inbundna årgångar av veckotidningen Levande Livet. Där läste jag Jack Londons Skriet från vildmarken. I en annan låda fanns indianböcker. Senare blev det ’proletärförfattare’ som Ivar Lo, Gustav Sandgren, Jan Fridegård och Eyvind Johnson. Men framför allt Harry Martinsson, en språkkonstnär av dittills oöverträffat format, tyckte jag. Far kom hem med ett paket från en sterbhusauktion en gång. I paketet låg ett annat språkgeni: Gustav Frödings samlade verk. I rött skinnband med guldtryck.”
’Du ska inte stå och plinka jazz på det där klockspelet. Ut i parkerna och sjung sånt som får folk att stampa takten och skratta’
Publiken blev som förvandlad
På Owe Thörnqvists allra första skivor kompas han ofta av den svenska jazzeliten. Han spelade själv vibrafon.
Varför fortsatte han inte med jazz?
”En plånboksfråga, på sätt och vis. Jag tror mitt definierande moment kom i Lady be good, mitt i ett vibrafonsolo. Eller strax efter den matta applåd som följde slutriffet. Då sa min kapellmästare Rune Plyhm i mikrofonen: ’Nu blir det en stack countrylåtar’, och så räckte han mig gitarren och en cowboyhatt och stampade in.
Jag sjöng ett par Hank Williams-hits som jag plockat hem efter några USA-seglatser: Hey, good looking och Jambalaya. Danspubliken som dittills makligt hasat omkring i danspalatset Bluffen blev som förvandlad. Fylkades kring estraden, klappade takten, tjoade med och jublade.”
”Ut i parkerna”
”Sen kom en av kvällens funktionärer fram och viskade: ’Du ska inte stå och plinka jazz på det där klockspelet. Ut i parkerna och sjung sånt som får folk att stampa takten och skratta’. Bara en vecka senare sålde jag vibrafonen till Lasse Erstrand, som blev världsfena på instrumentet. Själv blev jag skådespelande revydirektör och låtskrivare i en och samma person. Det kom att löna sig rätt hyggligt med åren.”
Dimman skingrades
Under sina ovan nämnda USA-seglatser – den första som salongsuppassare på M/S Krageholm utan att vara utbildad servitör – träffade Owe Thörnqvist en rad av jazzens stora.
”Min idé om jazz är att begreppet inte kan förklaras i ord, bara känslomässigt upplevas via musikaliska uttrycksformer. ’Jazz var för mig som begrepp obegripligt luddigt, tills Ludde Armstrong skingrade dimman’, sa en vitsig polare till mig. För mig skingrades dimman när M/S Krageholm hade passerat Frihetsgudinnan och ankrat upp på redden utanför Staten Island en sommardag 1950.”
Jazzens stora
”Därefter började jag bättre förstå jazzens storheter. Jag gick iland och fick träffa några sådana under ett hektiskt dygn New York. Hetaste ställena då var Bop City, Café Society, Birdland och Eddie Condons. Dizzy Gillespie på Bop City introducerade mig för sin förste trumpetare Howard MacGhee, som i sin tur tog mig till Birdland och introducerade mig för Milt Jackson, min absolute favoritvibrafonist.
Innan dess fick jag träffa Charlie Parker på Café Society, som presenterade mig för Art Tatum, ett av de största musikgenierna alla kategorier. Parkers högsta önskan var att kunna lira lika obehindrat med två händer på sin saxofon, som Tatums högerhand på pianot.”
Du påverkades också av en del rockabilly-pojkar?
”Rockabilly-pojkar? Varför inte rockabilly-tjejer? Främst bland pionjärer i kjolar sätter jag Sister Rosetta Tharpe. Annars var Homer and Jehtro mina favoriter. Deras sväng- och humorfyllda parodier på den tiden amerikanska listettor fanns långt fram bland de inspirationskällor som kom min egen skrivarådra att porla av förtjusning. Chuck Berry kommer man inte förbi i den här grenen. Louis Jordan stod väl i första ledet bland de jump-swingsnubbar som satte både tröskel och ribba för den stundande rockens tillblivelse.”
Universitetsstudier?
Owe Thörnqvist svarar lite blygsamt att han sökte sig fram ”lite mjukt några år i humaniorasvängen”. Psykologi, sociologi, teoretisk filosofi, praktisk filosofi samtidigt som han spelade i diverse band och skrev och spelade lokalrevy. Revyerna och några radioframträdanden ledde till ett grammofonkontrakt med Anders Burman på Metronome.
”Jag lämnade mitt Alma Mater till ömsesidig lättnad och båtnad för alla inblandade. Ingemar Hedenius (professor i praktisk filosofi) till och med uppmuntrade mig i detta avseende: ’Du som kan sjunga och spela och underhålla, fastna för guds skull inte i detta intriganta och underbetalda ekorrhjulande.'”
Hur är det att vara farfar?
”Att vara farfar är ett kul jobb, speciellt när man har roliga medarbetare som David, fem år, och hans lillasyster Stina, ett år. David kom upp på scenen på min 80-årsdag med en teckning han gjort. Jag berättade att han, förutom sådana talanger, var flerspråkig: Dels talade han svenska, dels bodde han i Malmö. Dessutom undervisade jag honom framgångsrikt i engelska. Efter varje lyckad lektion sa jag ’David, so far, so good’. Då svarade han ’So farfar, so good’. Begåvat, på min ära!”
Boxare och staty
I övrigt berättade Owe Thörnqvist i sina transatlantiska e-postmeddelanden bland mycket annat att han började träna boxning i 12-årsåldern, att han uppvisningsboxades mot Ingemar Johansson i Örkelljunga 1958, att förra justitieministern Anna-Greta Leijon under ett tv-program för snart trettio år sedan sammanförde honom med Berit Gullberg som blev hans livskamrat, att han senare i år kommer att placeras som staty i silikon i ett Dagnys Boogie Café på Drottninggatan i Uppsala. En del om detta och mycket annat berättar han säkert mera om i de memoarer han tycker sig ha kommit en bit på väg med, ”Gycklarens väg”.
Text: Kurt Mälarstedt
Foto: Louise Billgert
Den här artikeln är hämtad ur Veteranen nr 4, 2010
Sedan dess har tidningen bytt namn till Senioren
