Från utedass på gården och tvättfat på rummet till japansk bidétoalett och regnskogsdusch. Idag är badrummet en självklar del av hemmet. Men så har det inte sett ut särskilt länge. Text Helena Nilsson Foto Respektive auktionshus
Vilket rum uppskattar du mest i din bostad? För några år sedan ställde byggföretaget Skanska den frågan till tusen svenskar. Hälften av dem svarade vardagsrummet och på andraplats hamnade köket tätt följt av sovrummet. Endast tjugo tillfrågade svarade att de uppskattade sitt badrum mest. Kanske skulle svaren sett annorlunda ut om frågan ställts för åttio år sedan då badrum med rinnande vatten och fungerande avlopp var lyx.
Faktum är att badrummen började bli standard i nybyggda hus först på 1940-talet och det dröjde ännu längre innan större delen av de svenska hushållen hade tillgång till ett särskilt rum för hygien. Om det här kan man lära sig mer på Gustavsbergs porslinsmuseum som i juni invigde utställningen Badrum för alla! där besökarna tas med på en resa genom 1900-talets badrum.
Gustavsberg, vars nya sanitetsfabrik stod färdig 1939, och Ifö-verken i Bromölla var i mitten av förra århundradet de största tillverkarna av sanitetsporslin i Sverige och bidrog till att modernisera rummen.
Toalettstolarna och handfatens utformning styrdes av tekniska och funktionella krav och behövde vara ergonomiska. Men det betydde inte att de måste se tråkiga ut. Fabrikerna tog tidigt hjälp av kända namn för att utforma modernt sanitetsporslin som var både praktiskt och dekorativt. Stig Lindberg, Carl-Arne Breger och Jan-Olof Landqvist hann alla rita wc-stolar och handfat under sina karriärer.
Efter kolerautbrotten i Sverige i mitten av 1800-talet började man förstå sambandet mellan smutsigt dricksvatten och smittspridning.
Som en av de sista huvudstäderna i Europa började det byggas moderna vattenledningar i Stockholm för att hålla dricksvatten och avloppsvatten åtskilda. Detta skedde ungefär samtidigt som fransmannen Louis Pasteur beskrev hur bakterier hängde ihop med sjukdomar och hur en god hygien kunde påverka hälsan.
I slutet av århundradet hade allt fler svenskar börjat avsätta en plats i hemmet för tvättfat där den personliga hygienen kunde skötas. I mer välbärgade hem kunde det finnas en lavoar och kanske ett badkar.
På 1870-talet installerades även de första vattenklosetterna. Men att ta ett bad i sitt eget hem var ännu en avlägsen dröm för de allra flesta. De som hade råd kunde i stället besöka en badstuga och i folkskolorna introducerades på 1890-talet skolbadet i ett försök att främja den yngre generationens personliga hygien.
På 1930-talet gav sig journalisten Ludvig Nordström ut på en resa genom Sverige. Han skulle skildra bostadssituationen i landet och sammanfattade vad han sett dels i ett radioreportage, dels med boken Lort-Sverige. ”Lubbe”, som han kallades, var inte nådig. Sverige var ett lortigt land och svenskarnas hygien undermålig. Snuskigast av alla var skåningarna. Något de såklart inte blev så glada över att höra.
En orsak till de skitiga hemmen var att Sverige hade sämst bostadsstandard i Europa och många bodde trångt. En majoritet av svenskarna gick fortfarande på utedass, hämtade sitt vatten ur en brunn och skötte hygienen vid ett enkelt tvättfat.
Det fanns flera tekniska frågor som måste lösas innan människor i allmänhet kunde få tillgång till ett eget badrum med rinnande vatten och under första halvan av 1900-talet var det ännu få som hade bra tvättmöjligheter.
Lubbe var långt ifrån den förste att konstatera att det behövde byggas mer i Sverige och att standarden behövde höjas.
Resan mot mer praktiska och hygieniska hem hade inletts redan i slutet av 1920-talet då nybildade HSB valde att förse varje nybyggd lägenhet med ett eget badrum. De utvecklade så småningom en lösning med seriekopplade vatten- och avloppsrör som frigjorde yta i de små badrummen och gjorde dem enklare att inreda. Arkitekten Alf Wallander, HSBs förste chef, hade som ambition att badrummet skulle vara en del av varje hems standardutrustning.
Men det fanns också de som menade att särskilda rum för kroppsvård var en onödig lyx. Skulle verkligen en vanlig arbetare utnyttja ett sådant rum? Lyckligtvis gick badrumsförespråkarna vinnande ur den debatten och under 40-talet blev både toalett och badkar med rinnande vatten allt vanligare i svenska hem.
Kooperativa Förbundet, KF, spelade en viktig roll i utvecklingen av de standardiserade badrummen. 1937 köpte de Gustavsbergs porslinsfabrik och började genast planera bygget av en egen sanitetsfabrik.
Fram till nu hade det mesta badrumsporslinet importerats från Europa men snart kunde det produceras i större skala även här i Sverige. Och efterfrågan på just badrumsporslin växte stadigt under de kommande årtiondena när de nya hygienutrymmena skulle inredas.
Om det är något rum i hemmet som utvecklats och förbättrats sedan 40-talet så är det badrummet. Genom att ta en titt på detta lilla rum kan man se hur samhällets syn på den personliga hygienen förändrats under det senaste hundra åren, hur tekniken utvecklats och hur trender kommit och gått.
För visst är badrummet lika utsatt för trender som resten av hemmet. På 50-talet kunde även det enklaste badrum piggas upp med färgat porslin och rutig klinker.
Badkaren i gjutjärn började nu ersättas av plåtbadkar som kunde vara fristående eller inkaklade, men fortfarande gällde samma regel som tidigare – ju lyxigare badrum desto längre badkar.
Det dröjde ända till 70-talet innan det började tillverkas duschkabiner i Sverige och duschen fick sitt stora genomslag. En bidragande orsak var oljekrisen och behovet att spara på el. Duschen lyftes fram som ett mer energismart och vattensparande alternativ.
Under samma årtionde började plastlaminatskivor och plastpanel att konkurrera med kaklet och färgerna gick liksom i resten av hemmet i brunt och orange.
Spola fram till 2000-talet och badrummen har försetts med golvvärme, handdukstorkar och imfria speglar. Enligt en undersökning som Ifö gjort spenderar vi skandinaver i snitt nästan en halvtimme om dagen i badrummet.
Och även om vi inte uppskattar det så mycket är det kanske det rum vi skulle ha svårast att leva utan.
