Min bil och jag

En del gillar fåglar, andra frimärken. Hans Laurén är svag för sportiga bilar. "Man kan tycka att det är fånigt i min ålder men det håller mig ung"

Hans Laurén har en plats han kallar Paradiset. Det är inte någon vit sandstrand med palmer och mjuka havsvågor. Nej, det är ett välstädat och snyggt garage där hans tre Porsche-bilar står, där verktygen är snyggt upphängda på väggen och där han har en sittgrupp han kan sitta och läsa tidningar och böcker i. Om bilar, förstås.
–Det är fint som tusan därinne kan du tro. Ingen motorolja på golvet eller så, det är ett trivsamt ställe.
Egentligen heter han Hans-Olof, men de flesta som känner honom kallar honom kort och gott ”Sol”.
– Det började väl med att min syster inte kunde säga Hans-Olof. Det blev Sol istället och sedan har det hängt kvar.
Det brinnande motorintresset har funnits där så länge han kan minnas. Som för de flesta tonåringar blev det moppe först när han äntligen blev 15, efter år av väntan och längtan. Sedan avancerade han till motorcyklar och så småningom bilar.
– Mina föräldrar var totalt ointresserade av bilar och motorer, det var min bror också. Men för mig var allt som gällde teknik intressant. Vi lekte med Meccano när jag var liten och jag älskade att sitta och bygga med det och klura ut nya modeller.

Man måste ha en förstående hustru om man ska kunna ha en sådan här hobby, och det har jag haft turen att ha.

Första sportbilen

Sin första sportbil köpte han när han var 21. En röd MG, en klassisk brittisk sportbil.
– Det blev ju egentligen en risigare bil än om jag köpt en vanlig folka eller något. Men jag ville ha en sportbil till varje pris så då fick skicket bli lite sämre. Det var känslan som var det viktiga.
Det skulle visa sig att den röda MGn faktiskt var ett ganska bra köp. Mycket bra till och med. Det var nämligen tack vare den han träffade sin hustru Margareta.
– Ja, vi brukar säga det lite skämtsamt, att det var genom den vi träffades! Och nu har vi varit gifta i femtio år. Jag har haft många bilar, ett trettiotal minst, men hustrun har alltid varit densamma. Man måste ha en förstående hustru om man ska kunna ha en sådan här hobby, och det har jag haft turen att ha. Hon har aldrig bromsat mig i min hobby trots att den kostat en hel del pengar.

En plats där man kan slappna av

Till en viss del har Margareta hängt med Hans i hans bilintresse, hon hade en egen sportbil ett tag. Men hon är långt ifrån lika ”nördig” som han och hänger inte heller lika mycket i garaget…
–Det är ju inte bara det här med bilarna, att ha dem och köra dem, det är allting annat runt omkring också som betyder mycket, förklarar Hans.
– Jag läser en massa, jag gillar att sitta där i garaget och läsa. När jag fyllde 50 fick jag en målning i present som föreställer mig själv när jag står och håller på i garaget. På den står det ”Paradiset”…
Lite på skoj, men faktiskt lite på allvar också. Alla behöver en plats där man kan slappna av och bara göra det man tycker är riktigt roligt, och för Hans Laurén är den platsen garaget.

Det som håller mig ung

Och så bankörning, förstås. De är ett kompisgäng som tagit upp banracing igen nu som pensionärer. De kallar sig 2L8, vilket står för Too late for racing.
– Vissa kanske tycker att det är lite tokigt att hålla på med det här när man är så pass gammal, men det är samtidigt det som håller mig ung. Vi kör några gånger per år.
Ibland hyr vi en bana för oss eller så är vi med på när andra ordnar, som när Kungliga automobilklubben ha något och bjuder in folk. Man kör efter sin egen förmåga och det är ingen tidtagning, bilarna delas in i heat så att man kör med sådana som har liknande bilar. Allt sker under säkra förhållanden. Det är klart att det blir lite tävling ändå…
Man är ganska mör efter ett sådant race. Ungefär samma känsla som när man kört på Autobahn i Tyskland, att man först när man åkt av märker hur trött man är. Du tävlar mot dig själv precis som du gör i golf.
En del säger lite kritiskt till Hans att ”Tänker du inte på miljön?”
– Det är ju precis det jag gör, brukar jag svara då. Mina bilar står ju mest still i garaget.

Möjligheten att förverkliga sina drömmar

Hans har också varit med och startat ett evenemang som kallas ”torsdagsträffen”  och som äger rum den sista torsdagen i varje månad i Falsterbo.
– Det är en bilträff dit det brukar komma runt 40-50 bilar. Folk gör det som en utflykt, åker dit och tittar och snackar. Många sommargäster tycker att det där är väldigt trevligt.
Hans känner en stor tacksamhet över att han faktiskt fått möjligheten att förverkliga sina drömmar. Det har gett honom chansen att träffa människor han inte hade träffat annars. Han har varit på bilutställningar i England och även nere i Tyskland och kört på den anrika racingbanan Nürburgring.
– Bilintresset har gett mig så mycket, jag känner en stor lycka över det. Och att jag har fått ha hälsan – tänk att jag är 75 år och fortfarande kan hålla på med det här! Men det är en morot för mig att sköta min hälsa just därför, jag tränar, röker inte. Man mekar och byter däck, det är sånt som håller mig igång.
Att Hans är en samlare syns inte bara i garaget. I huset har han flera andra samlingar: Märklintåg, gitarrer, modellbilar och kameror. Allt exemplariskt skött och presenterat. Men det är ändå i Paradiset han trivs allra bäst…

Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Niklas Palmklint