Vid 88 års ålder drar hans band fortfarande fulla dansgolv. Leif Kronlunds orkester har lockat danssugna sedan 1946. Men själv kan Leif Kronlund inte dansa.
Medan passagerarna på Viking Cinderella tar sig ombord, gör sig hemmastadda i hytterna och uppsöker buffén så står Leif Kronlund och hans orkester på scenen. Det är dags för soundcheck och råder muntra tongångar bland bandmedlemmarna.
Kapellmästaren själv Leif Kronlund är civilklädd i ljus kavaj, blommig skjorta och vinröda byxor. Han har rutin på det här. I sjuttio år har han haft orkester. Det är inte för inte Leif Kronlund ofta använder sig av signaturen ”Glädjespridare”.
Ny skiva
Glad är han själv också. För en tid sedan spelade han och bandet in en ny skiva ”Keep Swinging” tack vare två stora stipendier som Leif fick 2018: Stadsbudskårens stipendium och ett stipendium från Thore Ehrlings minnesfond.
– Jag frågade min fru Dagny vad hon tyckte vi skulle göra med pengarna. Hon tyckte vi skulle göra en ny skiva!
Och Leif Kronlund är synnerligen nöjd med resultatet.
– Den är SÅ fantastiskt bra förstår du. Det är en väldigt omväxlande skiva med lite mediumballader. Tjugoen låtar, alla är i perfekta danstempon. Den är suverän den där skivan.
Optimism
Superlativen är en del av hans sätt att prata och han utstrålar optimism. Varje gång Leif Kronlund berättar om en motgång gör han det genom att säga hur lyckosam han är att problemet löste sig.
Framgångar finns det också gott om. Han har fått medalj av kungen och har bostad i Provence och i Saltsjöbaden. Han har spelat på Nobelfester, på världens då dyraste hotell i Paris, i Monte Carlo och Palace hotel Schweiz. Underhållit på dansgalor i Tyskland och spelar regelbundet på Storbandskryssningarna ombord på Viking Cinderella. Men Leif Kronlund började sin karriär på en annan typ av scen. Som barnskådespelare.
Behövde sysselsättning
Viljan att uppträda var Leifs egen.
– Jag var ensambarn och behövde någon sorts sysselsättning, som han själv säger.
Föräldrarna höll varken på med teater eller musik. Leifs far var lackerare och spelade fotboll i Stockholmslaget Västermalm.
– Till hans stora sorg blev det ingen fotboll för mig.
Då bestämde jag att det där ska jag hålla på med
Liv på scenen
Istället blev det ett liv på scenen och en lång rad möten med Sveriges kulturliv. Leif spelade bland annat i Vilhelm Mobergs ”Vår ofödde son” när Dramatens lilla scen skulle invigas. Senare hade han även roller även på Dramatens stora scen.
När Sveriges radio gjorde en familjesatsning provspelade Leif för Gösta Knutsson, mer känd som författaren till Pelle Svanslös, och Barbro Svinhufvud som då var chef för barnprogramssektionen. Han fick rollen.
Det där vill jag göra
Samtidigt var musikern Tore Ehrling anställd av Sveriges radio och spelade in nästan varje dag. Leif sprang in och lyssnade så fort han var på radion.
– Då bestämde jag att det där ska jag hålla på med.
Pianolektioner
När Leif 1944 spelade ”springgrabben Ville” på Tantolundens utomhusteater, tillsammans med buskisstjärnor som Julia Caesar och John Elfström (mest känd som Åsa-Nisse) fick han pianolektioner av föreställningens pianist.
– ”Man behöver inte kunna noter, det räcker att kunna harmonier så kan man spela med en orkester”, sade han.
Startade band
Mer behövdes inte. Leif Kronlund startade femmannabandet ”Voodoo Gates” och efter ett tag – och lite övertalning – fick de provspela på klubben Star Club när det ordinarie bandet hade paus. Problemet var bara att spelningen krockade med en pjäs där Leif skulle spela mot Meg Westergren. Han sade helt sonika upp sig från pjäsen, vilket inte togs emot väl.
– Gör man en sådan fadäs då finns det inga roller längre. Så där försvann hela min teaterkarriär.
där försvann hela min teaterkarriär
Fick sparken
Spelningen gick som tur var bra. Med ett undantag. Leif fick sparken från bandet. Presentatören hade nämligen glömt bort vad bandet hette.
– ”Hördudu, vad heter du?” frågade han mig, och vände sig sedan mot publiken och presenterade ’Leif Kronlunds orkester.
Killarna i bandet trodde att han gjort en kupp. Så på kort tid hade han inte bara förlorat sin plats på teatern utan även sin plats i bandet.
Änglarna på sin sida
Lyckligtvis för Leif, så var det han som skött kontakterna med klubben. Så när arrangören ville boka spelningar så var det till Leif han hörde av sig. Leif förklarade att han inte hade kvar bandet utan att det i så fall fick bli ett annat band och fick svaret att ”Det gör inget, bara du är med.” Ett exempel på den tur Leif Kronkvist menar att han haft i hela sitt liv. Eller, som han själv säger, hjälp av änglar.
Bandet växte
När tidningen Orkesterjournalen ordade en tävling på Nalen 1947 tyckte Leif att det kändes fånigt att komma med bara fem man, så bandet utökades till en sju, åtta. Och Leif Kronlunds orkester vann. Nalens chef Topsy Lindblom hörde bandet och som blott 17-åring fick Leif Kronlund engagemang ett helt år på danspalatset där även Arne Domnerus och Putte Wickman spelade.
Intog Skansen
1950 ingrep änglarna igen. Den kalla våren med snö ända in i maj gjorde att dansen på Skansen inte kom igång förrän en bit inpå sommaren, trots att det var Thore Ehrlings som spelade. Men i augusti var det desto varmare. Därför beslöt man sig för att göra ett avsteg från rutinerna och fortsätta med danskvällarna in i september.
– Men då kunde inte Thore Ehrlings, för de var upptagna.
Thore Ehrling som mindes killen som brukade komma och lyssna på spelningarna på radion. Han tipsade om Leif Kronlund och som 19-åring fick Leif i uppgift att sätta ihop ett storband till Skansens scen. Han fick dessutom med sig några visdomsord från Thore Ehrling.
Spela rätt låtar
– ”Nu ska du veta, att hela Skansen går med förlust”, sade han. ”Inträdet räcker knappt till maten åt aporna. Det finns bara två saker som ger vinst. Det ena är rulltrappan” – Skansen var nämligen först med att ha rulltrappa och det kostade 15 öre att åka på den där rulltrappan. Folk åkte tio gånger per kväll bara för att få ha varit med om det fantastiska att en trappa åker upp och ner – ”och det andra är dansbanan” – på den tiden var man nämligen tvungen att betala en danspolett för att få dansa. – ”De måste sälja massor med danspoletter så den första låten ni spelar ska vara så dansant att folk inte kan motstå att gå upp och dansa.”
Bra skola
– Det var den bästa skolan som fanns för mig. Då tvingades man lära sig vilken sorts musik och vilka tempon och så vidare som en danspublik tycker om. När vi drog igång en låt så skulle de som stod utanför och hörde tänka att ”Nu måste jag upp och dansa”
Jag har haft hjälp av änglar i hela mitt liv
Förslog inte
Musikkarriären gick med andra ord som på räls. Men Leif Kronlund hade träffat sin blivande fru Dagny och hennes föräldrar tyckte inte att en karriär som musiker var nog för deras blivande svärson. Så 1952, efter fullgjord värnplikt (Leif är löjtnant i marinen) sökte han in till Handelshögskolan. Problemet var att han bara kom in i Göteborg. Och det fungerade dåligt med flickvän och orkester i Stockholm.
Änglarna ingrep
Ännu en gång hade Leif tur. Handelshögskolan i Stockholm ordnade ett extra intag baserat på intelligenstester – ett experiment som varken gjorts tidigare eller senare – och Leif kom in.
– Jag har haft hjälp av änglar i hela mitt liv, säger han.
Resultatet från intelligenstestet bidrog kanske också till att han som nyss färdig civilekonom fick flera jobberbjudanden från stora företag. Han kastade sig in i en karriär som ekonom, samtidigt som han fortsatte spela med bandet precis som han gjort parallellt med studierna. Det var knappt att han och Dagny hann gifta sig.
– 25 oktober var den enda dagen som fanns ledig, så då fick vi gifta oss.
Hektiskt
På dagarna var han civilekonom, därefter åkte han hem och sov en halvtimme, och sedan åkte han ut och var kapellmästare. Samtidigt fick han och Dagny barn. En dotter och två söner.
Hur fungerade det med familjen, när du var så upptagen med spelningar och sena kvällar?
– Bland annat så har vi haft söndagsmiddagar som har varit heliga. Med hela familjen där alla har suttit ner hela tiden, och berättat om vad som hänt under veckan. Det har varit väldigt nyttigt.
Han betonar att Dagny har en egen karriär som teaterregissör.
66 år tillsammans
Idag har han och Dagny varit gifta i 66 år.
– Vi bestämde att vi fortsätter. Det finns ingen anledning att sluta, skojar Leif.
Av parets tre barn, Ann 63, Lars 60 och Dag 57 har också Dag fastnat för musiken.
– Han har ett band som heter Brooklyn Funk Essentials. Deras senaste har över tre miljoner spelningar på Spotify, säger Leif Kronlund stolt.
Själv är han inte säker på om Leif Kronlunds Orkesters nya skiva finns på Spotify, men han tror det (Det gör den).
100 skivor
Totalt uppskattar han att bandet spelat in omkring 100 skivor.
– En av dem vi blev nästan berömda för gjorde vi 1959. Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad.
De gjorde också en skiva med Den rockande samen som sålde i 400 000 exemplar, fyra gånger så många som krävdes för en guldskiva. Och som studioband i teveprogrammet Vi unga fick de ackomanjera både kända och okända artister. En av de okända var Anita Lindblom. Leif Kronlunds gjorde hennes första skivinspelning.
– På den tiden, till skillnad från nu, fanns det fem helsvenska grammofonbolag. Under hela 60- och 70-talet så spelade vi in med alla fem skivbolagen.
Då sade jag upp mig från ekonomjobbet.
Tog stopp
Men i längden går det inte att ostraffat ha två karriärer och familj samtidigt. Leif Kronlund fick sin första hjärtattack i femtioårsåldern och blev opererad.
– Jag frågade läkaren: Hur ska jag bära mig åt för att slippa komma tillbaka hit?
Rådet han fick från läkaren var att lyssna på kroppen och lyda signalerna. När kroppen är trött, vila. Det andra rådet var: Välj. Var inte civilekonom på dagarna och kapellmästare på kvällarna. Antingen eller, men inte både och.
– Då sade jag upp mig från ekonomjobbet.
Hälsoproblem
Även om ekonomikarriären fick ge vika för storbandet har hälsan tagit stryk genom åren. Leif Kronlund har gjort en bypassoperation och drabbats av såväl bältros som diskbråck. Ändå jobbar han fortfarande som kapellmästare. 88 år gammal. Och han är inte äldst i bandet. Uno Johansson, legendarisk vokalist och tidigare även saxofonist, är 89.
Glömmer ingen
Under kryssningen är Leif Kronlund själv med på scenen hela första spelningen som börjar halv nio, och större delen av sena spelningen. Och han är en knivskarp estradör. Kommer ihåg varenda önskemål från publiken och presenterar låtar på löpande band.
”I bandet har vi ju Uffe Andersson, som var med i Abba redan från början. Och då säger folk såhär: Kan ni inte låta honom spela lite då? Klart vi kan! Här kommer Uffe Andersson med vårt Abba-medley.”
Igång igen
Men den riktigt sena nattspelningen tar bandet utan honom ”Nu ska jag gå och sova” deklarerar han när vi sitter och pratar. Klockan är närmare halv ett på natten så det är honom väl unt.
Morgonen därpå sitter han i tax-freen och signerar skivor på löpande band, tar sig tid att prata med alla som kommer förbi och det är många. De vill prata minnen och önska låtar. Som Berit som önskar Silvery Moon till eftermiddagens spelning.
”Om du tycker om den så ska jag ta upp den”, säger Leif vänligt.
Så snart man kommer ut i publiken och känner all kärlek så blir man bara tacksam
Är det beroendeframkallande att stå på scenen?
– Absolut! Kontakten med publiken är fantastisk.
Publiken är trogen och flera har Leif blivit kompis med.
Ångrar du någonting du försakat för musiken?
– Det enda man kan undra är, gjorde jag rätt den där gången. När jag valde bort chefsjobben för musiken.
Men han hade inte haft lika roligt då, tror han.
– Så snart man kommer ut i publiken och känner all kärlek så blir man bara tacksam.
Dansar inte
Dansen är ett hälsopiller. Men själv får varken Leif Kronlund eller Uno Johansson dansa.
”Jag hinner aldrig dansa”, säger Uno.
”Jag kan inte”, säger Leif.
Istället får han motion från promenader.
– När jag fick mitt diskbråck sade Dagny att nu har du två alternativ, rullstol eller att vi promenerar varje dag. Och efter att vi bara promenerat 500 meter så kände jag det lossna. Vad tror du att det är? Änglar.
Viktigt med natur
Naturen är ett annat sätt att hitta energi.
– Det är myket viktigt med natur. I Provence har vi en fenomenal utsikt över alperna.
Även lägenheten i Saltsjöbaden där han och Dagny bor till vardags har utsikt, men över vattnet. Och lägenheten bär på en annan av Leifs historier om sin tursamhet. När han och Dagny bestämde sig för att flytta tillbaka till Saltsjöbaden från stan hittade de en lägenhet med sjöutsikt som de inte trodde att de skulle kunna få. Men vädret var så uselt att lägenheten inte kom till sin rätt, och alla motbud uteblev. Genom en lycklig slump fick de samtidigt en köpare till sin befintliga lägenhet.
– Numera säger jag aldrig att jag haft tur eller att det är tillfälligheter, för när de är så många gånger så är det änglar.
Foto: Maria Rosenlöf
