Bäst trivs Lars Lerin ensam i ateljén, när han får måla och lyssna på ljudbok. Men på senare år har han lärt sig att tycka om uppmärksamheten också. Tur det, eftersom han blivit så omåttligt populär.
Lars är lite trött redan när han kommer till Mackens Café och loppis i Karlstad den här lite snöslaskiga vinterdagen. Han ska träffa sina ”lärlingar”, de som varit med i tv-programmet Lerins lärlingar, och dessutom ska han bli intervjuad. Av Senioren, men också av lokal-tv som ska göra ett inslag om honom och hans konstskola.
Andra sonen på väg
Mycket är på gång, som alltid i Lars liv nu för tiden. Någon vecka innan vi ses var han och Junior med i Skavlan och drog ner skrattsalvor från publiken när de berättade dråpliga historier ur sitt liv tillsammans. Bara ett par dagar efter det åkte Junior iväg till Brasilien för att hämta hem deras andra son, Gabriel. Vilket gör att Lars just nu är ensam hemma på Hammarö med tvååriga Rafael.
Det var ju inget jag ens hade tänkt på, att jag skulle bli förälder.
– Och han vaknade så tidigt i morse, pojken, redan vid halvsex. Han ligger och pratar och frågar en massa saker. En blir ju lite trött, även om vi låg kvar i sängen till halvåtta ungefär. Han frågade mig igår kväll var pappa var, Junior alltså, så jag tänkte att i eftermiddag när vi kommer hem ska vi prata lite på Facetime med honom.
Älskar familjelivet
Det är lite tufft att vara ensam med Rafael, tycker han, annars älskar han livet så som det blivit nu, med Junior och barnen.
– Det var ju inget jag ens hade tänkt på, att jag skulle bli förälder.
Idag kommer det inte att bli någon tid i ateljén för Lars. När han är klar med tv-inspelningen och intervjun kommer det att vara dags att hämta Rafael på dagis och åka hem och laga middag åt honom.
Som utflykter
Vad tänkte han i morse när han vaknade och insåg att det var en ”sån där” dag, en där han måste vara trevlig och svara på en massa frågor?
– Jo men, jag tycker ju att det är lite kul också. Annars är jag mest i ateljén hela tiden, men jag kan ju inte bara vara där, det blir ensamt. Men det har varit ganska mycket nu, så det ska bli skönt att vara där sen. Det är ju det som är mitt liv, att vara i ateljén, det här andra är mer som utflykter.
Påminns om livet
Lars har sagt någon gång att han tycker om att prata om sitt privatliv, för att det påminner honom om vilket liv han faktiskt lever nu. Hur bra allting blivit, med man och barn, han har en familj.
– Det får gärna vara som det är nu, jag är glad om inget oväntat händer. Förutom en sak kanske, att barnen gärna får bli lite större, så att man kan prata med dem, säger han och ler.
Alla vill ha en bit Lars
Undan för undan droppar deltagarna i tv-programmet Lerins lärlingar in i lokalen. Alla blir överförtjusta när de ser Lars, det kramas och skrattas och kramas igen. Alla vill ha sin bit av Lars, Pär vill ha hjälp att måla en solros, Jon vill ge en hel bunt teckningar i present till Lars och Johanna får aldrig nog av att kramas. Hela tiden är Lars vänlig och mjuk, han ser alla och pratar med var och en. Kanske är det just det som är hemligheten med Lars – att han ser varenda människa han möter. Inget slarv, inget hafsande förbi, inget hastigt hej. Han ser den han pratar med i ögonen, han lyssnar noga och han ger eftertänksamma svar.
Trivs här
”Han är som en psykolog fast ändå en vän”, som Jessica säger, en av ”lärlingarna”. Och Lars verkar trivas, kanske till och med bättre här än i andra sociala sammanhang?
– Ja, det gör jag nog. Parmiddagar och sånt har jag svårt för, nej fy, och mingel, eller att sitta med tända ljus. Nej, usch! Artigheter och samtalsämnen, jag klarar det inte. Med en och en går det bra att prata men att vara i grupp är värre.
”Trevlighetsraseri”
Ändå är han så vänlig och ödmjuk mot alla han möter. Hans vän Kerstin Högstrand, som han brevväxlat med i flera år, säger att Lars lider av ett ”trevlighetsraseri”. Att han är så trevlig mot människor att han nästan slår knut på sig själv.
– Jo, jag lider lite av det. Det är svårt när folk är trevliga och vänliga, vad ska man göra? Men ibland, om jag är på Sandgrund till exempel, och den ena efter den andra kommer fram och vill prata, då blir jag ”sleten” och kan nästan springa ut därifrån.
Inget stort socialt behov
Visst har han träffat många han tycker om och uppskattar, särskilt på senare tid i och med tv-inspelningar och annat. Men sedan blir det vardag och han vill vara i ateljén, med en ljudbok i öronen och en pensel i handen.
– Jag har inte så stort behov av det sociala. Jag pratar fortfarande med mamma varje dag, och så har jag ju Junior och några vänner här i Karlstad. Jag behöver inte så mycket mer.
Mamma har betytt mycket
Samtalen med mamma har förändrats, det är inte så lätt att ha en konversation längre. Hon har blivit sämre, hon och Lars pappa bor på samma omsorgsboende.
– Mamma har inte så mycket att säga längre, och det är ju vemodigt. Hon som har varit en så livlig själ, och betytt enormt mycket för mig. Hon har verkligen varit en samtalspartner.
Samlar kraft inför besöken
Lars åker och hälsar på sina föräldrar på boendet en gång i veckan.
– På vägen dit händer det att jag blir så trött att jag måste stanna bilen, för att samla kraft. Och trots att jag vet hur läget är blir jag liksom överraskad varje gång, för att de är så dåliga. Lite glimtar är det, men pappa är mest i sin egen värld nu.
Jag tänker hur många år jag kan ha kvar
Brevvänner
Inte heller med brevvännen Kerstin är det samma sak längre. Tiden går, och allt består inte hur mycket man än skulle vilja det. Men som tur är fylls det på i livet också, och det har det gjort för Lars, med Junior och barnen. Och han har hittat en ny brevvän i Barbro Lindgren, som han mötte på en litteraturkryssning.
– Det klickade direkt mellan oss, fast hon skriver inte lika långa brev som jag. Det är väl mest jag som har behov av det här med en mottagare.
Ute i sista minuten
Men trots allt liv han har kring sig med småbarn och katter och konsten, tänker han ändå på döden och slutet varje dag.
– Jag tänker hur många år jag kan ha kvar, och hur gammal Rafael i så fall kommer att vara då. Jag är medveten om att jag är ute i sista minuten, men jag hoppas att jag ska kunna vara med och bidra till att han får ett bra liv ändå.
Turbulent
Förra sommaren ställde Lars ut i Lofoten. Tidigare bodde han där i tretton år, med förre partnern Yngve Henriksen. I sitt Vinter i P1 för två år sedan sa Lars: ”Vad knepigt att ha levt där med en människa i tretton år och sen inte ett knyst.” Det var en turbulent tid, Lars kom djupare och djupare ner i träsket med alkoholmissbruk och lugnande tabletter, och även om han målade mycket var det ”mest samma tavla hela tiden”. Det var vredesutbrott och vitrinskåp som vältes, ångest och oro.
Tog kontakt
Sen tog det slut med ett brak, när Lars drabbades av en alkoholförgiftning. Han fick åka tillbaka till Värmland med svansen mellan benen, och några månader senare försökte han få Yngve att ta honom tillbaka. Men det var över. Och sedan dess har de inte setts, förrän förra sommaren. Lars tog mod till sig innan han åkte dit och tog kontakt med Yngve.
– Jag tänkte att jag måste ju varna honom i alla fall, om vi skulle stöta på varandra på gatan. Och jag tänkte också att om han ville kunde vi ju ses. Vi hade inte setts på sexton år, så det var en stor händelse. Att vi vågade, det var spännande! Även om vi inte träffs längre, så är Yngve en del av mitt liv ändå. Ingen av oss har uttalat varken det ena eller det andra, det har bara blivit så att vi inte har kontakt. Vi lever så olika liv nu också.
Ett steg i taget
Efter åren i Lofoten blev det behandlingshem för Lars, av och till under två år.
– Det var så mycket abstinens, det var svårt att lära sig att leva livet på egna villkor. Man får ta ett steg i taget.
Lars Lerin
Gör: Konstnär, anses vara Nordens främsta akvarellist. Har också blivit folkkär genom tv-programmen Vänligen Lars Lerin och nu senast Lerins lärlingar. Har gett ut ett 50-tal böcker, fick Augustpriset för bästa fackbok för Naturlära (2014). Han har haft flera populära Sommar och Vinter i P1, och 2012 gjorde hans guddotter Sara Broos en dokumentärfilm om Lars och Junior, För dig naken.
Familj: Maken Junior, barnen Rafael, 2, och Gabriel, 1. Katterna Mimi och Silling.
Bor: Hammarö utanför Karlstad.
Gillar: Djur och natur.
Gillar inte: Elakheter.
Läser just nu: Torgny Lindgren.
Lyssnar på: Drama-arkivet i P1.
Drömmer om: Nordnorge.
Aktuell med: Ständigt med sitt eget museum Sandgrund i Karlstad. Här är Junior intendent, och man får se en stor del av Lars enorma produktion.
Lars har många gånger öppenhjärtigt berättat om sin uppväxt i Munkfors. Om att känna sig annorlunda redan från början, men bli tvungen att göra allt för att dölja det. Särskilt hans mamma var skräckslagen att han skulle bli homosexuell om han inte spelade fotboll som de andra killarna, och att det skulle bli svårt för honom. Barnen ropade ”tösa” efter honom, men själv tyckte han inte det var så farligt. Han hade några kompisar han kunde vara med, och klarade sig ändå.
Ville skydda mig
Men mamma försökte med näbbar och klor styra in honom på ”den rätta vägen”.
– Det var så dumt det där, och det tycker ju mamma nu också, men hon gjorde det för att hon på något vis ville skydda mig från att få det besvärligt. Vi har försonats kring det där för länge sedan. Och samtidigt som hon var så jobbig knöts det otroligt starka band mellan oss. Vi har det här med nerverna och skörheten gemensamt, hon och jag.
Jag är glad för livet nu
Får sitt öde
Om han inte mött det motstånd han gjorde, hur tror han att livet hade tett sig då? Om han fått vara den han ville redan från början?
– Ja, sånt går ju inte att säga, men om jag hade haft självförtroende att gå ut med min läggning tidigt i livet, så kanske jag hade fått aids. Jag kanske hade varit död idag, vem vet? Men jag vågade ju aldrig gå ut och träffa någon på det viset, jag var för blyg för det. Man får ju sitt öde på något vis.
Läkt inifrån
Hålet han kände i sig själv tidigare när det rasade som värst, som varken Yngve eller alkoholen kunde täppa till, har det försvunnit idag, med Junior och det liv han har nu?
– Ja, men det där har jag fått lära mig själv, jag har läkt inifrån. Kärlek från en annan är mer som en bonus. Man kan inte begära det från en annan människa, att de ska uppfylla en. Men det är klart, att en familj och omständigheter gör ju ändå mycket. Det är roligare att leva med någon. Jag är glad för livet nu.
Tre röster om Lars
Pär Anteryd, 27, deltagare i Lerins lärlingar:
– För det första är han inte så sträng, Lars. Han låter oss teckna lite som vi vill. Han är bra på att förklara, och ger mig nya perspektiv. Och så lyssnar han! Man kan prata om allt med Lars. Han är en jätteduktig person.
Jessica Eneroth, 28, deltagare i Lerins lärlingar:
– Lars är en väldigt genuin och snäll människa. Klok är han också, jag ser bara gott i honom. Det är inspirerande att få vara med honom, man kan prata med honom och han lyssnar alltid. Som en psykolog, fast han är en vän.
Barbro Lindgren, 80, författare och brevvän:
– Lars är en så alldeles speciell och god människa. Om alla vore som han skulle det inte finnas några problem alls. Han är så inkännande och klok. En del blir ju malliga när det går bra för dem, men inte Lars, han skulle aldrig bli det. Vi skriver brev till varandra, jag får ganska ofta brev från honom. Vi skriver både om sånt som är roligt och sånt som är svårt. Jag är inte lika duktig på att skriva brev som han, jag får nog skärpa mig lite.
Har han allt han vill ha i livet nu?
– Jag har alla yttre omständigheter, men min längtan är kvar ändå.
In i en bubbla
När det gäller hans målningar är det så att den ena bilden ger den andra, det är som en fortgående process. Han vet inte om han tänker när han målar, säger han. Skriva är en annan sak, då måste han tänka, men när han målar går han in som i en bubbla och tiden bara går.
– Konsten blir jag aldrig färdig med, det löper på bara.
Målar det han vill
Nu för tiden kan Lars se att det han gör »inte är så dåligt«. Han bryr sig inte om vad andra tycker längre, bara han får måla det han tycker är roligt. Tidigare i livet handlade det mycket om att duga, och att prestera.
– Det handlade om ett slags existensberättigande. Det var en hets redan från början, i skolan, att en skulle vara duktig. Mamma hade ju inte fått studera själv, så hon var överdrivet pådriven. Jag skulle vara så duktig… nej, hon var omogen som mor på alla sätt egentligen.
Inte så noga med det
Det börjar bli dags att ha konstskola med lärlingarna. Pär kommer fram och undrar var Junior håller hus.
– Hur är det med busfröet därhemma, och då menar jag Junior? säger han.
– Ja, Junior, han är i Brasilien och hämtar hem en till onge, säger Lars.
Jon, som sitter bredvid, undrar om Junior möjligen är en flicka?
– Ja, det kan vi väl säga, det är väl inte så noga med det, säger Lars och ler lite.
Men Jon verkar fatta galoppen, och undrar vidare:
– Hur fick du honom då?
– Ja, det får du nog fråga Junior om, säger Lars.
Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Tomas Södergren
