Att vara barnmorska på 1800-talet var ingen lek. Pia Höjerberg har skrivit en fascinerande bok om pionjären Johanna Bovall Hedén, Sveriges första kvinnliga fältskär och grundare av Barnmorskeförbundet.
När Pia Höjerberg, som själv är barnmorska, skulle skriva boken om 1800-talsbarnmorskan Johanna Bovall Hedén brukade hon släcka ner och bara ha en fotogenlampa tänd för att få in den rätta känslan.
– Jag tror inte att vi kan förstå vilket mörker de levde i på 1800-talet, säger hon. Man såg absolut ingenting om kvällarna. Det var ett kompakt mörker.
Svåra arbetsvillkor
– Det var oerhört svåra arbetsvillkor de hade på den här tiden. Hon fick ett rum att bo i, där hon fick elda så gott hon kunde i kakelugnen för att hålla värmen, och sedan gällde det att alltid vara redo.
Gick ett år i skola
När som helst kunde någon komma och banka på dörren med bud om en födande kvinna någonstans i byarna runt omkring. Då var det bara att kasta sig iväg.
Johanna föddes 1837 i Närke, som det sjätte av sju överlevande barn till klockaren Anders Bovall och hans hustru Maja. När hon var nio dog mamman och pappan lät henne gå ett enda år i skolan. Men Johanna var vetgirig och lärde sig läsa på egen hand. Vid tretton års ålder fick hon börja arbeta som piga, när hon var femton dog fadern.
Enda yrket för kvinnor
– Hon hade tur och anställdes som piga hos en änkefru i Stockholm som omedelbart såg hennes studiebegåvning. Frun pratade med Johannas bror Anders, som hade blivit hennes förmyndare efter faderns död, och lyckades övertala honom att låta Johanna studera till barnmorska, säger Pia.
Låg status
Det var det enda yrke som stod öppet för kvinnor vid den här tiden. Allra helst ville Johanna bli lärare, men det var först några år senare som den möjligheten öppnades för kvinnor. Barnmorskeutbildningen var öppen även för ”fallna kvinnor”, det vill säga kvinnor som fött barn utan att vara gifta. Det gjorde att yrket hade låg social status. Kvinnorna ville ha barnmorskans hjälp när de skulle föda, men de var inte välkomna i de finare salongerna.
Anonyma kvinnor
1857 började Johanna sin utbildning i Stockholm. Den låg på Allmänna Barnbördshuset i Stockholm, där Rosenbad ligger idag. Under nio månader fick eleverna praktisera på kvinnor som kom in och skulle föda. En del kom in ”kacherade”, vilket innebar att de ville föda anonymt. Med sig kunde de ha ett förseglat kuvert med sina namn i. Så att man skulle veta vem de var ifall de inte överlevde …
Motverkade förlossningsskador
Johanna lärde sig mycket bara genom att iaktta hur de födande kvinnorna betedde sig. Ganska snart förstod hon att man måste hålla emot under krystvärkarna och inte låta det gå för fort för att undvika underlivsskador. Hon var benhård på den punkten. När hon senare i livet fick undervisa andra i yrket relegerade hon dem som lät en förlossning gå för fort så att kvinnan sprack.
– Det här är ju en aktuell frågeställning även idag, hur mycket man ska driva på en förlossning med värkstimulerande dropp till exempel, säger Pia.
Skulle klara komplikationer
Som belöning för sina goda studieresultat fick Johanna en förlossningstång med sitt namn ingraverat. Hon fick också gå vidare och lära sig instrumentell förlossningskonst, för att klara även lite mer komplicerade fall. Ute på fältet var man som barnmorska helt ensam ute i ensligt belägna stugor. Om komplikationer uppstod gällde det att kunna hantera tången.
Fanns knappt vägar
Aldrig visste man vad som väntade när man gav sig iväg ut till mörka, trånga små stugor. I gruvsamhället Huså i Jämtland, där Johanna får sitt första jobb, existerar knappt vägar och distriktet är stort. När som helst på dygnet kan någon komma och banka på dörren. ”Barnmorskan har bud! Det är bråttom.”
Det kunde bli färd med släde, häst och vagn, båt, pulsa genom snö, allt möjligt. Hela tiden bärandes på väskan med verktygen.
Bara 22 år
Vid ett tillfälle när det bankar på Johannas dörr står en same utanför. Hon sätter en lapp på sin dörr att hon är tillbaka om tre dagar, sätter sig i ackjan, släden, med samen och en flera timmar lång resa påbörjas. Väl framme får Johanna krypa in i kåtan på alla fyra. Barnaföderskan ligger på ett tjockt lager björkris och renhudar, runt omkring hukar andra kvinnor. Hon känner snart att barnet ligger med sätet neråt men lyckas till slut få ut det välbehållet.
– Tänk att vara 22 år och ställas inför så svåra uppgifter, säger Pia och skakar på huvudet.
Tvättade inte händerna
En revolutionerande förändring som Johanna får vara med om under sin yrkeskarriär är den antiseptiska revolutionen. Hygienen är förstås under all kritik under hemförlossningarna. Under utbildningen har eleverna fått lära sig att tvätta händerna, det gör man efter en förlossning. Inte före. Det kvinnliga underlivet anses så orent. Ute i byarna brukar Johanna smörja in sina händer med såpa och stoppa dem i snön efter att ha förlöst en kvinna.
Dog i barnsängsfeber
– Sedan satt professor Hjorth och andra herrar med tabeller och försökte lösa gåtan med barnsängsfeber. De förstod inte hur så många kvinnor kunde dö? Så märkte de hur dödskurvan gick ner dramatiskt om man istället tvättade händerna före förlossningen …
Födde hur som helst
Till de finaste gårdarna fick en sockenbarnmorska som Johanna inte komma. När de rika kvinnorna skulle föda kallade man istället på provinsialläkaren. Men ute i byarna gällde andra regler, där fick kvinnor föda lite hur som helst.
Många bönder var mer måna om sin boskap än sin kvinna vid den här tiden
– Många bönder var mer måna om sin boskap än sin kvinna vid den här tiden, säger Pia. Hästen och korna kunde man inte klara sig utan, men barnmorskan tyckte man inte alltid var så nödvändig när frun skulle föda.
Blev fältskär
Johanna kunde ställas inför allt mer komplicerade situationer. Vid gruvan som fanns i Huså hände det att gruvarbetarna skadades svårt och även då ville Johanna rycka in. Det var frustrerande för henne att inte ha de kunskaper som krävdes för att kunna vara behjälplig. Så blev det så att hon även utbildade sig till fältskär, Sveriges första kvinnliga fältskär. Med andra ord Sveriges första formellt utbildade kvinnliga kirurg. Det var sensationellt att en kvinna kunde utöva kirurgi, så nu blev Johanna omskriven.
Gifte sig och blev änka
Men så kom svältåren 1867-69 som ledde till ekonomisk kris. Johanna lämnade Jämtland och återvände till Stockholm. Så småningom blev hon föreståndare och lärare vid Göteborgs Barnbördsanstalt. Sent i livet gifte hon sig och fick sitt första och enda barn vid 41 års ålder. En liten flicka som tyvärr dör vid knappt ett års ålder. Ett halvår senare dör även mannen.
Saknade rättigheter
Johanna grundade så småningom Göteborgs barnmorskesällskap 1885, det första och äldsta kvinnliga fackförbundet i Sverige. Man drev frågor som att barnmorskeutbildningen behövde förlängas och att en sjuk- och pensionskassa måste införas.
– Året därpå tog Johanna initiativet till ett riksmöte för barnmorskor i Stockholm. Hon hade ingen aning om hur många som skulle komma, men det visade sig att det blev fullt hus. Kvinnor hade rest från hela Sverige för att vara med. Barnmorskorna var en ämbetskår utan några som helst rättigheter. De hade mycket att slåss för, säger Pia.
Bildade Barnmorskeförbundet
Vid det mötet bildades det Svenska Barnmorskeförbundet. Ett förbund som skulle lyckas få till stånd väldigt många förbättringar, vilket vi är många som är dem evigt tacksamma för…
