Han jobbade långa arbetsveckor för att göra världen bättre. Växlade upp och blev FNs vice generalsekreterare vid 72. I år fyller Jan Eliasson 80 och har – nästan – gått i pension.
Att plötsligt slå sig till ro efter att ha jobbat som en av världens mest anlitade medlare. Att landa på ett och samma ställe, efter mer än 50 år av ständigt resande fram och tillbaka över jordklotet.
Det är inte helt enkelt. Men samtidigt befriande.
– Det är dags att lämna över stafettpinnen till nästa generation nu, säger han.
70-timmarsveckor
Vi har stämt träff för att prata om tillvaron idag, den där nedtrappade tillvaron som kan uppstå efter ett intensivt arbetsliv. Hade det varit för fem år sedan, hade en träff varit mer eller mindre omöjlig. Då var 70-timmars arbetsveckor mer regel än undantag, och intervjuer svåra att klämma in.
Vår träff har varit inbokad sedan länge och när vi ses har coronakrisen ännu inte riktigt nått Sverige. Om så hade varit fallet, hade en stor del av vårt samtal fokuserat på det. Nu kan vi fokusera på annat. Som ord.
Fascinerats av språk
Jan Eliasson har under sina år på UD och i FN haft ett oräkneligt antal möten med diktatorer som Saddam Hussein och en mängd möten med stora världsledare. Under dessa möten har ord varit ett av hans viktigaste arbetsredskap.
Ordet du väljer kan både öppna och stänga dörrar.
Ord är något av det viktigaste en människa har, oavsett om man är diplomat eller inte, enas vi om. Och Jan Eliasson har alltid, ända sedan han gick latinlinjen i hemstaden Göteborg, fascinerats av språk.
– Idag pratar jag engelska, franska och tyska. Franska är ett viktigt språk för diplomatin. Spanskan lärde jag mig förstå när jag gick UDs aspirantutbildning.
Blir dina verktyg
Språkkunskaperna har han haft nytta av. Världen blev tidigt hans arbetsfält.
– Ordet du väljer kan både öppna och stänga dörrar. Har du många ord har du många verktyg. Jag har stor respekt för ord och att med hjälp av dem formulera tankar och känslor.
Född och uppvuxen i Kålltorp i Göteborg var en karriär som diplomat inte det som stod närmast till hands. Nej, Jan växte upp i ett arbetarhem med en pappa som var fackligt aktiv och en mamma som var hemsömmerska.
Utbytesstudent
Men hans föräldrar insåg tidigt vikten av utbildning, och under gymnasieperioden på Hvitfeldska läroverket i Göteborg fick han via ett stipendium möjlighet att tillbringa ett år i Indiana, USA som utbytesstudent.
– Det året betydde mycket för mig och min framtid. I USA lärde jag känna många studenter från andra länder när jag åkte buss tillsammans med dem genom 14 stater. Väl hemma i Sverige ville jag ut i världen igen, säger Jan.
Flyttade till USA
När han var 25 år anställdes han på Utrikesdepartementet med en civilekonomutbildning och en sjöofficersutbildning i bagaget. Vid det laget hade han precis träffat Kerstin. Att Kerstin sedan dess varit en mycket viktig person i hans liv har han under årens lopp varit tydlig med.
De träffades på en fest, och när den nyblivna tvåbarnsfamiljen i början av 70-talet flyttade till Washington DC, tog Kerstin en masterexamen i sociologi.
Båda i regeringskansliet
– Vi hamnade i Vietnamtidens USA, och det var då jag fick kontakt med Olof Palme, säger Jan.
Sedan dess har de bägge arbetat i regeringskansliet. Kerstin som statssekreterare och departementsråd, Jan som diplomat och medlare.
Men, Jan sticker inte under stol med att Kerstin varit den som dragit det tyngsta lasset hemma och att hon spelat stor roll för hans karriär.
Ett år isär
– Vi har alltid gett varandra utrymme att utvecklas. När Kerstin under min tid som ambassadör i USA fick erbjudande om att bli stadssekreterare, sa jag bara ”go for it”. Det var en gyllene replik som klart främjade äktenskapet. Då var vi ifrån varandra ett år, eftersom Kerstin skulle jobba på Utbildningsdepartementet i Stockholm.
Sa till mig att säga ja
Å andra sidan, säger han direkt, är det samma sak som Kerstin sagt till honom under alla år.
– När Ban Ki-moon ringde och erbjöd mig rollen som vice generalsekreterare 2012 bad jag om en veckas betänketid. Men då sa Kerstin till mig att jag skulle säga ja direkt.
Att jag varit så pass frånvarande som pappa i och med att jag jobbat långa perioder utomlands, det är inget jag är stolt över.
Jan hade vid det laget passerat 70. Att trappa ner borde vara det naturliga. Men att göra det när världen krisar kändes som en omöjlighet för både Kerstin och Jan.
Frånvarande familjeman
– Det är tack vare Kerstin som tillvaron har fungerat. Det är hon som i huvudsak tagit hand om barnen. Jag ser på våra barn idag, hur mycket mer rättvis arbetsfördelningen är mellan föräldrarna hos dem. Och, att jag varit så pass frånvarande som pappa i och med att jag jobbat långa perioder utomlands, det är inget jag är stolt över, säger Jan rakt.
Ändå beskriver han sig som en familjeman. Uppenbart stolt och tacksam över sin familj, sina döttrar Anna och Emilie, födda 1968 och 1970, och sladdisen Johan, född 1979. För att inte tala om de nio barnbarnen. Och labradoren Leo, en så kär familjemedlem att Jan klippt bort sig själv från ett inramat porträtt som hänger hemma på väggen.
”Som ett avgiftningsprogram”
Labradoren Leo blev en del av familjen när Jan en gång för alla bestämde sig för att gå i pension. När han berättar om platsen Leo tagit i deras hjärtan ser Jan plötsligt lite generad ut, och säger att de förmodligen skämmer bort honom.
Å andra sidan har förmodligen Leo haft en betydande del när det gällde Jans förmåga att trappa ner. För beslutet att gå i pension har inte varit enkelt att fatta.
– När jag slutade på FN i december 2016 fasade jag ut successivt. Det var nästan som en form av avgiftningsprogram där jag fick ta del av jobbmejlen ända fram till mars 2017.
Från att ha jobbat tolv tretton timmar om dagen i FN till att inte jobba alls, det var en dramatisk förändring.
Sov massor
Även Kerstin var lite skeptisk inför makens beslut om att gå i pension, avslöjar han. Under den första perioden som pensionär sov han upp till tio timmar varje natt. Han skrattar till, och säger att Kerstin vid något tillfälle uttryckt en oro för att Jan allt för drastiskt började bli pensionär.
Rastlösheten smög sig på
– Från att ha jobbat tolv tretton timmar om dagen i FN till att inte jobba alls, det var en dramatisk förändring. Dessutom hade jag ju rest enormt mycket, och hade en ständig jetlag.
Efter en tid började rastlösheten krypa på, och i samma veva fick Jan frågan om att ta över ordförandeskapet för Sipri, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut.
– Det, tillsammans med Eliasson Group, som jag bildade med mina barn, fyller min tid numera, säger Jan.
Mycket tid att ta igen
Eliasson Group, som arbetar med hållbarhet och klimat, flyktingar och migration samt demokratifrågor, var från början ett sätt att kunna umgås mer med barnen.
– När jag var vice generalsekreterare i New York hittade jag många sätt för att kunna hålla kontakten med Kerstin som var kvar i Sverige på egna uppdrag. Nu gör jag på samma sätt med barnen, konstaterar han, och säger i nästa andetag att han har mycket tid att ta igen där.
– Jag var 23 år utomlands. Sju av dessa var jag utan familjen.
Kan inte ta demokratin för given
Med Eliasson Group får han möjlighet att kombinera det han tycker är viktigt här i livet: Familjen och inte minst kampen för demokratin.
För att stillatigande sitta och se på om demokratin börjar monteras ner kommer han inte att göra.
– Vi har under många år tagit demokratin för given. Det kan vi inte göra. Idag syns så många varningssignaler på att demokratin riskerar att försvagas. Hade du till exempel kunnat föreställa dig att du en gång skulle höra USAs president utnämna medierna till folkets fiender? frågar han sig retoriskt.
Kerstin håller sig utanför
Så, genom Sipri och Eliasson Group får han fortsätta att jobba för det han tror på och det han ägnat sitt liv åt.
– Jag frågade faktiskt Kerstin om inte hon kunde tänka sig att vara med i Eliasson Group. Då svarade hon att ”det finns stor risk för att familjen Eliasson får allt för många likheter med en viss familjen Corleone baserad på Sicilien”, säger Jan och skrattar.
Låter sig vara kvällsmänniska
Så, det där med ett stilla pensionärsliv är bara att glömma. Men, säger Jan. Livet idag har en fin balans. Han räknar med att han kanske arbetar drygt halvtid, och det passar honom perfekt.
En vanlig dag i hans nya liv startar vid halv niotiden på morgonen. Han är en sann kvällsmänniska, och lägger numera aldrig några möten före klockan tio på morgonen. Däremot sitter han gärna uppe till midnatt.
Två röster om Jan
Johan Eliasson, son och en del av Eliasson Group:
– När jag var liten gjorde vi mycket tillsammans när vi väl träffades. Han var noga med att avsätta tid till mig och då var han väldigt närvarande.
– Sport har alltid förenat oss, han älskar fotboll, det gör jag med. Han har varit allt från inhoppande fotbollstränare till fotbollsdomare. Vi har även tennisen ihop, det händer att vi spelar tillsammans. Eftersom han är en vinnarskalle blir det snabbt allvar när vi spelar.
– Det har alltid varit viktigt för honom att ta hand om mig, jag tror att han har sett drag hos sig själv i mig.
Jag minns när han kom hem från FN. Då var han van vid att ha en jättestab omkring sig. Under den första tiden då var det som om vi alla runt honom var assistenter och en del av hans stab. Det har gått över. Nu har han till och med börjat vara digital.
Sigrun Rawet, biträdande direktör Sipri, och diplomat:
– Jag har lärt mig otroligt mycket av Jan. Han är en briljant diplomat, påläst och engagerad. Dessutom har han en unik förmåga att se alla människor. Han har en särskild förmåga att skapa god stämning och samtidigt få fram och driva de stora frågorna. Jag har även sett honom i sin roll som vice generalsekreterare på FN.
– Jag tror Jan trivs allra bäst i den internationella miljön med fokus på de stora utmaningarna. Också här ser han alla människor och kan i princip namnen på alla, från de närmaste kollegerna till vaktmästaren.
– När vi var i Almedalen på Gotland upptäckte jag också hur folkkär han är, alla ville hälsa, ta en bild eller lyfta en viktig fråga – och han tog sig tid till alla.
Saknar barnbarnen
När vi hörs för att prata igenom min färdiga text har dock Folkhälsomyndighetens rekommendationer kommit och Jan och Kerstin har ställt om sina liv.
– Vi lever ett lugnt liv hemma, medvetna om att våra sociala kontakter måste skäras ner. Mest smärtar det att vi inte får se våra barnbarn som vi är vana vid. FaceTime på telefon är en välsignelse. Liksom Leo som vi promenerar med tre gånger om dagen – om inte Emilie och hennes man Hans tar ut honom. Naturen har blivit en kraftkälla och inspiration under denna tid.
– Allmänt sett gäller för oss alla att ta situationen på allvar men inte drabbas av rädsla eller panik.
Enormt roligt
Han är på en bra plats i livet just nu. Han har hittat balansen och han lyckas hålla den.
– Under hela mitt liv har jag haft tunga uppdrag. Livet har varit hårt, plikten har tagit över, men det har också varit enormt roligt.
Har jag en bra balans mellan det personliga och professionella?
Plikten har varit ständigt närvarande.
– Men jag kände hela tiden dåligt samvete. Jag har ständigt fått fråga mig själv: har jag en bra balans mellan det personliga och professionella?
För och med de unga
För ett par år sedan fick dottern Emilie ut Jan Eliasson på Twitter. Där har han hittat ytterligare en kommunikationskanal som han utnyttjar, inte minst för att nå den yngre delen av befolkningen.
– Jag träffar många barn och unga idag och ser att internet både förenar och polariserar. Vi ska jobba både för och med de unga. Nyckeln är att få unga att känna att de är med och formar demokratins framtid.
Text: Anna-Maria Strawreberg
Foto: Margaeta Bloom Sandebäck