Mats Klockljung klippte sig själv och valde de kläder som råkade ligga närmast. Men i SVT:s Go'kväll fick han en helt ny stil.
Jag tror jag var arton år när jag bestämde mig. Jag skulle ha skägg och vildvuxet hår. Det här var på det tidiga 70-talet, jag bodde på Lidingö och min mamma som var den sista väktaren av mitt anständiga utseende hade dött året innan. Självklart var det en försenad revolt.
Mustaschen fick gro och växa
Studentmössan ersattes av en vidbrättad hatt, typ rallare, av grön filt, där jag broderade citat ur alla ämnen med gräll tråd. Och när jag tappade bort rakapparaten på Finlandsfärjan på väg från ett fredsläger, så fick också mustaschen gro och växa.
Och så fortsatte det. Inte ens när jag jobbade som förskollärare i Danderyd och Täby var det någon som ens antydde något om mitt lurviga utseende. På profilbilder från mitt första bröllop 1980 stack nästippen fram, resten var ordentligt dolt av mitt då svarta hårsvall.
Inte ens när jag jobbade som förskollärare var det någon som antydde något om mitt lurviga utseende
Så gick – eller rättare sagt – sprang åren. Någon gång med högst oregelbundna mellanrum så klippte jag mig själv framför spegeln utan större finlir eller lät någon i bekantskapskretsen, som såg mig som en utmaning, kapa hårväxten. Bara för att snart finna att jag hade återvunnit förlorad mark.
Klädvalet blev därefter: bylsiga byxor och dito tröjor, de som låg längst fram i lådan eller på hyllan. Utom vid en sorts tillfälle; när det kom besökare till vårt hattmuseum i Glommersträsk som jag och min andra fru Pia driver sedan 2010.
Puttade in håret under hatten
Glommers Hattmuseum är ett välbesökt museum med 250 hattar, främst damhattar från 30-talet till 60-talet, som låg på vinden när vi köpte huset av sonen till en modist som aldrig reade. Och då, när främst pensionärsgrupperna kom och förväntade sig en helhetsupplevelse, satte jag på mig en vit skjorta, en snygg väst, prydliga byxor och någon av min pappas hattar tjusiga hattar, helst plommonstopet, och puttade in det numera grå håret under hattkullen.
När besöket var över så åkte ”uniformen” av. Och jag blev åter mitt rätta jag i denna by, där det knappast är några långa köer till herrfrisören.
”Hej kom och hjälp mig”
Men så, en novemberkväll 2019, hände det som norrsken från en molnfri Lapplandshimmel. Det populära tv-programmet Go´kväll efterlyste modiga män som ville hitta en ny stil för såväl hår som kläder. Jag hade sett några fräsiga förvandlingar av de enstaka män som förekommit i tidigare program och tänkte att ”vill de ha en utmaning, så….”
Jag valde ut några ”hej kom och hjälp mig”-bilder, med och utan hatt, med säckiga byxor och frugans mosters bruna träningsoverallsjacka från tidigt 50-tal. Bilder tagna uppifrån för att understryka mitt akuta hjälpbehov. Bilderna skickade jag in tillsammans med ett brev där jag förklarade min (brist på) klädstil, angav mina mått och nämnde en stilikon jag ville likna (Bengt Magnusson).
Jag skulle bli stylad! Inför hela svenska folket
Några veckor senare blev jag väckt ur min eftermiddagsslummer av ett samtal från SvT i Umeå.
Var jag fortfarande beredd? Kunde hår- och klädstylisterna få göra som de vill? ”Ja, men jag vill gärna ha kvar mustasch och skägg i någon form!” Ja, men då så.
Ett par telefonsamtal senare med de två stylisterna och producenten, så var det klart. Den 12 december spikades och plötsligt gick sanningen upp för mig. Jag skulle bli stylad! Inför hela svenska folket (600 000 personer var den vanliga tittarsiffran enligt uppgift).
Bedrev reklamkampanj
Resten av tiden innan den 12:e blev en reklamkampanj på Facebook: i byn, i kommunen, på de platser där jag bott förut. Lokaltidningarna gjorde intervjuer och skrev om ”lokalpolitikern som ska förvandlas”, radio Norrbotten gjorde intervju i direktsändning där de kallade mig ”Glommersprofilen” och lovade uppföljning morgonen efter omgörningen. Även kommunens webbsida slog upp det stort.
Så kom dagen. Jag blev guidad till ett kombinerat fikarum och studio där jag mötte de första av en mängd personer som skulle komma att ha bara mig i centrum för resten av dagen; en intervjuare och en filmare. I kaffetermosen hade en skvätt glögg från gårdagen glömts kvar – nästa års julkaffesmak? Därefter började jobbet.
De gjorde en kort filmad intervju om min kläd- och hårstil (Typ: ”Jag tar kläderna som råkar ligga längst fram i lådan och odlar håret enligt den fritt växande naturmetoden”) samt vad målet med omgörningen var (”Att inte skrämma folk”). Ärliga och drastiska svar. Intervjuaren jublade.
Jag hoppas håret inte blev för starkt rosa, sa han glatt
Dags för nästa station. Hårstylisten Jim Pirard tog med mig till klippningen och sista chansen se mitt gamla jag i en spegel innan saxen gjorde sitt. Därefter fälldes ett papper ner för spegelglaset och jag fick stränga order att inte ens röra håret. Nu skulle testarna ryka både på skalle, haka och överläpp.
Huvudet kändes lättare och lättare i takt med att håret föll till golvet. Det var en märklig känsla när huvudet liksom lättade och det blev möjligt att se åt sidan utan att vrida på huvudet. Men det var inte bara att det blev mindre hår, Jim skapade en helt ny frisyr utan att riktigt tala om vad han gjorde och vilken färg han arbetade in.
Ska vara en överraskning
– Jag hoppas det inte blev för starkt rosa, sa han glatt, innan han tvättade håret och lade på vax som han knådade in. Kom ihåg titta, upp i taket eller ner i golvet men inte på någon yta, där du kan råka spegla dig. Det ska ju vara en överraskning när du ser in i den stora spegeln vid sändningen!
Därefter kom klädstylisten Hedvig Andér som hade plockat fram skor och kängor samt tre uppsättningar kläder som skulle kunna passa mig, varav två från en vintagebutik på min begäran. In i provhytten, också den med ”oanvändbar” spegel. (Även spegeln på ”min” toalett var övertäckt.) Ut ur hytten och in igen med outfit efter outfit för fotografering, bilder som skulle användas i programmet.
Stylisten gick i spinn
Sedan var det dags för filmning av min väska där jag hade några favoritplagg som de bett att jag skulle ta med. Jag valde en svart yllerock som köptes till min mammas begravning för 50 år sedan och som jag fortfarande passade i, samt en grå fodrad ylleväst som jag hade köpt när Stockholms stadsteater hade utförsäljning.
Hedvig gick i spinn över såväl rocken (”Det är bara du och drottning Silvia som har kvar samma figur efter femtio år”) och västen, märkt med Onkel Vanja 1962, som över Sven Bertil Taube. Vi två är nämligen de enda som någonsin burit den västen!
”En fullständig raritet”, sade Hedvig och såg mycket nöjd ut. ”Fast kom ihåg att aldrig knäppa den nedersta västknappen!” Mycket viktigt – fast varför har jag glömt!
Resten av tiden åt vi mat, fikade och frotterade oss programledare som förberedde andra program och med regissör och skådespelare i Tomas Ledin-filmen som då ännu inte hade fått premiär.
och jag inser att det som är ”extra spännande” är – jag!
Och så plötsligt var det dags för en kort repetition i studion. ”Sitt där, stå där och gå till spegeln när jag visar med handen. Ta gärna några danssteg framför spegeln och se förvånad ut.”
Hedvig och Jim nämnde som hastigt några nyckelrepliker: ”Det är bara du och drottning Silvia …”
Och så var det dags. Sändning. Signatur. Programledaren Inger Ljung Olsson, Hedvig och Jim framför kameran.
Inger säger: ”Jag tror inte att jag säger för mycket om jag säger att ikväll är det extra spännande i Gör om mig, eller vad säger ni?”
Jim och Hedvig håller med och jag inser att det som är ”extra spännande” är – jag!
Alla vet utom jag
Mannen som kunde skrämma arga hundar med bara en blick och ett kast med huvudet finns inte mer. Men vem – eller vad – finns istället? Alla vet utom jag. Jim berättar vad han har gjort och Hedvig berättar om kläderna, inte minst rocken: ”Det är bara du och…”
Och sen, medan ett Parisreportage rullade i rutan, fick jag snabbt som sjutton byta om till en av de kritstrecksrandiga vintagekostymer som Hedvig valt ut åt mig, parad med en lejongul polotröja. Den senare föll jag för direkt och köpte med mig hem för halva priset, medan de övriga plaggen lämnades tillbaka.
Hur lyckat som helst!
När jag åter kom i bild kunde 600.000 tittare jämföra mina före- och efterbilder och se min glädjedans framför spegeln. Hur lyckat som helst! Jag känner stor tacksamhet mot mig själv som nappade på efterlysningen och mot programmet som förändrade, om inte mitt liv så i alla fall min syn på mig själv.
Antalet kommentarer på Go´kvälls Facebooksida hade snudd på slagit rekord fick jag veta efteråt. Bara de 200 första publicerades och var genomgående strålande positiva. De kan summeras som ”Tomtegubben som blev en stilig man” och ”Han blev 40 år yngre!” Även min Facebook svämmade över. Men bäst var kanske kommentaren från min Göteborgsdotters kollega: ”Så snygg han var! Om jag mötte honom på gatan så skulle jag vända mig om flera gånger”.
ortens frisör ska förse mig med hårvax och kolla att jag sköter mig
På Storgatan i Glommers kallar de mig fortfarande för ”kändisen”, ortens frisör ska förse mig med hårvax och kolla att jag sköter mig och på äldreboendet Ängsbacka berättas hur de dukade gofika i matsalen och såg mig förvandlas.
Och det viktigaste av allt: jag knäpper aldrig nedersta knappen på västen. Fast varför, det vet jag inte.
Text: Mats Klockljung
Foton: SVT
