Birgitta Wallin vill fortfarande göra lite nytta. På Berättarministeriet får hon välja själv hur mycket hon engagerar sig.
Det är en minst sagt gråmulen dag med ett ihärdigt och kallt regn utanför fönstret. Men inne på Berättarministeriet i Husby utanför Stockholm är det varmt och behagligt.
Dagens volontärer har samlats för en morgonfika och genomgång innan den första skolklassen kommer. Någon av dem är här för första gången, någon annan har varit med sen starten här för sex år sedan.
Birgitta Wallin, 75 år och SPF Seniorerna-medlem, är en av volontärerna idag. Det är femte terminen hon engagerar sig.
Vill göra nytta
– Man är alltid glad när man går härifrån, säger hon. Barnen är så roliga att vara med. De låter sig fascineras trots att de egentligen genomskådar oss.
Själv jobbade Birgitta fram till 71 års ålder med tillsyn av hälso- och sjukvård. Hon har en rad fritidsintressen, som bridge, läsning, musik, teater och film.
– Men jag kände ändå att lite nytta ville jag också göra. När man närmar sig pensionsåldern funderar man ju på vad man ska göra med sin tid.
Bestämmer själv
Hon har flera vänner som också engagerat sig i volontärarbete på olika sätt. Men för Birgitta gällde det också att hitta det rätta.
– Jag ville inte binda upp mig kontinuerligt hela året, eftersom jag inte är i stan under sommarhalvåret. Men så såg jag en annons om det här och tyckte att det lät så roligt. Och dessutom perfekt i och med att man själv går in och bokar pass.
Detta är Berättarministeriet
- Grundades 2011.
- Är en ideell, partipolitiskt och religiöst obunden stiftelse.
- Syftet är att på ett lustfyllt och kreativt sätt uppmuntra barn att erövra det skrivna ordet och ge dem förutsättningar att aktivt delta i samhällslivet. Skolprogrammen riktar sig till årskurs 2-5 i områden med hög arbetslöshet.
- Verksamhet bedrivs i Husby och Hagsätra i Stockholm, samt Gamlestaden i Göteborg. Varje utbildningscenter har ett större upptagningsområde.
- Berättarministeriets uppdrag är att stötta lärarna. Det gör de genom att erbjuda kostnadsfria skolprogram som är förankrade i läroplanen. Varje skolprogram börjar med ett besök på Berättarministeriet och drivs sedan vidare av läraren med hjälp av lärarhandledningar och läromedel.
Berättarministeriet är i stort behov av volontärer, närvarande och nyfikna vuxna som är viktiga för att stärka barnens självkänsla och väcka deras språklust. Du kan läsa mer om volontärskap på www.berattarministeriet.se
Trigga fantasin
Elias Gröön är utbildningsledare på Berättarministeriet. Han går tillsammans med volontärerna igenom hur dagens program kommer att se ut för de fjärdeklassare från Hässelby som snart är på ingång.
När de kommer till entrén hamnar de först i en ”Alienbutik”. Där finns en massa konstiga prylar, som tröjor med två luvor och fyra ärmar, burkar med syre, mystiska flaskor i olika färger. Redan här är tanken att fantasin ska triggas igång. Sedan gäller det för dem att komma på lösenordet som gör att den magiska dörren öppnas och de kommer vidare in i lokalen.
Första besöket
För barnen i klass 4A är det första gången de är här. Deras lärare har däremot varit här förut, men med andra barn. De håller sig i bakgrunden under hela besöket, men får ändå stöttning i sitt arbete av Berättarministeriet eftersom barnen får med sig sina påbörjade projekt hem till klassrummet sedan.
Förväntan i Alienbutiken är på topp. Elias och volontärerna välkomnar barnen, berättar hur svårt det är att ta sig in i nästa rum och att det ibland tar dem själva flera timmar att komma på rätt lösenord. Men ska de försöka prova sig fram kanske?
Snart är alla fem barnen engagerade i sitt skrivande och ritande.
Berättaruppdrag
Efter två försök utan resultat skriker barnen i kör ”Berättarministeriet!”, och minsann, nu börjar det röra sig i en av hyllorna längs väggen. Så svängs en lönndörr upp och barnen väller in i det inre rummet.
Här fortsätter äventyret. De får veta att de är på en förlagsredaktion i kris, eftersom de blivit av med alla sina manus. De behöver hjälp att få in berättelser. Men redaktör Schwartz som sitter bakom en stängd dörr är skeptisk till att de här barnen ska kunna vara till någon nytta. Kan de ens skriva? Kan de alfabetet?
– Jaaaa! tjuter de i kör. Uppmärksamheten är än så länge total.
”Men skriv om det då!”
Efter att gemensamt ha fått hitta på en början på en berättelse delas de upp i smågrupper och får sätta sig vid olika bord, fem barn och två volontärer vid varje bord.
Birgitta och ”kollegan” Elisabeth hamnar vid samma bord och börjar med gemensamma krafter få igång barnen att skriva. En del har lätt att komma igång, andra tar det lite längre tid för.
– Gillar du att skriva? frågar Elisabeth ett av barnen.
– Nej, det gör jag inte, får hon till svar.
– Men du kanske vill rita?
– Nä.
– Vad gillar du att göra då?
– Spela fotboll.
– Men skriv om det då!
Och vips börjar det raspa om pennan. Snart är alla fem barnen engagerade i sitt skrivande och ritande. Birgitta och Elisabeth finns mest till hands. Tanken är att man inte ska gå in och korrigera, bara finnas där om barnen kör fast.
Efter någon halvtimme samlas de igen allihop, i stora gruppen. Nu ska de få läsa och visa upp sina alster för varandra. En del viftar ivrigt med armarna medan andra helst vill gömma sig bakom en kompis och inte läsa upp något alls. Elias går försiktigt fram, lockar så gott han kan men respekterar samtidigt om någon inte vill.
Eftersnack
Som avslutning får barnen med sig ett tryckt exemplar med den gemensamma starten på historien, som de sedan får fortsätta att jobba med i skolan. Glada och nöjda tumlar de ut i Alienbutiken igen, för att sedan åka tillbaka hem till skolan i Hässelby.
Volontärerna samlas för ett litet eftersnack. Hur gick det, fanns det något man bör tänka på till nästa gång?
– Det var ju lite trögt att få igång dem men det behövdes ändå inte särskilt mycket för att de skulle sätta fart, säger Birgitta.
Använda sin livserfarenhet
Hur långt man ska försöka pusha ett barn att till exempel våga läsa upp sin historia tyckte alla var ett ganska svårt kapitel. Man vill uppmuntra men inte få dem att känna sig pressade.
– Det kommer man ju ihåg själv hur det kändes när man var i den där åldern, och någon vuxen stod och lutade sig över en och man förväntades prestera. Det var inte kul, säger en av volontärerna.
Kanske är det just det som är det bästa med att hjälpa andra när man själv skaffat sig lite livserfarenhet. Att man minns hur det kändes.
Birgitta och de andra volontärerna börjar ge sig iväg hemåt. Smittade av barnens entusiasm gör det inte särskilt mycket att regnet därute fortfarande inte gett med sig.
