Ingegerd Råman är en av våra största formgivare, men för många en doldis. Vattenkaraffen och de stilrena glasen är hennes signum. Just nu har hon mycket på gång: kollektion för Ikea, ett projekt i Japan och en utställning på Nationalmuseum. – Det är nu allt faller på plats, säger hon.
De stora trädörrarna till Ingegerd Råmans ateljé på Skeppsholmen i Stockholm står på vid gavel. Det gör de alltid när hon är på plats. Hon vill kunna se ut över vattnet och båtarna som glider förbi.
– Det är väldigt fint här, jag är privilegierad. Ibland slår det mig hur bra allting är, med den här ateljén och mitt krukmakeri i Skåne. Jag vet egentligen inte hur det blev så, det bara hände, säger hon.
Telefonen ringer, det är från Japan. Ingegerd deltar i ett projekt som heter Arita 16, där sexton utvalda formgivare från olika länder har fått i uppdrag att formge och tillverka keramik. Nya ögon på ett gammalt japanskt hantverk. Var och en har blivit tilldelad en speciell uppgift, samt en fabrik och en producent i Arita i södra Japan att samarbeta med. Kvinnan som ringer vill stämma av lite praktiska detaljer med Ingegerd, som snart ska dit igen.
– Jag ska kombinera det med en resa till Shanghai. Jag håller på med en skulpturgrupp som ska stå i Växjö, och den ska tillverkas i Kina. Sen åker jag vidare därifrån till Arita och keramik-fabriken. SVT följer med för att filma, och japansk tv gör ett reportage också. Keramik står högt i Japan och jag är äldst i det här projektet. Det är fint att vara gammal i Japan, man blir uppskattad på ett helt annat sätt än här, säger hon.
Det finns inget lagom
Ingegerd tar fram en japansk Elle Decor, ett glassigt magasin som har flera uppslag om henne.
– Jag vet inte vad det står, men vackert är det, säger hon och skrattar.
Ingegerd älskar sitt jobb, och har absolut inte för avsikt att trappa ner. Men visst kan det bli lite mycket ibland, och det har det faktiskt blivit nu på sistone. Hon blev tillfrågad att göra en kollektion för Ikea, och fick ganska kort om tid på sig att slutföra det. Det blev en intensiv arbetsperiod.
– Jag åkte ner till huset i Skåne och bara jobbade. Jag sa till Claes att det inte fick bli några besök eller övernattningar, då hade det aldrig gått. Så vi satt där han och jag på kvällarna, och märkte att det faktiskt var riktigt trevligt att ha lite småtråkigt.
Huset i Skåne, med det egna krukmakeriet i ett hus intill, är ett ställe hon ofta ”flyr” till. Både när hon måste jobba intensivt, men också när hon behöver en paus. Även det gjorde hon nyligen, åkte ner dit och satt och drejade i några veckor.
– Det är meditation för mig att dreja. Ibland blir det för mycket, och det är så man måste leva. Det finns inget lagom. Men man får ta ansvar för sig själv, och lära sig att ta de där pauserna när man känner att man behöver det. Jag har aldrig varit bra på det tidigare, men jag har nog blivit lite bättre i alla fall.
En av Sveriges absolut främsta formgivare
Hennes man Claes Söderquist är filmare, och de har varit tillsammans ”nästan jämt”. De träffades första gången redan 1963, men då hade båda någon annan.
–Det var komplicerat. Vi gick på Konstfack, och sågs i fiket ibland. Claes gick vidare till Konstakademien sedan, och vi träffades igen först tre år senare. Då tog det bara två veckor innan vi flyttade ihop. Hade vi sagt då att vi skulle leva ihop i femtio år, hade vi väl båda sprungit åt varsitt håll! Man får något annat när man varit tillsammans så här länge, något som är svårt att beskriva, men som känns som en skatt.
En av hemligheterna till att de lyckats hålla ihop så länge, tror Ingegerd är att de båda jobbat självständigt med helt egna uppdrag, och gett varandra utrymme.
– Periodvis måste man låta den andra ha egen tid, det tror jag har varit vår styrka. Och sen har jag alltid känt att Claes är stark i sig själv, han står inte och faller med mig. Ingen av oss var intresserad av att bli ägd av den andre.
Ingegerd Råman räknas som en av Sveriges absolut främsta formgivare. Men hon tänker inte på sig själv som en offentlig person, och blir lika förvånad varje gång det händer att någon kommer upp till henne och vill säga något om hennes arbete, eller bara fråga om det är hon som är Ingegerd Råman.
Fråga inte om du inte vill ha svar, brukar jag säga ibland
– För mig är det inte personen som räknas, utan det man gör. Men jag märker att det blir mer och mer fokuserat på personen bakom. Det tror jag har att göra med att det är så mycket föremål omkring oss som är anonyma idag. Vi behöver nog ansikten och namn för att uppleva att någon tänkt och tagit ansvar.
Vissa beskriver Ingegerd som ”sträng”, vilket inte alls är intrycket man får när man träffar henne. Hon ger snarare ett ödmjukt intryck, och vill tona ner sin egen person.
– Jag är inte sträng, men tydlig. Jag har liksom inte tid att tjafsa eller bara hålla på och småprata. Fråga inte om du inte vill ha svar, brukar jag säga ibland, särskilt när det gäller jobb.
Hon är noga med sin tid och att det hon gör känns rätt. Som inför Ikea-samarbetet, då ville hon träffa de människor hon skulle samarbeta med innan hon sa definitivt ja.
– Jag vill inte göra ett jobb bara för att göra det, jag vill få ut något av det själv – och det får man om man har med rätt människor att göra.
Ingegerd Råman
Ålder: 73
Yrke: Formgivare i glas och keramik.
Familj: Mannen Claes Söderquist, 77, och sonen Kalle, 44. Två barnbarn: Saga, 19 och Sigrid »Sigge«, snart 4.
Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm, sommarhus och eget krukmakeri i Skåne.
Läser just nu: Ingenting, jag har så fullt upp. Men sist jag läste var det Stoner av John Williams, som kom i nyutgåva nyligen. Och innan dess läste jag India Song av Marguerite Duras. Jag är också en sådan som river ut artiklar jag vill läsa. De kan handla i princip om vad som helst, sådant jag vill läsa, som intresserar mig.
Lyssnar på: Musik, allt från klassiskt till modernt. Det kan vara Björk eller Tom Waits eller Laura Anderson.
Gillar: Att laga mat. Jag älskar mat, det är nog anledningen till att jag gör bruksföremål. Hushållsteknisk linje satte sina spår, och så var min mamma väldigt duktig på matlagning.
Aktuell med: Kollektionen Viktig för Ikea, projektet Arita 16 i Japan, som även ska visas i Milano (med 16 internationella formgivare), utställning på Nationalmuseum med start 3 juni. I höst sänder även SVTs K-Special ett avsnitt om Ingegerd.
Det viktigaste steget jag tagit
Ingegerd och Claes har en son, Kalle, som är fyrtiofyra idag. När han var liten bodde de i Skåne, och reste mycket. Ett par perioder bodde de i New York.
– Jag var både närvarande och frånvarande som förälder kan man nog säga. Under några år pendlade jag också fram och tillbaka till glasbruket.
Hon var anställd på Johansfors glasbruk i fyra år, och har senare även varit formgivare på glasbruket Skruf, och även Orrefors i tretton år.
– Tiden på Johansfors var frustrerande, jag fick inte göra det jag älskade mest. De ville ha färgglatt och »konstnärligt«, men det jag tyckte var vackert var ju det stilrena och klara glaset.
Hon fattade ett beslut – att säga upp sig, lämna glaset och börja jobba på egen hand, med lera. Ett stort risktagande, men det kändes nödvändigt för att få göra det hon trodde på – det enkla bruksföremålet.
– Det är nog det viktigaste steget jag tagit i mitt yrkesliv, att kliva av för att inte göra avkall på det jag tyckte.
Känsla av utanförskap
Egentligen har hon nog alltid varit ganska duktig på att känna efter vad hon själv vill, och agera därefter. Ingegerd var ordblind, som man sa när hon var liten.
Hon hade alltid en känsla av utanförskap, mycket beroende på dyslexin.
– Jag tror att mina föräldrar nog var oroliga. Min pappa hade det här med ordblindhet i släkten, ändå stod alla handfallna. Vad ska det bli av en sådan människa, hon kanske kan gifta sig? Men som tur var hade jag en lärare som trodde på mig, och lät mig uttrycka mig på andra sätt än genom det skrivna ordet. Jag fick spela teater och berätta med bilder istället.
Lärde mig rensa strömming
Folkskolelärarinnan betydde mycket för Ingegerd, som i vuxen ålder bestämde sig för att ta kontakt med henne. Hon hittade henne inte i telefonkatalogen och tänkte att hon kanske var död. Men så fick hon ett besök i ateljén en dag, av en person som sa att hon skulle hälsa från ”hennes gamla fröken”. När Ingegerd förstod vem det handlade om brast hon i gråt.
– Jag ringde upp henne meddetsamma, och fick äntligen berätta för henne hur viktig hon varit för mig. Det var oerhört värdefullt.
Två röster om Ingegerd Råman
Eva Rosengren, projektledare inom konst: Ingegerd och jag har samarbetat i flera olika projekt, bland annat med den konstnärliga gestaltningen av Svenska ambassaden i Washington. Ingegerd är en riktig vän, en varm och ärlig person som går in för det hon gör med hull och hår. Hon vet vad hon vill och är det något som är viktigt ger hon sig inte förrän det känns rätt.
Vi har nyligen återknutit kontakten då jag idag är involverad i konst för vårdmiljöer, och har tillsammans börjat fundera på vad vi alla behöver för att känna trygghet vid svåra skeden i livet. När en sådan viktig fråga uppstår och det behövs en lösning som ska gestaltas ömsint är Ingegerd den rätta att vända sig till.
Susanne Eriksson, projektledare Nationalmuseum Design: Det kom ett kuvert med posten till Statens Konstråd där jag arbetade då. I kuvertet fanns ytterligare ett, en »Fortune Teller«. Och en hälsning från Ingegerd, som man ständigt blir överraskad av! Mitt i ett stort projekt kan man få en Fortune Teller, som en hälsning att allt kommer att gå bra.
Av och till har våra vägar korsats genom olika konstprojekt, utställningar eller bara slumpen. När man träffar Ingegerd kan man pusta ut, och vara den man är. Det finns alltid mycket att prata om.
Ingegerds mamma var ofta sjuk, i perioder. Ingegerd tillbringade därför en hel del tid hos sin morfars kusin, farbror Ivar, på Ingarö i Stockholms skärgård. Hos farbror Ivar och hans syster Signe var det ett jordnära liv nära naturen som gällde, med fiske och matlagning och dagliga rutiner.
– Det var fantastiskt, jag älskade att vara där. Jag lärde mig fiska och rensa strömming. Farbror Ivar var genuint troende, ibland följde jag med honom till kyrkan där han var kyrkvärd och brukade ta upp kollekten och hjälpa till på olika sätt. Jag var alltid så stolt när jag gick bredvid honom dit.
Strängt hemma
Även Ingegerds föräldrar var troende, och gick i kyrkan varje söndag. Det här var en tid när det förväntades av barnen att de skulle vara som sina föräldrar.
– Det var strängt hemma, och jag kände mig ofta utanför. Men en del av att bli gammal tror jag är att kunna förlåta.
Känslan av utanförskap i kombination med svårigheterna i skolan, gjorde att Ingegerd tidigt lärde sig att kämpa och stå upp för sig själv.
– Det som var svårt har faktiskt snarare blivit en styrka för mig. Jag lärde mig tidigt att arbeta hårt och att ingenting kommer gratis. All erfarenhet kan man använda sig av, och göra något positivt med. Jag brukar säga att jag egentligen inte har någon talang eller begåvning, jag var bara tvungen att göra något.
Så här i efterhand är hon nöjd med hur det blev. Riktigt nöjd till och med.
Foto: Louise Billgert
