Att cykla är nyttigt, roligt, praktiskt, miljövänligt – och synnerligen trendigt. Det finns cyklar för alla tillfällen, från tuffa turer i skogen till transporter av matkassar.
[slideshow gallery_id=”1″]
Den som för några decennier sedan gömde och glömde sin cykel i förrådet eller garaget, men nu vill rätta in sig i det allt längre ledet av vårrusiga velocipedister, har mycket nytt att upptäcka i cykelaffärerna.
Elitmotionären tar med fördel sikte på avdelningarna för racercyklar, som blivit allt lättare och numera har växelreglagen enkelt åtkomliga i bromshandtagen, eller mountainbikes, som med breda grovmönstrade däck och stötdämpare är tänkta för att köras över stock och sten – men väl så ofta framförs i storstädernas centrum.
Men de flesta seniorer söker snarare något säkert och lättcyklat, konstaterar Anders Drougge som är Cykelfrämjandets 67-årige ordförande.
– Det vanliga bland äldre är att använda cykeln som ett vardagligt transportfordon och då passar det bra med en mer eller mindre underhållsfri enkel modell med få växlar. Problemet är att cyklar inte är helt ofarliga redskap. Den som faller gör det från en viss höjd och en person som är lite skör kan skada sig ganska illa.
Cyklar för alla
Rekommendationen är att köpa en »vanlig« cykel med upprätt körställning och ställa in sadeln så lågt att fötterna enkelt kan sättas i marken. Det gör det lätt att stanna och starta vid trafikljus, där många annars tappar balansen och trillar omkull. För att underlätta av- och påstigning bör även män välja ramar av dammodell.
För den som har problem att lyfta fötterna högt finns cyklar med extra lågt insteg.
Om balansen känns för dålig på två hjul finns det trehjulingar att köpa. Vissa har dubbla hjul bak, andra där fram.
Anders Drougge är skeptisk till dem med ett hjul fram.
– De är ranka och luriga. Det är lätt att köra omkull, man kan till exempel välta snett framåt höger när det svänger vänster i en nedförsbacke. De med två hjul fram känns säkrare, men det är alltid viktigt att trehjulingar är bredspåriga och att man inte sitter för högt. Kör man tillräckligt sakta går det bra, men det kommer ju alltid backar.
Extra draghjälp
Om det i stället är orken som börjar tryta går det att få extra kraft via en elmotor. Den driver inte själv cykeln, för då vore det en elmoped, utan bara när cyklisten trampar. Motorn arbetar hårdare allt eftersom trycket på tramporna ökar, till exempel i en uppförsbacke, men slutar alltid driva när farten når 25 kilometer i timmen.
Vissa nyare modeller har dock ett promenadläge, där motorn långsamt för cykeln framåt utan krav på mänskligt trampande. Tanken är att den som hängt kassar på båda sidor om styret i stället för att vingla fram på gatan ska kunna gå och leda cykeln utan ansträngning.
Elcyklarna har funnits flera år, men ännu inte riktigt slagit igenom i Sverige. Kanske beror det på att de första som importerades fick rykte om sig att vara av låg kvalitet, både i största allmänhet och vad gäller batteriets kraft och livslängd. Men Anders Drougge slår gärna ett slag för elcyklarna, särskilt dem som är lite mer påkostade.
– Det kan vara bra att få draghjälp, för det ökar aktionsradien. Man orkar cykla i både motvind och uppförsbackar. Risken är att det går för fort, för det är jättekul att köra 25 kilometer i timmen. De som överför motorns kraft till bakhjulet är bättre när det är halt, för de sladdar inte så lätt.
Valmöjligheterna är alltså många i välsorterade cykelaffärer, men Anders Drougge tycker de gott kunde vara ännu fler. Till exempel skulle han gärna se en typ av långa låga trehjulingar med stol som finns i Tyskland.
– Man sätter sig, lyfter fötterna till pedalerna och kör iväg. Det är hur enkelt som helst. De ser väldigt häftiga ut och skulle passa många äldre. Kanske importeras de inte för att de anses för dyra.
Och just det är problemet med flera av läckerheterna i affären. Cyklar av god kvalitet kostar en hel del. Det är inte så mycket att göra åt för den som har behov av en speciell funktion.
Förrådsfyndet
Men för många andra finns ett bra och billigt alternativ – den där gamla cykeln i förrådet. Var den i hyfsat skick när den ställdes undan behövs förmodligen bara ny luft i däcken och lite olja här och där för att göra den fullt funktionsduglig. En enkel service kostar några hundra på cykelverkstaden, eller är i praktiken gratis för den som själv letar fram pumpen och oljan.
– En gammal treväxlad Crescent är riktigt bra, i alla fall om den är en damcykel. Med punkteringssäkra däck och en korg blir den ett utmärkt bruksfordon, säger Anders Drougge.
Men om det känns lite trist att åka runt på ett omodernt gammalt skrälle då?
Tja, en av årets stora trender i cykelvärden är retro. Så hetare än en senior på en hederlig gammal stålhäst blir det väl inte.
Text Sten Arndt
