Det våras för blomkrukan

Oavsett om man har gröna fingrar eller ej har de flesta idag en krukväxt i sitt hem. Gärna i en fin blomkruka. En inredningsdetalj med lång historia som fick sin stora spridning i Sverige på 1800-talet. Läs mer nedan och se flera bilder på blomkrukor.

Hertig Karl av Södermanland var en företagsam man. På 1500-talet ärvde han Nyköpingshus av sin pappa Gustav Vasa och såg snabbt till att bygga om borgen till ett lyxigt och modernt slott. Trädgården fylldes av exklusiva växter och påfåglar.
Under utgrävningar i Nyköpingshus på 1970-talet gjordes flera fynd från den här tiden. Fragment av stengods, dryckeskärl, glas och kakelplattor – och så en stor mängd skärvor grönglaserad keramik. Dessa visade sig vara delar av trädgårdskrukor, varav en kunde rekonstrueras nästan helt.
De gröna krukorna bär hertig Karls – sedermera kung Karl IX – och hans fru Maria av Pfalz vapensköldar och tack vare detta har man kunnat datera dem till 1580-talet. De hör till de äldsta fynden av blomkrukor i Sverige och visar alltså att sådana använts här i cirka 500 år. Man kan vara ganska säker på att de använts som just trädgårdskrukor tack vare formen, som skiljer sig från urnor som använts i hushållet.
Om man börjar gräva lite i blomkrukans historia ser man snart att den är mycket lång och mycket händelserik. I det forntida Egypten ska man ha varit först med att använda särskilda planteringskärl för att lätt kunna flytta runt växter mellan olika platser.
Lite senare, på 1600-talet, började den svenska adeln bygga ståtliga orangerier, eller pomeranshus, för att kunna övervintra de exotiska men känsliga växter som man börjat importera från sydliga länder.
Apelsiner, fikon och citroner var ett måste på de finare festmåltiderna och träden odlades i krukor för att kunna stå ute i slottsparkerna under sommaren och lätt kunna flyttas in under den bistra svenska vintern.

Citrusträden var för övrigt inte de enda exklusiva växterna som fick flytta in i växthusen. De som hade råd kunde också stoltsera med en helt egen pelargon som importerats från Sydafrika med Ostindiefararna.
Vid mitten av 1800-talet hade dock pelargonen blivit allmänt spridd. Den var ju så lättskött, tålig och fanns i många varianter. Dessutom var det enkelt att ta sticklingar av den. När krukväxterna började flytta in blev pelargonen en vanlig syn på fönsterbrädan och sedan slutet av 1800-talet har den blivit svenskarnas mest älskade krukväxt.
Blomkrukor finns idag i de flesta svenska hem men fick inte sin stora spridning förrän på 1800-talet. Då blev krukväxter högsta mode och vi blev som tokiga i att inreda med dem. Som så mycket annat spreds trenden först inom adeln och sedan borgarklassen. ”Fönsterträd” som det kallades var länge förbehållet de allra rikaste.

En planteringskruka är oglaserad på insidan och har ett hål i botten för att vatten ska kunna rinna av. Därför ställs den på ett krukfat. Planterings-
krukan kan döljas av ett ytterfoder eller ytterkruka, som är mer dekorativ och kan vara helt glaserad.
Under slutet av 1800-talet sneglade vi mot Frankrike för inredningsinspiration och lärde oss ett nytt ord: jardinjär. Ordet kommer från franskans jardin för trädgård och användes om ofta, långsmala ytterfoder.
I takt med att växterna flyttade in ökade efterfrågan på vackra krukor. Nu började flera svenska porslinsfabriker tillverka krukor som var lika vackra som växterna att se på. Majolikan, ett tennglaserat lergods med färgstarka dekorer, hade just börjat introduceras i Sverige. Både Rörstrand och Gustavsberg tillverkade krukor och ytterfoder i den nya stilen. Rikt dekorerade med naturinspirerade motiv som de svenska porslinsfabrikerna köpte in modeller av från England och Tyskland.
Blomkrukorna följer modets växlingar och efter det tidiga 1900-talets jugend med slingrande växtmotiv följde en period med stramare former under det som kommit att kallas swedish grace.
Det finns ytterfoder i alla stilar och under mitten av 1900-talet ägnade sig flera av våra största formgivare åt att rita ytterfoder och planteringskrukor, däribland Wilhelm Kåge, Stig Lindberg, Lisa Larson och Marianne Westman.

Keramikern Karin Björquist var mycket intresserad av naturen och ritade många glaserade krukor och fat i böljande former för Gustavsberg, bland annat den skulpturala Octavius.
En av våra mest kända krukor ritades av Prins Eugen. 1915 formgav han en åttkantig kruka som var tänkt att stå i hans hem på Waldemarsudde – under ett porträtt av hans mor, drottning Sophia målat av Anders Zorn.
Han lät Gustavsbergs porslinfabrik tillverka den vitglaserade krukan i stengods plus några exemplar som gavs bort till nära och kära. I slutet av 40-talet, efter prins Eugens död, blev hans hem ett museum och snart började krukan säljas som souvenir i museet. Än idag en viktig inkomstkälla för konstmuseet.

På 1930-talet lyckades konstnären Ewald Dahlskog skapa en debatt med sin glaserade blomkruka. Ewald kom till Bobergs Fajansfabrik i Gävle 1929, en fabrik vars viktigaste produkter var krukor och vaser.
Ewald ritade en mängd modeller, däribland Lotus och Kakté. Mest känd blev den glaserade Tellus-krukan med sin strama form och längsgående räfflor som lanserades 1934. Glaserade lerkrukor var ingen vanlig syn vid denna tid och det fanns kritiker som menade att det rentav var skadligt för växterna då krukorna inte andades.
Dessa farhågor till trots blev Tellus en av Bo Fajans storsäljare och tillverkades i flera storlekar och färger av vilka den gröna med svart fot är vanligast.

Fabriken i Gävle stängdes 1967 och tillverkningen av Tellus togs då över av Steninge. Steninge keramikfabrik grundades 1932 av Wolfgang Thomas, ägaren till Steninge slott. Blomkrukor och prydnadsgods hörde till deras främsta produkter. Som mest tillverkades där flera miljoner krukor per år.
Ett tag var Tellus så populär att en hel brännugn användes bara för den. Trots att den nu har nära 90 år på nacken tycks den inte ha tappat sin lockelse och är idag eftertraktad på auktioner. Liksom många andra svensktillverkade krukor från 1900-talets första hälft.

Text: Helena Nilsson

Kommentera