I en by på Sardinien lever människorna längre än någon annanstans i världen. Bra mat, frisk luft och nära kontakt människor emellan är hemligheten. Men byprästen tycker att internet är ett hot. "Facebook har tagit Guds plats", säger han.
Scenen är banal, densamma som på tusentals gym världen runt. En man på rygg lyfter tyngder innan han sätter sig på en motionscykel och trampar i 30 minuter. Svetten glänser i pannan på Michelino Scudo, när han kör ett av sina tre träningsprogram för veckan. Anmärkningsvärt är att gymmet i en övergiven bilverkstad ligger i en bergsby med 3 300 invånare på 700 meters höjd i en otillgänglig avfolkningsbygd helt utan nymodigheter samt att hurtbullen Michelino står på tröskeln till att fylla 100 år.
Benvenuti, välkommen till Villagrande Strisaili på den italienska Medelhavsön Sardinien, där människor lever längre än någon annanstans i världen. Det är medicinskt vetenskapligt och statistiskt bevisat att:
- människor i byn lever 20-30 år längre än människor på annat håll
- tio gånger fler män lever till över 100 år än de gör på andra orter
- män i byn lever lika länge som byns kvinnor.
Äter allt men inte mycket
Igino Porcu kommer med lokalbussen. Han stiger ur den med rak rygg, en aning hjälpt av käppen. Han går in i sitt vardagsrum, pustar ut och tar sig ett litet glas rödvin. Jag frågar med tolkens hjälp: ”Signor Porcu, ni är 101 år. Vilken är hemligheten till er respektingivande ålder?”
– Jag har varit bonde. Vinodlare. Enkelt liv. Jag började arbeta när jag var sju. Jag fick mitt första par skor när jag var 17. Jag krigade för Mussolini i Abessinien (nuvarande Etiopien) när jag var 21. Jag har varit änkeman i mer än 20 år.
”… och ni rör på er, men ligger hemligheten i maten?”
– Jag äter allt. Men inte mycket – jag har ju inga tänder.
Tolken Delia tar mig sedan till sin farfars syster, Nadine Barrili, en 101-åring som lever i en modern våning och sköts om av sina söner Angelo, 72, och Gabrielo, 65. Hon har levt hela sitt liv i byn.
Hon är som alla kvinnor över 40 helt svartklädd – svart långkjol, svart blus, svart kofta och svart sjalett virad kring huvudet.
– Min man var fåraherde, berättar hon. Han var borta från september till maj. Jag var hemma och skötte hus och trädgård och hämtade ved i skogen. Så var det tills han dog bara 73 år gammal. Blindtarmen brast. Jag har sett förändringarna från fattigdom med utedass till det här goda livet.
– Vad äter ni?
– Qulingionis (Sardiniens potatisfyllda ravioli), kött och sallad. Jag dricker vatten, aldrig vin. Mina söner lagar alla måltider. De är duktiga.
Delia erbjöd sig att ta mig till byns alla sex hundraåringar, tre kvinnor, tre män; den äldsta är 106. Jag avböjde. Jag visste att ingen av dem kunde överträffa Michelino Scudo i vitalitet. Jag hade träffat honom på kaféet vid piazzan, där han skrävlade om sin tid som soldat i Jugoslavien 1944 och hur han hade kört sin Fiat Panda ända tills för två år sedan. Jag ville kolla hans matvanor och se om hemligheten till långt liv fanns där.
– Signor Scudo, vad äter ni?
– Gott, gott. Alltid gott.
– Men vad?
Bjöds in till byns borgmästare
Med sitt svar raserar Scudo de senaste 30 årens diettrender: ”Pasta. Kött. Potatis. Till lunch dricker jag ett glas vin men inte på kvällen då jag äter något lätt.”
Scudo har – med avbrott som gästarbetare fem år på byggen i Düsseldorf – varit fåraherde tills han fyllde 95. I snitt vandrade han då 12-14 timmar varje dag med en distans om cirka 14 km. Därefter vilade han och andra fåraherdar i fäbodar och åt matsäcken, pani carasau (en form av knäckebröd), ricotta med honung och prosciutto.
– Vem lagar maten åt dig?
Michelino blev förnärmad.
– Jag lagar själv. Jag har mammas recept i huvudet.
Jag bjöds även in till byns borgmästare Loi som berättade att alla hundraåringar uppvaktas med en stor plakett i silver. Den äldsta kvinnan i byn är 109, äldsta mannen 106.
– Av våra gubbar, säger borgmästaren, var många soldater i Nordfrika. Kavallerister. Vi är stolta över våra hundraåringar, de är bra för oss. De har gjort Villagrande känt.
Borgmästaren berättar: ”Det var 1999 som en forskare, Gianni Pes, kom till oss och sa: ’Jag driver tesen att ingenstans, förutom möjligen på Okinawa i Japan, lever människor så länge som här. Först måste jag bevisa det med statistik. Sedan ska vi utröna vad det är som ger människor så långa liv.’
Och vilket är svaret?
’Enkelt familjeliv och god luft.’ Röra sig mycket. Men inte hetsa. Bra mat med mycket kött.”
Jag fick visionen av evigt liv och det blev naturligt att söka upp byprästen, den 49-årige Don Franco Derrau.
– Skälen till långt liv är enkla: maten, klimatet, jobb som kräver fysik. Men som präst vill jag säga: Det är Guds nåd. Gud ger oss livet. För oss gäller det att förvalta det.
Varm vänskap, närhet och kärlek botar oss
Jag tog upp de nya rön som en kanadensisk psykolog, Susan Pinker, efter studier på plats lanserar i sin bok The Village Effect. Why Face-to-Face Contact can make us healthier, happier and smarter. Boken har prisats och ligger på amerikanska bästsäljarlistor.
Pinker avfärdar förklaringen olivolja och Medelhavskök. Hennes recept för långt liv är inte det vanliga: dans och sudoku, fisk och frukt. Hon pekar i stället på hur den mänskliga kontakten, inklusive fysisk beröring, präglar bybornas liv. Varm vänskap, närhet och kärlek botar oss. De förlänger våra liv. Vi är skapta, säger Pinker, för möten öga-mot-öga. Vi ska låta ”det sociala kapitalet” växa.
– Jag instämmer i att lugnet är en faktor. Alla känner varandra. Vi producerar själva det vi äter. Med stress kortar vi livet, säger Don Franco.
Sedan levererar han en bomb med vilken han riskerar att avfärdas som en föredetting: ”Internet är ett problem. Facebook har tagit Guds plats.”
Det ger Villagrande en framtid i vilken människor inte längre vandrar hand i hand, tror han.
Fysiska kontakten betydelsefull
Jag kände mig tvungen att åka till mannen som upptäckte Villagrandes egenart, och bilade över ön till universitetssjukhuset i Sassari för att möta läkaren och forskaren, docent Gianni Pes.
Han sa: ”De unika faktorerna – livsstilen – försvinner med nya vanor. Den fysiska kontakten är naturligtvis betydelsefull. Den försvinner när människor ensamma tittar på tv. Det märks på barnen. De rör sig inte lika mycket.”
Många drar en slutsats som kommer att tolkas som utvecklingsfientlig: Vi är ensammare och olyckligare nu än vi var före internet-tiden.
– Förändringarna har på samma sätt konstaterats på Okinawa. Jag vill inte spå var det slutar. Kommer barnen fortsätta att ta hand om sina åldriga föräldrar? På Sardinien har vi inga ålderdomshem, jo i Cagliari finns det – men det är ju en storstad, säger Gianni Pes.
Pasta är en del av livet
Han fortsätter: Långt liv beror till 25 procent på generna. 75 procent råder vi över själva. Människor i Villagrande lever sunt. Fåraherdarna vandrar, deras hustrur sliter hemma med det praktiska.
”Men matvanorna?”, sa jag. ”Pasta, kött, potatis, det strider ju mot allt …”
– Det är hemma-producerat. Det är ett arkaiskt, fattigt kök. De bakar surdegsbröd, mjölkar getter. Det är bär och grönsaker. Det är minestrone, grönsakssoppa på selleri och morötter. Pasta är en del av livet. Potatisen kallas bergspotatis för att den växer på hög höjd. Den smakar ljuvligt. Och olivoljan – den är okänd för dem. De äter grisflott. Ister. Inte onyttigt; grisarna äter ekollon.
– Vilka är de andra faktorerna?
– De rör sig. De är utomhus. Männen som herdar, kvinnorna i trädgården och när de samlar ved.
– De lever på hög höjd. Är det bra?
– Hög och hög. Inte mer än 600-800 meter. Har ingen betydelse.
– Vinet, då?
– Alkohol är dåligt. Men de dricker mycket sparsamt.
– Det brukar sägas att den som rör fingrarna mycket lever länge.
– Ja, vi ser det speciellt på Okinawa. I Villagrande arbetar kvinnorna intensivt med händerna, när de gör ost.
– Spelar religionen någon roll?
– Vi är inte längre religiösa i Italien. Men religion bidrar till anti-stressen.
– Vi landar, försöker jag summera, på att lugnet är det viktigaste. Hur rätt är Pinkers tes om att det är kroppskontakten, den sociala sammanflätningen som är nyckeln? Det är ju inte åsikter hon levererar. Det är vetenskap och statistik.
– Betydelsefull. Mycket betydelsefull. Människor åldras och vet att de ska vara med sina barn till sin sista dag.
Text: Staffan Heimerson
