Gert Wingårdh: Formen är på topp!

Snart 64 och mitt i karriären. Så länge inte kroppen monterar ner ser arkitekten Gert Wingårdh ingen anledning att dra ner på tempot.

Gert Wingårdh håller ett högt tempo. Det märks på hur vi får kämpa för en intervjutid, och på hans extremt kortfattade e-postmeddelanden. ”Ok.” ”Kom vid 14 så får ni tid att rigga.”
Arbetet med utbyggnaden av Liljewalchs konsthall på Djurgården i Stockholm pågår parallellt med tv-inspelningar. Andra säsongen av programmet Husdrömmar visas snart i SVT. I programmet får vi följa privatpersoner under deras husbyggen. Gert Wingårdh är programledare tillsammans med Pernilla Månson Colt.
Till slut hittar han ett datum då vi är välkomna till kontoret i Göteborg. På ett villkor. Intervjun får inte ta för lång tid och fotografen måste vara där samtidigt.
– Jag är mer personligt inblandad i Liljewalchs än normalt, så jag har mer uppbunden tid än jag brukar ha. Vi är inne i en intensiv period med Husdrömmar och så kommer det dagliga med nya kunder. Och du vet hur det är. Man tackar ja till prisutdelningar och föreläsningar och sånt.

Jag kan inte påstå att jag vet hur det är. Just prisutdelningar tar mer tid från Gert Wingårdh än de flesta andra. 2014 fick han medalj för utmärkt entreprenörskap, kammade hem Årets bygge för Karolinska institutets Aula Medica, samt vann den internationella utmärkelsen MIPIM-Award för köpcentret Emporia i Malmö. Han har tidigare fått Träpriset, Plåtpriset och Betongpriset och är den enda som fått Kasper Salinpriset – Sveries finaste arkitekturpris – fem gånger. Bland annat.

– Jag har inga problem att fylla kalendern.

Det är en underdrift. Han är vd för ett företag med över 100 anställda, flyger flera dagar i veckan, umgås med uppdragsgivare och vet, som han säger, det mesta om Stockholms krogliv. Under förmiddagen har han suttit i ett seminarium i Göteborg. I går kväll var han på biblioteket i Tullinge, söder om Stockholm för att prata om ett aktivitetshus som kommunen ska bygga. En av de tävlingar som kontoret har vunnit. Så går det ofta till när någonting ska byggas nu för tiden. Arkitekterna tävlar med sina idéer.

Annat var det på sjuttiotalet när Gert Wingårdh inledde sin karriär, med två år som anställd innan han som blott 26-åring startade eget.

– Arkitektur var väldigt tillbakapressat på den tiden. I Sverige har vi ingen tradition att efterfråga arkitektoniska kvaliteter. Men intresset för och kvaliteten på arkitekturen har ökat hela tiden. Idag sker nästan inga stora projekt i Stockholm utan en kvalificerad tävling på internationell nivå. På något sätt är vi tillbaka i en guldålder, säger han på sin karakteristiska dialekt som bär spår av den tidiga uppväxten i Skövde och drygt femtio år i Göteborg.
Gert Wingårdh är synlig genom sina byggnader men även genom sin person. Han har varit sommarpratare, han är med i en video på Tekniska museet, och han har förutom Husdrömmar även medverkat i programmet Hustoppen (Tv 8) tillsammans med Thomas Sandell och Carouschka Streijffert.
Har du del i det ökade intresset för arkitektur?
– Ja, det tror jag säkert att jag har. Det tror jag alla vi som verkar har. Husdrömmar och andra program sprider kunskap om arkitektur hos gemene man. Men intresset kommer även från resor och hotellvisteleser. Folk reser mer, och ser exempel på god arkitektur, säger Gert över telefon medan fotografen knäpper av bild på bild.

Att boka tid blir nämligen inte det största problemet. Dagen för intervjun stoppar ett signalfel all trafik söderut från Stockholm. I timtal. Extrainsatta bussar dumpar mig och alla andra resenärer på Södertälje syd, och där på den iskalla perrongen ser jag tåget flyttas fram. Och fram igen. Perrongen i Södertälje blir så nära Göteborg jag kommer. När trafiken kommer igång är det försent. Det finns ingen möjlighet att hinna fram till arkitektkontoret på Kungsgatan i tid.

Jag tvingas skala ner planen, jobba utifrån begränsade förutsättningar. Lite som en arkitekt. Även om arkitekturen har fått en starkare ställning i Sverige finns det en gräns för hur innovativt ett hus får vara. Och besparingar sker ofta på bekostnad av materialval och andra arkitektoniska kvaliteter.
Gert Wingårdh finner sig tålmodigt i att bollas fram och tillbaka på telefon med en stressad reporter på distans och en högst närvarande fotograf i Göteborg.

I kontrast till sina kortfattade mejl så pratar han mycket och gärna. Och skrattar högt. Jag tänker att han måste vara en trevlig bordskavaljer, lättpratad och entusiastisk. Men vem finns bakom orden?
I en intervju från i våras, som för en tid sedan publicerades i tidningen Betong, ger han intryck av att vara ganska tungsint. Idag är bilden en annan. När jag försöker tala om flygrädsla och utbrändhet så avfärdar han det med att det var länge sedan. Han kommer knappt ihåg det. När jag nämner kontrollbehovet han själv berättade om i sitt sommarprat 2003 så menar han att han inte alls är särskilt kontrollerande. Och där han tidigare talat om hur han föredrar sitt eget sällskap, berättar han nu i stället med entusiasm om det händelserika, väldigt sociala veckorna.

Kanske är allt sant och beror på dagsformen. Idag är formen på topp. Vid snart 64 års ålder är Gert Wingårdh en av Sveriges mest kända arkitekter och har inga planer på att sakta ner.
– Visst studerar jag omvärlden. Jag tror att man tröttnar kring 70, 80, 90 någonstans och det gör väl jag också. Det är klart man tappar kraft. Men så länge man inte har kommit till stadiet där kroppen börjar montera ner så varför?
Du sa i ditt sommarprogram att du fick reumatism i ritarmen redan som nybliven arkitekt.
– Det var väl att hårddra det litegrann. Med reumatism i ritarmen. Vi hade ju marmorritbord. Ytan var jävligt kall.
Annars är det kalksten som har en stor roll i Gert Wingårdhs liv. Hans farfar övertog ett kalkbrott som betalning för en spelskuld och Gert växte upp med kalkstenen. Med en pappa som ”bokstavligen kunde försätta berg.” Något som Gert sagt gav honom ett väldigt bra självförtroende.
Kalksten klär väggarna på arkitektkontoret i Göteborg, och kalksten omgärdar det stora badkar där Gert och hans fru Karin – också arkitekt på Wingårdhs – badar skavfötters i riktigt varmt vatten varje morgon. Trots att Gert egentligen varken gillar värme eller fukt.
– Jag var i Shanghai här för något år sedan och den luftfuktigheten var min version av helvetet. Men i badkar gillar jag värme. Jag kan bada var som helst.

Självförtroendet från kalkbrottet i Skövde fick sig en knäck när Gerts familj flyttade till Göteborg. Han blev mobbad i skolan. Samtidigt väcktes ett intresse för USA och för skyskrapor, någonting som många förknippar med Gert Wingårdh.
– Jag flyttade till Göteborg när jag var 10 år. Göteborg var för mig ganska mycket roten till New York och USA. Hamnen. Manhattan, drömmen av Amerika. Det var min utgångsfascination för höga hus. Redan 1985 fick jag i uppdrag att rita ett högt hus för att få igång debatten. 1997 ritade vi ett högt hus i Skåne som det blev väldigt mycket diskussion kring…
Victoria Tower i Kista är Stockholms högsta riktiga hus, och Tellus Tower, den skyskrapa på sjuttio våningar som planeras i södra Stockholm är tänkt att bli 237 meter.
Ska det stå Wingårdh på Sveriges högsta byggnad?
– Det är inte så att det roligaste jag vet i världen är att rita höga hus, det är mer att jag har hamnat i den positionen.
Det som är spännande med skyskrapor är gatulivet, förklarar han. Koncentrationen av människor skapar liv. Det skulle till exempel räcka med personerna som bor i Tellus Tower för att driva både restaurang och butik i husets nedervåning.
Människorna bakom projekten är en stor drivkraft. Gert tycker om att jobba med frågvisa personer, sådana man stöter på inom forskning och utbildning. Som under arbetet med Universeum i Göteborg.

Mobilen ringer. Han ursäktar sig och svarar. Skrattar högt. En av bonusdöttrarna visar det sig.

Gert Wingårdh är intresserad av flygplan, och har gjort flygledartornet på Arlanda. Han gillar USA och Tyskland och har ritat House of Sweden i Washington samt ambassaden i Berlin. Han hade planer på att bli konsthandlare – nu har han sitt namn på Sven Harrys konstmuseum. Han älskar bad och har gjort Citadellbadet i Landskrona.
Vad har han kvar att göra hus av, om han får drömma fritt?
– Det skulle vara ett livsnjutartempel då, skrattar han.
– Jag tror att nästan alla arkitekter vill rita stora offentliga byggnader. Det tycker jag är kul. Nu har vi gjort flera stycken.
Blir man blasé? Nej, det tycker han inte.
– Det är som när man går ut och äter. Det är gott, och man äter fisk en dag och kött en dag. Men sedan är man sugen på fisk igen.

Gert och Karin har en lägenhet i stan. Men ”hemma” är ett ombyggt och tillbyggt 1600-talstorp som ligger avsides i skärgården. Svårframkomlig väg. Hur ser de på sitt boende på längre sikt? Taggarna åker ut.

– Vad menar du?
Jag försöker släta över. Båda hans föräldrar är i livet, hans far närmar sig nittio. Är tillgänglighet någonting han börjat tänka mer på i senare projekt?
– Nej, det kan jag inte säga att jag har gjort. Men vi fick mycket kritik för en byggnad kring sekelskiftet (Chalmers kårhus, reds anm). Sedan dess har vi lagt mycket fokus på tillgänglighet, för att inte exkludera någon.
Kan man bygga hus som passar hela liv? Eller borde folk flytta mer?
– Generellt sett är det nog bra att flytta mer. Se fler delar av världen eller Sverige. Men det var inte vad du frågade efter. I en rimligt stor bostad kan man nog bo under lång tid i sitt liv. Säg kring hundra kvadratmeter. På en sådan yta kan man bo många men också trivas ensam.

Text: Frida Andersson Johansson
frida.johansson@veteranen.se

Foto: Emelie Asplund

Det här är en något kortad version av en intervju i Veteranen nr 1, 2015. Vill du inte missa någonting från Veteranen? Bli medlem i SPF Seniorerna, så får du Veteranen som medlemstidning. Du kan även prenumerera på Veteranen.

Kommentera