Sverige har en unik tradition i att mötas på dansbanan i sommarnatten. En kulturyttring med rötter i massrörelserna. Men vi kan vara den sista generationen som dansar till dansmusik.
Det var dans bort i vägen på lördagsnatten … då, när det begav sig.
Så långt tillbaka vi kan minnas har vi rört oss till musik. Efter långa arbetsveckor var det till dansbanorna som inte bara Fröding utan också många av våra mormödrar och farfäder drog och över nejden gick låten av spelet och skratten, Det var tjo, det var hopp, det var hej.
Stegen kom att gå i arv, genom generationerna.
Det var pappa som lärde mig de första stegen i en foxtrot. Från Radiolan i vardagsrummet strömmade Två solröda segel. Två steg och ihop, två steg och ihop.
Med tonåren följde discon och dj:killar som spelade musik från världens alla hörn. Mörkt och hetsigt, med blinkande discokulor.
Sommaren något annat; ljusa nätter gällde närmaste folkpark och lokala band som ännu inte börjat stava sina namn med z. Hela sommarlovsveckorna, så minns jag det, gick åt till att förbereda lördagsdansen: Sola sig vacker. Stärka underkjolar med potatismjöl och vatten. Innan skumgummiunderkjolarna kom, stekheta om benen men mer pålitliga när det gällde att bära upp kjolen en hel lång kväll.
Å, så många drömmar som föddes – och riskerade att tvärdö. I ösregn eller om ”han”, den mest efterlängtade, inte var där.
I nödfall räckte saligheten som rymdes i en snabbfotad Jambalaya.
I inget annat land, om jag förstår det rätt, har dansbanorna legat så tätt som i Sverige. Varje by med självaktning såg till att ha sin egen bana, helst på promenadavstånd. När cyklarna kom vidgades världen. Det gick att trampa sig till grannbyn – och möta nya ansikten, nya kärlekar.
Det är en kulturtradition jag talar om. Det är dans på lövade banor och svettiga logar, foxtrot och bugg, förväntanspirr och varmkorvspauser. Fylla och hångel. Sista danser som aldrig borde ta slut.
Och så har det fortsatt. Låt vara att dansbanden hade sin storhetstid på 1970 – 80-talen, men det betyder inte att stegen avstannat.
Förrän nu.
Pandemin fick stopp på nöjet, mitt i ett steg. Folkhälsomyndighetens rekommendation om fysiskt avstånd mellan människor fick kind-mot-kind-dansen att tvärdö och även om lättnader nu införts så vet ingen när det blir samma tryck på banorna igen. Många musiker har fått ta andra jobb, för att överleva. Jobb som de inte kan lämna direkt. Några band har tvingats packa ner sina instrument för gott.
Vad betyder det för framtiden? Kommer en hel kulturyttring att försvinna? För även om människor vill dansa så finns det kanske inga dansband kvar?
Göran Greiders röst i telefon är lugnande:
– Dansmusiken är seg, kommer inte att tystnas, säger han.
Om 100 år, det tror han bestämt, kommer detta att betraktas som en viktig gren av svensk folkmusik.
– Finns P2 kvar kommer de att ha särskilda dansbandstimmar och spela De sista ljuva åren.
Det är inte bara en optimistisk gissning av mannen som är författare, debattör och chefredaktör för Dala-Demokraten. Göran Greider har själv spelat upp till lördagsdanser. Att det var hans namn som stod på turnébussen var förstås mer chockartat än smickrande.
– Jag var inte ens orkesterledare. Mitt namn var bara mest ovanligt.
Alla dessa rim som kan få en att rodna över hela kroppen.
Det började som en tillfällighet. Han var 16 år, hade precis börjat på gymnasiet, kunde fem ackord på gitarr och behövde pengar.
– Några killar lockade med mig i bandet. Men det höll inte så länge. Jag har aldrig varit särskilt musikalisk och inte tjänade vi så mycket pengar heller.
Och själva låtarna?
Nja, de är kanske inte Göran Greiders favoriter.
– Det som kan driva en till vansinne, åtminstone om man är någorlunda känslig rent litterärt, är texterna. Alla dessa rim som kan få en att rodna över hela kroppen. Men det är ju i sig något häftigt, att dansbandsrepertoaren kan utlösa så starka reaktioner. Och jag vet att jag tänkt att om en artist som till exempel Van Morrison skulle gjort en cover på Gråt inga tårar kunde det ha blivit en klassiker. Det är en bra låt, med drag.
Idag kan Göran Greider se att hans fem gitarr-
ackord ingick i ett kulturarv med eko från de stora massrörelserna i 1900-talets början. Nykterhetsrörelsen hade kanske ingen direkt koppling till dansbanorna, inom arbetarrörelsen förstod man däremot behovet av mötesplatser som Folkets hus och Folkets park. Inte bara för politisk agitation utan också som mål för danslust och längtan. Detta som på 1930- och 40-talet skapade moralpanik under ödesrubriken ”dansbaneeländet”.
Det fanns utrymme att testa sig fram, direkt på scen.
Göran Greider talar om ”parningsverksamheten” med större ömhet. Paren han kunde se från scen. De som kanske inte ens kunde dansa utan mest stod och hängde på varandra.
– Det var en ganska vacker syn egentligen.
Micke Nord Andersson, producent och en av landets främsta gitarrister, vill inte fördjupa sig i allt han såg under sina tidiga år som dansbandsmusiker. Eftersom han bara var 12 år när han fick plats i Morabandet Syskonen Kallin gällde det att slå ner blicken. Idag ser han mer vilken fantastisk skola dansbandsscenen innebar.
– Där fick jag min musikaliska fostran. Under hela 70-talet, fram tills jag flyttade till Stockholm, spelade vi varje helg. Utan så mycket tid för repetitioner. Det gällde att själv träna in de senaste hitlåtarna från Svensktoppen och Tio i topp. Det musikaliska gehör jag har utvecklades där. För det var ju inte så noga. Det fanns utrymme att testa sig fram, direkt på scen.
Även världsstjärnor letade sig en gång ut till de svenska folkparkerna. Med varierande framgång. Frank Sinatras spelning i Finspång 1953 hör väl till de mest kända bottennappen. Enligt myten var det bara 44 personer som köpte biljetter á fyra kronor styck. (Nja, enligt dokumentärfilmaren Olle Häger, som forskat i ämnet, kom 537). Betydligt större var publiktillströmningen när Beatles åkte runt på Sverigeturné 1963, först som förband till Trio mé Bumba …
Att dansbandsmusiken överlever även ett svårartat virus försäkrar den verklige experten på området, det vill säga Thomas Deutgen. Han har till och med statistik på det han menar är en av landets största folkrörelser:
– Bollmänniskor brukar bli galna när jag tar fram siffrorna. Men om lite över två miljoner svenskar går på allsvensk fotboll varje år så går lite över tre miljoner ut och dansar. Åtminstone en gång.
Själv fick Thomas Deutgen in takterna hos en danslärarinna i sin ungdoms Boden och sedan dess har han virvlat vidare. Också som arrangör och chefredaktör för branschtidningen Får jag lov, som nästa år firar 30-årsjubileum.
– Man kan väl säga att jag har helikopterperspektiv över branschen. Men jag är också den som har dansat själv i massor av år. Med ombytesskjorta om det skulle bli för svettigt.
En blick bakåt säger att den svenska danskulturen haft sin egen fåra genom kriser och lågkonjunkturer. En mörk period var början av 2000-talet när Vikingarna hade lagt av och Barbados falnat.
– Då fanns inget flaggskepp vilket behövs för att föra traditionen vidare. På bred front.
Lasse Stefanz som är mer som ett stampat jordgolv.
Upp seglade Lasse Stefanz, som Thomas Deutgen tveklöst utnämner till branschens största band.
– Vikingarna var som ett polerat parkettgolv i jämförelse med Lasse Stefanz som är mer som ett stampat jordgolv. Slamrigt och stökigt. Men oj, vad de är älskade! Inte bara av folk som dansar. Överallt ute i landet sitter killar och tjejer i bilar och Epa-traktorer och spelar Lasse Stefanz-låtar på högsta volym. Jag är inte säker på att de skulle få tanken att ge sig ut på ett dansgolv.
Vi kan, detta är Tomas Deutgens brasklapp, vara den sista generationen som dansar till dansmusik. Åtminstone de sista som ser kopplingen som självklar. För allt fler räcker det numera att lyssna. Man behöver inte ens vara på samma svettiga bana. Under pandemiåret har streamade danskvällar, med till exempel Donnez, varit uppe i 100 000 visningar totalt.
– Kommer folk ut på golvet är det bonus för orkestern. Men där finns redan – detta har hänt bara de senaste åren – en grupp dansare som håller på att ta över. Det är fantasterna som har gått på samma danskurs och har en viss sorts skor, de som föredrar ett visst glid på golvet och en viss kaka till pauskaffet. Kommer du ut i vanlig kavaj och vill bugga lite glad i hågen kan du möta ogillande blickar. Det här ser orkestrarna också men det är bara jag som vågar tala om det.
Att älska dans kan förstås betyda de mest skiftande steg och stilar. Från skuttande hambo till smygande tango, från akrobatisk lindy hopp till just dansbandtakter. Själv föredrar jag storband och kan bara hoppas att både Leif Kronlund och jag lever nästa sommar och att det blir fler måndagsdanser på Skansen.
Thomas Deutgen vet mest om dansbandspubliken:
– Säg så här; Lasse Stefanz är kungar i Säffle och Skellefteå – men inte på Stureplan. Och ska vi tala i klasstermer är det väl mest medelklass och arbetarklass, om man nu kan definiera en sådan, som gillar dansband. Framför akademiker. Att det sen är just akademikerna med stillasittande jobb som borde ge sig ut på dansgolven är min ytterst personliga uppfattning.
Och när har dansen kommit igång på allvar igen?
Till hösten tror Thomas Deutgen.
För den som har svårt att vänta återstår det enklaste tips: Låt oss ha middagar med dans i sommar när vi vågar träffas igen. Inte kan det vara så svårt att rulla undan mattorna efter sillen och leta fram en Sinatra, en Bob Dylan eller Sven-Ingvars. Så det, åter och äntligen, blir lite dans bort i vägen på lördagsnatten.
Text Karin Thunberg
