Fredriksdals friluftsteater ligger i en lummig park strax utanför Helsingborg. Hit brukar taxibilarna gå i skytteltrafik om sommaren när Eva Rydberg och hennes gäng har föreställningar så gott som varje dag. Men i år blev det annorlunda.
– Det var första gången sedan 1932 som det inte var något här på sommaren, säger Eva och suckar lite.
På något konstigt sätt var det kanske lite ”tur i oturen” ändå för Eva har dragits med en besvärlig luftvägsinfektion hela våren.
– Alla tror att jag har corona när jag hostar, men det har jag inte. Jag blev smittad av barnbarnen med något i januari som inte vill ge med sig riktigt. Tony har också varit dålig, men han repade sig snabbare än jag.
Hon är lite extra trött idag eftersom hon dessutom sov dåligt i natt.
– Det blev bara fyra och en halv timme, det var så varmt. Så nu känner jag mig lite mosig.
Det är som tur är inget normaltillstånd för Eva som vanligtvis har energi som få. Ledig på sommaren har hon bara varit de första sju åren i sitt liv, sedan de två år hon väntade barn. Och så nu då. Tio lediga somrar totalt i ett 77-årigt liv.
Energisk som få
Vid åtta års ålder började hon spela barnteater i Folkets Park i Malmö på sommarloven, det höll hon på med tills hon var sexton. 1955 valdes hon ut av Georg Ohlin som en av barnskådespelarna i filmen Blå himmel. Därefter har det rullat på, det ena har avlöst det andra. Eva har varit med i film, spelat teater, varit clown på cirkus, haft krogshower, legat på Svensktoppen och varit med i Melodifestivalen. Hon är inte den som tackar nej när ett erbjudande dyker upp. Ibland har hon beskrivits som ”vår största kvinnliga komiker”. ”Men så stor är jag inte, jag är bara 1.61!”, var Evas rappa svar på det i en radiointervju för några år sedan.
Energisk som få, därför är lediga somrar alltså ingenting som Eva är van vid.
– Men jag har ofta varit ledig ett par veckor på hösten istället, säger hon och ler.
Det har funnits två ”P:n” i mitt liv. Det är Poppe och Povel.
Fröjd att få jobba med sina barn
Sedan 1994, när hon tog över chefskapet över Fredriksdals friluftsteater efter Nils Poppe, har det mesta kretsat kring den. I år skulle de ha satt upp Pang i bygget, en svensk version av John Cleeses Fawlty Towers. Båda Evas barn och hennes svärson är också med i ensemblen, plus ett troget gäng till.
– Det är en fröjd att få jobba med sina barn, det är så härligt att ha dem här ! säger Eva.
Trots att hon egentligen inte ville att de skulle välja samma bana som hon, från början.
– Nej, jag tycker att det är en tuff bransch. Jag har, peppar, peppar, haft jobb hela tiden, men det är ändå alltid en kamp, säger hon och knackar illustrativt i armstödet på träbänken där hon sitter.
Man ska orka, man ska ha lusten, man ska planera framåt samtidigt som man satsar fullt på det man har på gång. Det kräver sin man eller kvinna och nu har Eva bestämt att två somrar till blir det här på Fredriksdal.
– Ja, det har jag bestämt med kommunen nu sedan har de andra planer och det har jag också. Det finns lite annat man vill hinna med också.
Klassiskt arbetarhem
Att det skulle bli just teater och show Eva skulle ägna sitt liv åt rådde det väl egentligen aldrig någon tvekan om, trots att hon kommer från ett ganska klassiskt arbetarhem. Pappa Karl var reparatör och mamma Hertha arbetade på fabrik.
– Men pappa var otroligt rolig och gillade att spexa och klä ut sig. Och mamma älskade dans, hon hade själv velat bli ballerina men hennes föräldrar hade inte råd med danslektionerna. Men hon betalade mina, hon jobbade extra för att kunna göra det. Pappa tyckte väl mer att jag skulle skaffa mig ett säkrare yrke. Ett ”riktigt jobb”.
Ballerina högst på Evas önskelista som liten
Precis som för mamma var ballerina kanske det som stod högst på Evas önskelista som liten. Men dels hade hon för höga vrister, de höll inte riktigt för tå-dansandet, dels var hon spexig och busig och mådde som allra bäst när hon fick kompisarna att skratta.
– Jag hittade på så mycket upptåg som barn, jag var ganska vild och busig. Men aldrig elak, det var underhålla jag ville göra. Jag fick aldrig nog av att höra andra skratta.
Roliga timmen i skolan var det hon som tog hand om, förstås. Hon skrev deckare med riktig intrig och engagerade klasskamraterna i de olika rollerna. Hon var vig och stark, klättrade högst, sprang fort och hoppade över staket när hon blev jagad av killarna som snopna blev kvar på andra sidan.
– Jag var en riktig pojkflicka, konstaterar Eva. Och jag tror att jag hade lite överskottsenergi ibland. Skolan gillade jag aldrig.
Ibland straffade sig buset. Det hände att hon fick smisk av föräldrarna, örfilar av pappa och slag med ”mattebankaren” av mamma. Ibland så hårt att hon fick sitta på en kudde i flera dagar efteråt. Eva gråter när hon berättar om det här i sitt Sommarprogram för två år sedan. Men hon försonades med sina föräldrar, de grät gemensamt ut vid köksbordet många år senare, när Eva var vuxen och lättade på sitt hjärta kring det som stundtals tyngt henne. ”Barnet inom mig grät”, som hon själv säger. Det var tidens syn på barnuppfostran som var boven i dramat. Hennes föräldrar trodde helt enkelt att det var för hennes eget bästa.
– Men nog hade det varit bättre om de pratat med mig istället, säger Eva.
Hon tror själv att det handlar om en känsla som de flesta barn har, att de faktiskt är speciella.
Förutom att hitta på upptåg och spexa som barn, hade hon målet att bli ”berömd”. Hon visste tidigt att hon skulle bli det. Så var det bara. Hon tror själv att det handlar om en känsla som de flesta barn har, att de faktiskt är speciella. Och för henne fanns ett tydligt mål, hon skulle underhålla.
– Jag var ganska otålig också, jag minns att jag sa att om inget hänt när jag är 22 så lägger jag av.
Så blev hon 22 och minsann om det inte började hända saker då, som om ödet ville hålla henne kvar på den bana som var menad för henne. Hon fick rollen som pojkflickan Anybody i West Side Story på Odense teater i Danmark. Det blev succé, både för musikalen och för Eva. Året därpå spelades den på Oscarsteatern i Stockholm.
Jag beundrade Nisse så väldigt mycket. Jag tyckte han var fantastisk. Man blev genomlycklig bara av att han kom upp på scenen med sitt leende.
Nils Poppe mötte Eva första gången i slutet av 50-talet när hon ingick i baletten i en föreställning han hade på Södra teatern i Malmö.
– Jag beundrade Nisse så väldigt mycket. Jag tyckte han var fantastisk. Man blev genomlycklig bara av att han kom upp på scenen med sitt leende.
Lite blyg och kanske lite ”starstruck” neg Eva för honom när de tog i hand första gången. Föga anade hon då att hon en gång skulle ta vid som teaterdirektör efter honom.
– Det har funnits två ”P:n” i mitt liv, och det är Poppe och Povel. Nisse har jag ju haft glädjen att jobba med, det har jag aldrig gjort med Povel men jag kunde alla hans låtar. Jag har växt upp med dem. När jag var en sex-sju år och vi åkte tåg till Tomelilla på sommaren sjöng jag Måndag morgon för full hals i kupén.
Det var också den Povel-låt hon angav som sin favorit när hon 2012 förärades Karamelodiktstipendiet, ett pris som instiftades av Povel Ramel på hans 60-årsdag 1982. Juryns motivering löd: ”För att hon etablerat en makalös spännvidd som dansare, clown, komedienne, skådespelerska, imitatör och sångerska inom såväl lustspel, bondkomik, teater och cirkus.”
Två röster om Eva Rydberg
Adde Malmberg, 65, skådespelare
– Eva och jag har känt och jobbat ihop i närmare tjugo år. Det funkar väldigt bra, hon vet vad som krävs och är inte rädd för att jobba. Inte heller är hon rädd för nya utmaningar. En lite rolig sak med Eva är att hon är extremt känslig för temperatur, om det är varmt eller kallt. Och vi repeterar ju utomhus på Fredriksdal, i maj. Förra året var Allan Svensson med, han tyckte alltid att det var för varmt, Eva att det var för kallt. Hon kan byta kläder flera gånger om dagen när vi repeterar!
Kalle Rydberg, 46, son
– Mamma är väldigt rättvis, hon har ett stort hjärta och vill alltid ens bästa. Hon har aldrig varit pushig. Både jag och min syster har hamnat i branschen men det är helt av egen vilja. Och när vi väl gjorde det fanns hon där med goda råd och tips. Sen är hon väldigt kul också! Trots att jag känner henne så väl skrattar jag fortfarande åt henne väldigt ofta.
Eva har aldrig varit den som tackat nej när en chans att göra något nytt uppstått. Hon har varit en glad och orädd entertainer ända från start. Med ett till synes okuvligt självförtroende.
– Det kanske jag hade som barn, men det ändrades sen när jag började bli känd för att jag varit med i tv. Då fick man plötsligt allas blickar på sig på ett helt annat sätt och det trivdes jag aldrig med. Jag började gå ut med solglasögonen på.
Och en liten en som ibland satt på axeln och viskade att det här klarar du nog inte Eva, kom till. Den sådde frön av osäkerhet titt som tätt. Ofta tyckte Eva att hon inte dög, att det hon gjorde inte var tillräckligt bra.
Som när hon fick vara den som värmde upp publiken inför Frank Sinatras uppträdande i Globen 1990. Sinatra satt i sin loge och hade bett om en tv-skärm för att kunna följa Evas uppträdande där hon imiterade artister som Barbara Streisand. Efteråt bad han att få träffa henne, men Eva, som hade blivit lite störd av att ha publiken inte bara framför sig, utan runt om sig på alla sidor, tyckte inte att hon gjort bra ifrån sig. Hon smet iväg, och det har hon ångrat bittert sen.
– Men jag har i alla fall ett signerat kort han lämnade till mig. Och jag har fått höra att han tyckte att jag var ”good, very good”.
Älskar sitt yrke
Det har gått 55 år sedan Eva slog igenom som Anybody i Odense nu. Men det ändrar ingenting, hon älskar fortfarande sitt yrke. Nästa sommar, den artonde juni, får vi verkligen hoppas att hon och gänget på Fredriksdal får äntra scenen igen.
– Ja, annars vet jag inte vad jag gör! säger Eva.
Men nu ska hon åka hem med Tony för lite välbehövlig vila. Vi får hoppas att det blir lite mer sömn den här natten.
Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Maria Rosenlöf
