Det goda livet på Svalbard

Det var inte tänkt att några pensionärer skulle bo här, på kalla Svalbard. Men fler och fler vill inte flytta bara för att de blivit lite äldre. Man trivs här, både med varandra och med livsstilen. – De har så bråttom på fastlandet, säger Eva Grøndal.

Svalbard var länge världens ände, en karg ö-värld med gruvor, ett brukssamhälle där bolaget Store Norske skötte allt. Här skulle inga pensionärer bo, var tanken. Numera är Longyearbyen alltmer geopolitiskt världens mitt och de som har levt nästan hela sina liv här, i midnattssol och mörkertid, vill stanna så länge det går. För första gången är Spetsbergen hemma för en generation pensionärer.
När Trygve Amundsen började jobba i gruvan på 70-talet möttes de få cruise-turisterna av skyltar med texten: ”Det är inte tillåtet att ge de infödda alkoholhaltiga drycker då de kan falla i sömn i naturen och dö”. Några skyltar för hur gästerna skulle bete sig på en av världens mest exotiska besöksmål verkar inte ha funnits. Trygve minns väl den blåhåriga amerikanska dam som klev in i omklädningsrummet och upprymt ropade ”Oh my god!” när gruvarbetarna kom ut ur duschen. Det är länge sen, men ändå bara 40 år.

Tycker om midvintermörkret

Reidun Henningsen har bott här sedan 1964, jobbat som lärare, fostrat två söner som båda bor kvar, och har efter 13 år som pensionär fortfarande fullt upp både som farmor och som allt-i-allo på ena sonens turbåtsföretag. Numera går hon inte så långa jaktturer på egen hand som hon brukade.
– Tio ripor är lätta att ha i säcken när man börjar gå hemåt, men det blir tungt efter ett tag.
Hennes hagelgevär skulle ha fungerat på isbjörnen också, på nära håll.
– Det är sus i den, säger Reidun, med ett sällsamt leende.
Som alla ortsbor vi träffar, ja faktiskt varenda en, är Reidun mest förtjust i midvintermörkret, som är fyra månader långt. På norska kallas det mörkertid. Solen går ner i oktober och upp igen i februari på Svalbard. I april till augusti står solen i gengäld högt över horisonten dygnet runt. På sommaren är det mycket turister och mycket som ska hinnas, men på vintern är det lugnt och fridfullt.
– Då är det norrsken och månljus som lyser upp mitt på dagen. Och lugn och ro.
Snart fyller hon 77. Helst vill hon inte flytta från naturen, inte heller från barn och barnbarn. Men hon har också alltid vetat att här blir man inte gammal, i alla fall inte gammal och sjuk.
– Klarar man sig inte får man antingen själv betala för att någon kommer och tar hand om en, eller flytta. Själv skulle jag gärna dö som min bror. Han skulle gå på skidtur i våras, men dog framför Melodifestivalen kvällen innan.

Nyfiken på Svalbards vinter

Eva Grøndal är förtidspensionär och flyttade till Svalbard 2008.
– Det var ledsamt att få sjukersättning. Men så kom jag på, oj, nu kan jag ju flytta vart jag vill!

Oj, nu kan jag ju flytta vart jag vill!Eva Grøndal

Hon hade varit på Svalbard flera somrar, med sina föräldrar som båda var fotografer.
– Jag var nyfiken på hur vintern var här, men var också ganska orolig. Jag hade ju hört att åhhh, it’s dark, it is dark, säger hon och härmar någon med mörkare röst.
Så blev det för Eva som för de andra, att vintern är bästa tiden. Så som dagar och nätter är när vi träffas i början av juni, det är helt enkelt för ljust. Eva sveper med armarna mot Sukkertoppen och Platåberget.
– Åh, nej, nu ljusnar det, inte redan, tänker jag varje år när dagranden visar sig i februari, och det svarta blir lite blått. Det är så lugnt och ombonat under mörkertiden.

Lyriskt om vårens färger

Det enda positiva när ljuset kommer tillbaka är att det blir snöskotersäsong. Den kan och vill Eva inte leva utan. Hon kan köra upp till 20 mil på en dag, till exempel bort mot ryska gruvbyn Barentsburg eller Tempelfjorden, alltid med geväret i sitt fäste på skotern. Vapnet har hon bara en mantelrörelse från skott. Isbjörnarna kommer fort om de kommer. Signalpistolen är också laddad. Eva pratar lyriskt om alla färger på våren, nyanserna av blått och turkos i isen är många.
– Och vet du vad, det är mycket socialt för mig att bo här. Jag får mer besök än om jag hade bott i Tromsø. Och så är det tryggt och socialt som i en liten by samtidigt som vi har tre gourmetrestauranger och nattklubb. Vi är ganska europeiska av oss och umgås mycket ute.
Första våren saknade hon grönskan. Men hon har ändå aldrig varit någon trädgårdsmänniska. I juli blir det så småningom lite grönt.
– Gemensamt för alla som bor här är att vi tycker att de har så bråttom på fastlandet, säger Eva och tillägger att Oslo inte är längre bort än 1 500 kronor för en tur- och returbiljett.

Fascinerad av fjället

Arbetet i gruvorna var mörkt, hårt och dammigt. På den tiden tog resan hit en vecka med båt. En del bröt ihop under mörkertiden. Men en del är som Trygve Amundsen – helt bitna.
– Då som nu måste man lita på sig själv, stå för sitt ord och vara mer rättfram på Svalbard, slår han fast.
Umgängeskulturen och naturen utgör varsin halva också av hans så kallade ”svalbardbacill”.
– Ser du där, det blå ljuset där uppe ovanför glaciären, det förändrar sig timme för timme. Det fascinerar mig, jag kan gå en bit upp på fjället och sätta mig och titta. Där hör man sin egen puls och suset av blod i öronen. För mig är det som att blåsa bort all smuts och olja ur systemet. Det är läkande.

Ingen äldreomsorg

Att bli som en vanlig norsk kommun med äldreomsorg är inte aktuellt, säger kommunalrådet Christin Kristoffersen. På Svalbard är skatten hälften så hög som i resten av Norge och det ses som ett måste för att locka hit folk.
– Äldreomsorg skulle vara ”snällt”, men inte på riktigt. Pensionärerna är väldigt få, de har ingen familj här och efter några år är vännerna borta. Nej, den omsorgen skulle bli för dyr, säger borgmästare Kristoffersen och kommenterar själv med ett skratt hur ovanligt det är för en arbeiderpartist (socialdemokrat) att säga just så.
För siffror hänvisar hon till administrative chefen, för någon socialchef har Longyearbyens lokalstyre överhuvudtaget inte.

Text: Pia Sjögren
Foto: Malin Avenius och Pia Sjögren

Kommentera