En vän tog med Birgitta Holm på en danskurs när hon var runt 56. Det förändrade allt. Dansen har blivit det viktigaste i hennes tillvaro och det som håller henne glad även när livet är svårt.
Det har varit svårt nu under pandemin, tycker Birgitta, att inte få dansa. Alla ställen har varit stängda och hon har inte heller kunnat träffa sina dansvänner.
– Jag och en tangokompis har försökt upprätthålla det lite med att träna balett. Vi sätter på Youtube och skickar meddelanden till varandra Hon ger mig tips om hur jag ska träna baksidan av låren, som hon tycker att jag har försummat. Men jag är ingen fanatiker av träning. Det är dansa jag vill.
Även om hon tycker att det trots allt gått hyfsat under pandemin har hon också upptäckt hur otroligt mycket dansen ger henne.
– Jag har saknat beröringen som dansen ger. Det var inte förrän jag inte kunde få den längre som jag insåg hur mycket den betyder för mig.
Birgittas man dog 2013 och hon säger att efter det är dansen så gott som den enda beröring hon får.
– Det händer något kemiskt vid beröring, det frigörs oxytocin, ett hormon som gör en lugnare och gladare. På dansstället Aladdin var det en man som alltid fick komma in gratis. Han hade blivit reumatisk och fått rådet från sin läkare att ha mycket beröring. ”Men jag har ju ingen kvinna”, hade han svarat, och då fått rådet att dansa. Han fick komma in gratis mot att han var där först och alltid bjöd upp.
Alltid dansskor i väskan
I den värld Birgitta spenderade största delen av sitt yrkesverksamma liv i, den humanistiska litteraturvärlden, förekom inte dans. Där var det att sitta och prata som gällde. Men sedan dansen kom in i hennes liv har Birgitta alltid med sig sina dansskor i väskan. Skulle en tillställning bli för tråkig går hon hellre iväg och dansar.
– Men det var på den tiden när jag fortfarande blev bjuden på middagar och tillställningar. Det händer inte så ofta längre, säger hon, utan att se särskilt vemodig ut.
Dansen gör att hon faktiskt inte saknar så mycket av allt det som fanns förut i hennes liv. Den uppfyller allt det, med råge. Efter den där buggkursen hennes kompis drog med henne på blev ingenting sig likt.
– Jag blev häpen och förälskad och upptäckte den enorma värld som dansen är. Lite arg blev jag också för att den inte alls hade existerat i den kulturvärld där jag rört mig.
Jag blev häpen och förälskad och upptäckte den enorma värld som dansen är.
År 2004 skrev hon boken Pardans, egentligen av ren ilska. För att det sågs ned på pardansen. Att den från att ha varit en stomme i folklivet med jazzorkestrar i Folkets park runt om i landet kom att bli något som kallades ”mogendans” och mest blev förknippat med Finlandsfärjor och fylla.
– Man skulle skilja det från discodans och då kom det här fåniga begreppet ”mogendans” in i bilden. Men egentligen gick hela den här boken ut på att jag ville försöka sätta fingret på vad det var som gjorde att det tillstånd jag hamnade i när jag dansade kändes som det högsta på jorden. Det finns ingenting annat som tar mig så totalt i anspråk som dansen gör. Det är samspelet med partnern, golvet, musiken och flödet. Man går fullständigt upp i det.
Innan pandemin brukade Birgitta dansa flera gånger i veckan. Hon vet vart hon ska gå för att få dansa. Om somrarna utomhus, Skansen, Gröna Lund och Hågelbyparken. Den kalla årstiden finns olika danssällskap och vissa ställen i stan där det dansas. När hon kommer dit är hon numera ett välkänt ansikte. Alla vet vem den lilla smidiga damen är, hon som har rytmen i kroppen och som inte drar sig för att slängas upp på rygg av sin kavaljer och svinga benen rakt upp i luften.
– Nu har det ju blivit en ovedersäglig sanning att det är bra både för kropp och själ att dansa. Jag läste att regelbundet dansande av argentinsk tango minskade risken för demens med 79 procent. Men jag dansar för att det är roligt. Den här hälsoaspekten har kommit nu det senaste decenniet och trängt sig in överallt.
Birgitta Holm
Ålder: Fyller 85 den 4 juni.
Familj: Två söner, barnbarn.
Yrke: Tidigare professor i litteraturvetenskap. Har skrivit flera böcker inom litteraturvetenskap, nu senast Vår ljusaste tragiker om Göran Tunström.
Passion: Älskar pardans! Upptäckte den vid 56 års ålder och är sedan dess fast.
För Birgitta behövs ingen forskning för att veta att dansen gör henne gott. Det räcker att veta hur det känns när hon efter en danskväll kommer hem, trött i fötter och ben men euforisk i själen.
– Då behöver man varva ner för att kunna komma till ro. Det är en härlig känsla. Men sen finns det kvällar man kommer hem och det inte känns lika bra. När man kanske känt sig avvisad eller dansen helt enkelt inte fungerat.
Hela känsloregistret finns där, men det fundamentala med dansen tycker Birgitta ändå är det att man blir så fullkomligt uppslukad av den.
– Man blir glad av att dansa! Och man blir glad av att se andra dansa. Jag har sett hur folk stannar när de går förbi dansbanan och bara tittar. De står och ler och glömmer bort sina mobiler.
Birgitta har tur, för inte långt ifrån där hon bor på Södermalm i Stockholm har man satt upp en dansbana i trä, med kulörta lyktor. Nere vid vattnet, vid Årstaviken. Dit cyklar vi nu för att träffa en danskavaljer och ta bilder när Birgitta dansar. Hon är vaccinerad och kan äntligen våga sig ut igen.
Hon spänner fast en bärbar skivspelare på pakethållaren på cykeln, lägger ner en skiva med Frank Sinatra och cyklar vi iväg. Det går undan, Birgitta trampar på bra.
– Cykla är också så härligt. Ibland vet jag inte vad som skulle vara värst att bli av med, cykeln eller dansen, ropar hon medan hon susar fram på den hårt trafikerade Ringvägen.
Det blir betydligt lugnare när vi kommer ner mot vattnet. Vid dansbanan Sprallen står redan kavaljeren och väntar. Nisse Poet, som han kallas. Han har dansat många gånger med Birgitta.
Birgitta sätter på Frank Sinatra-skivan och hon och Nisse ler mot varandra. Snart är de igång, först med jackorna på eftersom det är lite kyligt i luften. Men snart åker jackorna av och de ger sig hän mer och mer. Nisse lyfter upp Birgitta på ryggen, hon sträcker förtjust benen upp mot himlen. När de står ansikte mot ansikte igen gnider de pannorna mot varandra.
– Det här kallas för att gnussa, säger Nisse och ler.
Birgitta ser lycklig ut.
– Det här var ju som en skänk från ovan! Oj, vad jag har saknat det här, att få dansa!
Kanhända blir det lite svårt för Birgitta att somna ikväll. Men det kommer att kännas bra.
