Sälungar som skilts från sin mamma, förgiftade änder och skadade ormvråkar. Vi har följt eldsjälarna som räddar skadade djur och kämpar för att de ska överleva och få simma, springa och flyga fritt.
I en oansenlig stugbod långt ut på Falsterbonäset i Skåne snuttar en sälkut på sin filt. Hon är inte mer än en vecka gammal, upphittad längs den halländska kusten. Nu tultar hon runt bakom några uppsatta kompostgaller, stoppar nosen i vattenskålen och tittar upp på de tvåbenta typerna som kliver runt i stugan.
Svår att motstå
– Prata inte med den bara, säger Jan- Åke Hillarp, som vet alldeles för väl hur besökare börjar gulla så snart de möter de där runda, mörka ögonen.
Jan-Åke Hillarp, 77, är rehabiliterare på KFV, Katastrofhjälp – fåglar och vilt. En veteran som varit med sedan 1979. Föreningen i Skanör bildades 1983 som den andra i sitt slag i Sverige. Idag finns runt 40 mindre anläggningar runt om i landet.
För mig handlar det här arbetet om att ha empati för dem som behöver hjälp Ninet Dessner
Ett djur om dagen
Här i södra Skåne har de fem rehabiliterarna tagit emot cirka 350 djur om året och mer än hälften av dem har blivit friska nog att släppas ut i det fria.
– För mig handlar det här arbetet om att ha empati för dem som behöver hjälp, säger 77-åriga Ninet Dessner, som varit aktiv i föreningen sedan 1999 och idag är ordförande.
Jan-Åke Hillarp har genom åren lyckats föda upp minst 50 knubbsälar.
– Den här sälen var bara tre dagar gammal när den skildes från sin mamma, säger han.
Skräms av människor
Anledningen till att sälungar råkar illa ut är oftast densamma, berättar han. Mammorna tar med kutarna på långa simturer redan efter födseln och när de blir trötta tar hon med dem upp på land för att de ska få vila. Är det på en badstrand dyker människor upp. Då går mamman ner i vattnet, men ibland sover kutarna så tungt att de blir kvar. Mamman brukar vänta på ungen en bit ut i havet, normalt i minst två dygn. Men om människor kommer och går på stranden vågar hon inte komma in och hämta den.
– Ibland försöker vi flytta ungen sidledes eller ut på en pir. Men det gäller att mamman kan höra när kuten kallar på henne. Lyckas det inte måste vi ta hand om den innan den blir helt uttorkad.
Djuren ska inte klappas eller kelas med och heller inte få något namn Jan-Åke Hillarp
Ska lukta rätt
Sälungen blir nu matad samtidigt som den får lätt massage som ska ersätta mammans slickande. Alla som hanterar kuten får ta på sig en specifik overall, så att den känner sig trygg med doften. Det handlar också om hygien, immunförsvaret är lågt hos nyfödda.
Får inte bli tama
– Djuren ska inte klappas eller kelas med och heller inte få något namn, då börjar man automatiskt att prata med dem och det gör dem tama. Djurungar kan vänja sig vid människor, men om de gör det klarar de sig inte ute i naturen. Det här är centralt, betonar Jan-Åke Hillarp.
Goda intentioner kan slå fel
Och det gäller alla vilda djur. Människan kan ha hur goda intentioner som helst när de tar hand om bortkomna eller skadade djur, men om de ska ha en chans att återgå till det fria liv som är deras, gäller det att vara försiktig.
– Tyvärr hinner människor ofta göra alldeles för mycket skada innan de kontaktar oss. Godhjärtade människor som inte begriper bättre än att plåga ihjäl djur genom att ge dem fel mat eller syssla så mycket med dem att de dör av stress.
Tyvärr hinner människor ofta göra alldeles för mycket skada innan de kontaktar oss Jan-Åke Hillarp
Sällsynt med kunskap
Jan-Åke Hillarp är bekymrad över en utveckling där färre människor har en relation till vare sig naturen eller en naturlig djurhållning. Att rädda vilda djur kräver kunskap och ett djupt engagemang. Jan-Åke Hillarp, Ninet Dessner och deras kolleger jobbar hårt och de gör det ideellt. Dessutom med en ständig oro för bristande resurser och för hur de själva ska räcka till. Ibland krävs det att någon av dem är där dygnet runt.
Beroende av bidrag
– Vi är också beroende av veterinärer som jobbar gratis, av gåvor från livsmedelsaffärer, djursjukhus och zooaffärer och inte minst stöttande djurskyddsföreningar och privatpersoner som skänker foder, mediciner och pengar, säger Jan-Åke.
Än har de två rehabiliterarna och deras kolleger mycket att ge. Men inför sommaren behöver de bli fler.
– Jag hoppas att vi kan engagera fler ungdomar, säger Ninet Dessner.
Kan ringa 40 gånger om dagen
I perioder ringer det på deras akut- nummer 40 gånger om dagen. På vintern kan det handla om utsvultna och apatiska sjöfåglar, på sommaren är det ofta sälkutar, andungar och måsar som behöver tas om hand.
Nu på våren är det skadade småfåglar, har- och ekorrungar. Därutöver får de rycka ut när djur förgiftats, blivit påkörda, flugit in i fönster eller fastnat i staket.
Människors ansvar
– Det är vi människor som har förorsakat de flesta skadorna. Därför har vi också ett ansvar. Att vi finns är egentligen en djurskyddsfråga. Vi kan i de flesta fall avgöra vad som ska göras med djuren, om vi ska avliva av djurskyddsskäl eller vårda och rehabilitera, säger Jan-Åke.
Anpassade utrymmen
Bakom stugan finns en sälbassäng för de större kutarna där de får växa till sig i väntan på släppet mot slutet av sommaren. Här finns också mindre burar för fåglar som behöver vara stilla och stora voljärer där falkar och vråkar kan pröva sina vingar. I en bur med en liten damm spatserar en grågås runt. Sedan han blev frisk har han inte accepterats i någon familj, så nu får han bo här tills han blir stor nog att skaffa en egen.
Giftigt vatten
En svan från Pildammsparken i Malmö har behandlats med en hög dos B-vitamin, efter att ha blivit förlamad av vattnet i dammen.
– När det blåser ner löv och folk kastar i en massa bröd tar syret i vattnet slut och gifter bildas. Fåglarna kan dö på bara fem, sex timmar. Men den här svanen kommer att klara sig, säger Jan-Åke.
Om du hittar skadade vilda djur
Kontakta någon som har tillstånd att ta hand om djuret. Du har själv tillåtelse att hålla det i max 48 timmar i väntan på att du fått tag i rätt person. Ju snabbare desto bättre. Risken är stor att du hanterar djuret fel vilket kan göra det omöjligt för en viltrehabiliterare att rädda det. Be om råd och skaffa kunskap. Ofta är det bättre att inget göra än att göra fel.
Hittar du exempelvis en oskadad harunge, låt den ligga tills du fått tag i din närmsta KFV-förening eller motsvarande, som kan avgöra vad du bör göra. Om det är en påkörd fågel eller ett litet däggdjur med öppna benbrott bör du avliva djuret direkt för att det ska slippa lida. Ett snärtigt slag mot bakhuvudet med en kraftig, frisk pinne, som du lämpligen alltid har i bilen, är en av myndigheterna godkänd avlivningsmetod. Stirra aldrig på ett vilt djur. Det orsakar kraftig stress.
Vilda djur blir inte tama. Men ungar kan vänja sig vid människor – men då klarar de sig inte länge i naturen. Ge dem därför bara det de behöver, gulla inte med dem, klappa inte, ge inte mat ur din hand. Kort om fågelungar En fågelunge utan fjädrar behöver först och främst värme och vätska med 1 del honung till 10 delar vatten, serverat fingervarmt och droppvis i näbben. Detta ökar chansen för att en viltrehabiliterare ska kunna hjälpa den vidare. OBS! Fågelungar tål inte bröd.
Vill du stödja KFV kan du swisha en gåva till 1233 204 757
Låter den lyfta
Det knackar på dörren. En man från trakten kommer in med en ljus ormvråk som fastnat i hans kråkfälla. Jan-Åke tar ett vant grepp om de gula benen och kontrollerar att den inte är skadad. Efter att ha ringmärkt den låter han den lyfta och bre ut sina majestätiska vingar.
Ska leva som vilda
Alla djur har en egen personlighet, konstaterar han. Ingen är den andra lik. Men det gäller att inte bli alltför fäst vid någon av dem. För även om Ninet, Jan- Åke och deras medarbetare tillbringar morgnar, dagar, kvällar och ibland nätter med att hämta, mata, tvätta, vaka, undersöka och behandla allt från ugglor till ekorrar och sälar, gör de det för att de ska slippa lida och få en chans att leva det vilda liv de har rätt till.
Den vare sig bet eller rev mig en enda gång och brukade sätta sig på min hjässa Jan-Åke Hillarp
Den var speciell
– Men det är klart att jag känner för dem. Jag hade en ormvråk med stödförband för sin vingskada. Det tog tio månader innan den blev flygduglig. Den vare sig bet eller rev mig en enda gång och brukade sätta sig på min hjässa utan att sätta i klorna. Den var lite speciell för mig, säger Jan-Åke.
– Tre dagar efter släppet lät den mig inte längre komma nära. Precis som det var tänkt.
Alla klarar sig inte
Men det finns mycket som kan gå fel. Trots rehabiliterarnas idoga kamp är det långt ifrån alla djur som klarar sig. Som den lilla sälkuten från Hallandskusten. För två och en halv månad senare, då de hade planerat att ta med sig sälungen ut till havs i gryningen, river den sig i ögat. Såret blir kraftigt infekterat och vill inte läka. Till slut har de inget annat val än att operera bort ögat.
Får inte stanna upp
– Eftersom de använder morrhåren vid jakt och jag har sett flera sälar som var blinda på bägge ögonen ansåg jag inte att det skulle vara ett problem för den.
Men kuten, som de vårdat i nästan tre månader, dog. Den klarade inte narkosen.
– Det var jobbigt, det är alltid jobbigt, säger han. Men arbetet kan inte stanna upp för det. Det finns många andra vilda djur som behöver hjälp.
Text: Hanna Welin
Foto: Joi Grinde
