Dags för älgjakt – passar du på passet?

JAKTPREMIÄR. Årets första jaktdag i södra och mellersta Sverige är andra måndagen i oktober. Det är min första jaktdag någonsin. Men är jakt någonting för en 60-årig kvinna? Jag följer med på älgjakt i Björnlunda.

Kåretorps jaktlag träffas kvällen innan jaktstarten i köket hos jaktledaren Stig Törnros i sörmländska Björnlunda. 18 män och två kvinnor, varav jag är den ena, lyssnar när Stigs son Mats Törnros läser upp villkoren för årets jakt: Laget har tilldelats två vuxna älgar och tre kalvar. Därutöver får kronhjort och dovhjort skjutas.
– Avseende vuxna älgar gäller en tjur och ett hondjur. Endast pinntjurar är lovliga. Avseende kronhjort är tjurar med åtta till tolv taggar fredade, över tolv taggar är okej att skjuta, säger Stig Törnros.
– Dov är i brunst just nu, fortsätter han. Den smakar inte bra, skjuter vi dov så får Bertil Granberg gräva ner dem med traktorn. Stora dov hoppar vi över.
Mats läser vidare:
All alkoholförtäring under jakten är förbjuden. Jaktkort plus licens ska medföras. Rött hattband används.
Stig lägger till:
– Vi rapporterar via radio i stället för att använda signalskott. Fem skott i snabb följd betyder att skottlossning är förbjuden.
– Hur är det med vildsvin? frågar en man.
– Vildsvin är lovliga men skjut bara när det är drömläge, under 30 meter, och när de står stilla. Det är inte kul med eftersök på skadeskjuten gris, säger Stig och tillägger:
– Skjut med omdöme.

Ska gå i drevet

Stig har ytterligare en sak på hjärtat.
– Jag har nu varit jaktledare sedan jag var 28 år och skulle vilja bli ersatt nästa år. Det är tufft att vara ute i skogen varje lördagsmorgon under jaktsäsongen när man är i min ålder, 74 år.
Flera av de yngre i laget svarar att de kan tänka sig att vara vice jaktledare under Stigs ledning. Innan kaffe med dopp serveras delar Stig ut pass för de 13 passkyttarna. De ska vara ute redan klockan sju, innan det har börjat ljusna. Resten av laget bildar en drevkedja, där fotografen och jag ska ingå. Vi ska samlas klockan åtta.
Fällavgiften för att skjuta älg är detta år 600 kr för vuxet djur, 300 kr för kalv. Markavgiften är 200 kr. Jakten pågår från måndag till onsdag och därefter på lördagar tills laget har uppnått sin kvot. Om en månad ska det bli uppföljningsmöte och då avgörs om laget får tilldelning att skjuta fler djur.

En kviga är redan fälld

Premiärdagen stiger vi upp tidigt och gör matsäck för en hel dag ute i terrängen. Det gäller att vara varmt klädd, men inte så varmt så att man blir svettig. Fotbeklädnaden är viktigast – oömma kängor som tål vatten är ett måste.
Reflexväst rekommenderas och en röd toppluva blir kronan på verket.
Vi som ska gå i drevet samlas utanför Rolf Törnros hem, han är både bror och granne till jaktledaren Stig. När vi kommer får vi höra att en kviga redan är skjuten. Helge (dagen till ära kallad Hälge) Schauman fick korn på den tidigt under passet. Han väntade en halvtimme för att se om den hade en kalv med sig innan han vågade skjuta.
Drevgänget sätter sig i sina bilar och far till vägen där energiskogen med salix börjar. (Späda plantor är riktigt namnam för älg!) Här blir vi utplacerade med 50 meters mellanrum. Vi har radiosändare på oss för att kunna meddela oss med varandra. Drevledaren Rolf säger att vi ska gå sakta men stadigt framåt i en mjuk böj som ska leda oss fram till ladan vid Stora Skinnvalla.

Fotografen försvunnen

Efter signal från Rolf rör vi oss in i salixskogen. Den är tät, men mellan plantorna kan vi se skymten av varandra. Jag har dansken Morten i ytterkant och känner mig trygg när jag hör att han hoar som en älg. Då vet jag var han är.
Underlaget i energiskogen är tuvigt och blött. Varje steg måste tas försiktigt för att man ska slippa att få in vatten i kängorna. Ett tag tappar jag kontakten med Morten och börjar fundera på hur jag ska agera om en stor älgtjur kommer emot mig. Vi i drevet har ju inga vapen att sätta emot.
Rolf ropar i radion att han förlorat kontakten med fotografen Örjan. Jag blir lite orolig. Har han snubblat på tuvorna? Men snart ropar andra drevkamrater att Örjan är framför dem.
Vi vandrar i en halvtimme. Morten hoar, Rolf skramlar för att skrämma ut viltet ur salixen. Det pirrar av spänning inombords.

Älgtjur är skjuten

Så hör vi ett skott och blir via radion tillsagda att gå mot ladan. En pinntjur är skjuten!
Jag är nästan framme hos Morten vid Stora Skinnvallas lada när en stor kviga springer förbi oss på 100 meters håll. Så höga ben hon har! Hon stannar upp på en höjd och ser sig förvånat om.
Passkytten i närheten får inte skjuta eftersom kvoten på vuxna älgar är fylld. Nu återstår bara de tre kalvarna.

Ung älg kallas pinntjur

Alla i drevet går mot slutet av salixskogen till den fällda pinntjuren – alltså en ung älg med få taggar i kronan. Skytten, Magnus Hedström, är skär om kinderna av upphetsning. Alla gratulerar och han går för att hämta sin valp Pepsi, en wachtel på 6,5 månader, som ska få lukta på vilt för första gången.
– Jag satte ett perfekt halsskott på 20 meters håll, berättar Magnus.
Pepsi slickar i sig blod från tjuren och blir alldeles till sig.
– Inte mer. Du kan bli sjuk av för mycket blod, förmanar Magnus.

Älgen tas ur på plats

Han börjar skära ut matstrupen på älgen innan han sprättar upp magen och får hjälp av några jaktkamrater att plocka ut tarmarna, lungorna och inälvorna. Innandömet får ligga kvar till rovfåglarnas och småviltets glädje.
Jag ser på medan urtagningen fortlöper. Upptäcker att jag inte känner obehag av synen. Så här långt kan jag tänka mig att bli en jägare.
Markus Forsbäck hämtar en traktor och älgen lastas på skopan för att köras till ladan där den ska flås och hängas upp innan den delas och kylförvaras. Helges kviga hämtas upp och samma procedur tar vid.
Jaktlaget på tjugoen personer samlas för fika och korvgrillning. Magnus och Helge får grantoppar i hatten i stället för fjädrar. Helge har tagit ut hjärtat på sin kviga. Det ska han röka, berättar han.
– Vilken tur vi haft! En kviga och en ”pinne” redan under förmiddagen första dagen, utbrister Stig.

Hundarna förses med GPS

Vid ettsnåret börjar nästa moment: Örjan och jag ska gå drev i storskogen med hundföraren Bertil Granberg och hans två hundar, Bamse och Roy. Vi kör en bra bit bort med bilarna till Pungsund och startar vandringen över en lerig åker vid en sjö. Bertil har geväret över axeln och förvarar magasinet för sig. ”Så att inte ett skott råkar gå av”.
Bamse och Roy är båda utrustade med sändare och Bertil har en GPS där han kan följa hundarnas framfart. Först släpper han loss 4-åriga Roy som springer iväg i mindre cirklar. Meningen är att Roy ska spåra upp viltet och driva det ut till passkyttarna i skogens utkant.
Tioåriga Bamse går i koppel framför Bertil. Det syns att han är ivrig och bara längtar att släppas loss. Örjan och jag går efter ekipaget, båda är vi imponerade av Bertils snabba gång. Själva rör vi oss lite osäkert över slippriga grenar och mossiga stenar. Det är blött i markerna efter nattens ihållande regn.

Sjunker ned till midjan

Då och då stannar Bertil upp för att kolla GPSen och se efter var Roy håller hus. Efter någon halvtimme passerar vi en väg och börjar vandringen uppför ett högt berg.

Hellre uppåt än nedför, tänker jag och tar hjälp av småträd för att dra mig upp. Bertil har släppt loss Bamse som har sprungit tillbaka därifrån vi kom och nu befinner sig på andra sidan sjön, enligt GPSen.
– Han har kanske jagat ner en stor älgtjur till vattnet, funderar Bertil.
– Kommer han att simma över sjön, undrar jag.
– Tror jag inte, säger Bertil. Älgen kanske, men inte Bamse.
Efter bergsbestigningen kommer vi fram till ett kärr. Bertil går ut i det och sjunker ner till midjan. Vant slänger han sig upp i säkerhet medan Örjan och jag bara gapar.
–  Tur att man är van vid vatten, säger Bertil. Ni kan gå en omväg utmed berget i stället för att gå i kärret, tillägger han.
Förutom kängorna har vi inga vattenavstötande kläder. Jeans är nog bra för en vanlig skogspromenad men nu förstår vi varför jägare har byxor med gummiöverdrag.

Ingen picknick

Bamse börjar närma sig och möter upp. Han och Roy gör en ny avstickare tillsammans. Vi halkar oss fram över risiga grenar och halkig mossa. Bertil ser att vi börjar bli trötta och föreslår en kort paus. Vi har lämnat all skaffning i bilen men Bertil bjuder på kexchoklad.
– Jag vill ju inte att ni ska krokna helt så jag får bära er hem, säger han.
Örjan och jag vågar inte titta på varandra utan visar upp krampaktigt käcka miner.
– Ingen fara, säger vi.
Vi hör någon av hundarna ståndskälla långt bort. Den tredje hunden, Hjalle, har spårat upp oss. Han viftar på svansen och fortsätter drevet åt ett annat håll.
– Nu vänder vi, säger Bertil.
Vad menas? Ska vi gå hela vägen tillbaka där vi började? Jag ser framför mig ytterligare två timmars promenad, denna gång nedför berget, och bleknar.
Snart träffar vi på ytterligare fyra-fem man i jaktlaget som är på väg tillbaka till sina bilar.
–  Kan man få färdtjänst? frågar Bertil.

Ensam med hundarna

Bamse och Roy har återvänt och kopplas. I en glänta står en bil som bara kan ta fem personer. Jag erbjuder mig att vänta med hundarna.
– Vad gör jag om de ser en älg och vill gå efter den? frågar jag.
– Då släpper du dem, svarar Bertil.
Bamse och Roy lägger sig ned på en gräsplätt och vilar lugnt med hängande tungor. Jag tänker att nu är det bara vi och skogens alla djur. Det tar en halvtimme innan vi blir upphämtade.
På vägen till utgångsplatsen hämtar vi upp danskan Tine. Hon berättar att hon från sitt pass plötsligt såg en älgko gallopera förbi med två hundar efter sig. Det var bara sju meter mellan henne och älgen!

Tolv älgar, två rådjur och en massa vildsvin

Återsamling på Stora Skinnvalla. Ingen kalv är skjuten men rapporten av sedda djur är lång: tolv till 13 älgar, två rådjur och en massa gris.
– Ni har haft tur som fått uppleva det här. Det är inte alltid det blir något skjutet, säger Rolf Törnros.
Något möra drar vi oss tillbaka, Örjan och jag.
– Kan du tänka dig att bli jägare, frågar jag.
– Nää, då skulle jag nog börjat tidigare, svarar Örjan som är 67 år.
Och jag? Jo, kanske det. För kamratskapets skull och för naturlivet. Men bara som en i drevet, inte som hundförare!

Gunilla Lindahl
gunilla.lindahl@veteranen.se

 

Kommentera