Cecilia Hagen är en av Sveriges mest lästa skribenter. I över fyrtio år har hon skrivit krönikor i Expressen. En hel rad böcker har det också blivit. Få kan som hon beskriva sin samtid så träffande, vasst och kul.
Det är torsdag när vi ses, den dag som Cecilia Hagens krönika alltid publiceras i Expressen. Varje vecka. Så har det varit de senaste 44 åren. I dagens text skrev hon om såphala löv, eftersom hon nyligen drattade på ändan på ett övergångsställe i Stockholm, och om det här penibla med att vakna om natten och inte kunna somna om.
– Sånt händer ju nu för tiden, säger hon och ler lite bitterljuvt. I natt låg jag och lyssnade på min gamla kollega Camilla Lundbergs podd om klassiska tonsättare. Den kan jag verkligen rekommendera att lyssna på när man vaknar om natten och inte kan sova.
Rätt nöjd
Fast så värst dåligt sover hon ändå inte, tycker hon. Det kunde vara värre. Faktum är att hon är rätt nöjd med tillvaron så som den ser ut nu. Hon skriver sina ”spalter” som hon kallar dem, hon har några olika gäng med väninnor hon umgås med och nästa vecka är det höstlov och då kommer barnbarnet Dalia, åtta år, upp med sin pappa Jonatan från Malmö för att vara med farmor.
– De ska vara hos mig hela veckan och det ska bli så roligt. Jag har redan bokat in en musikal på Junibacken och köpt biljetter till Gröna Lund där det ska vara något skräcktema.
Bävat lite
Egentligen hade hon bokat in att åka båt över till Helsingfors med ”Pumorna”, ett väninnegäng. Men så hörde Jonatan av sig och sa att han och Dalia tänkte komma upp till Stockholm.
– Jag hade bävat lite för det här att ge mig ut med båt så här års. Jag kan inte låta bli att tänka på Estonia och så tycker jag inte om att sova på båtar längre. Så det passade faktiskt ganska bra att de kom nu, så slapp jag!
När han såg vad det kostade blev han lite blek, men då hade han redan lovat.
Ren och skär rädsla
Flyger gör hon inte heller, det har hon inte gjort sedan hon var barn, eller i alla fall mycket ung. Inte av klimatskäl, ”det hade ju låtit bra, men det kan jag inte påstå att det är”. Nej, ren och skär rädsla är vad det handlar om.
– När jag var barn och gick på internatskolan i Sigtuna flög vi en hel del, jag och min bror. Bland annat flera gånger till pappa som var i Thailand där inte många svenskar var på den tiden. Jag tyckte det var jätteläskigt att flyga.
Båt till New York
I vuxen ålder bestämde hon att flyger, nej, det gör hon inte. Det är inte värt det, skräcken blir för stor. Så alla de hundratals kända människor hon intervjuat har hon träffat i Sverige eller i Europa. Med några få undantag.
– Jag var i New York en gång. Det var när jag skilt mig och var jätteledsen. Då tyckte Bo Strömstedt som var chefredaktör på Expressen då att jag skulle åka med Queen Elizabeth tur och retur till New York. Jag hade en väninna jag kunde bo hos där. När han såg vad det kostade blev han lite blek, men då hade han redan lovat.
Cecilia Hagen
Ålder: 73
Familj: Josefin, 42, Jonatan, 40 (från äktenskapet med Ingemar Unge) och barnbarnet Dalia, 8.
Bor: Djurgården i Stockholm.
Gör: Journalist och författare. Fick Stora Journalistpriset 2006, S:t Eriksmedaljen 2011 och Jolopriset 2018.
Lyssnar på: P1.
Läser just nu: Anna-Karin Palms bok om Selma Lagerlöf. Den är mycket bra, fast inte en bok man sträckläser.
Drömmer om: Jag önskar att mina barn ska ha det bra och att Dalia, som bara är åtta år, ska få en bra framtid. Att världen inte ska bli så helvetisk som det verkar. Jag själv hinner väl undan, men hur blir det för barnbarnen?
Aktuell med: Sin krönika i Expressen varje torsdag, som hon skrivit sedan juli 1975. Ska tillsammans med sonen Jonatan Unge vara med i nästa säsong av På Spåret. Har tidigare tävlat där med bland andra Lennart Hoa-Hoa Dahlgren och Tomas Tengby (med den senare vann hon).
Lång rad intressanta människor
Hon passade på att intervjua Erica Jong när hon ändå var där så att hon gjorde lite rätt för sig. En i den väldigt långa raden av intressanta människor som Cecilia intervjuat. I boken Ständigt frågvis – 726 människor jag mött som kom 2016 berättar hon underhållande anekdoter om alla dessa möten. Som när kungen fick hjälpa henne att vända på kassetten i bandspelaren hon hade med sig för att spela in intervjun. Eller hur Staffan Scheja gick med på att man bar ut hans flygel på gräsmattan utanför för att de ville fotografera honom under bar himmel, i frack. Och hur hon faktiskt blev lite kär i Sir David Attenborough som var så härligt brittisk och gentlemannamässig. Men förälskelsen tog slut när hon några år senare såg honom på en scen, lite snett underifrån, då hans ena strumpa hade hasat ner och blottade en vit och benig vrist. Någonting dog där och då.
Det har varit fantastiskt kul att träffa alla dessa människor men nu vill jag inte göra intervjuer längre.
Alldeles för mycket jobb
Men denna strida ström av människor som passerat revy i Cecilias liv har hon förmått lämna bakom sig nästan så fort intervjun varit gjord och publicerad. Då är det redan full fart framåt mot nästa möte.
– Det har varit fantastiskt kul att träffa alla dessa människor men nu vill jag inte göra intervjuer längre. Absolut inte, det är alldeles för mycket jobb. Först läsa in sig, sedan lyssna igenom kassettbanden efter intervjun och skriva rent alltihop för att till sist få ihop en någorlunda underhållande text.
Inte märkt av det grabbiga
Det krävs en hel del energi för det. Om man ska få till det bra. Och det har hon fått, Cecilia. Det är därför hon har lyckats behålla sin speciella ställning i en tuff medievärld som 73-årig kvinna. På en grabbig kvällstidning dessutom.
– Men det där grabbiga har jag inte märkt så mycket av. Jag har kunnat hålla mig utanför det. När jag kom dit på 70-talet fick jag ganska snart börja jobba på Bekantas bekanta på nöjesavdelningen. Där var det snällt och jag fick hålla på med mitt. Jag har alltid känt mig väl behandlad på jobbet. Även när barnen var små. Det var hög tolerans. Man kunde sitta hemma och skriva, sen stoppa ner texten i ett kuvert och skicka den med en taxi till redaktionen.
Svårt att fatta
Egentligen kan hon faktiskt inte fatta att det gått så lång tid. Allt rullar ju på precis som vanligt, även om hon numera kan bestämma över sin tid och bara jobbar så mycket hon själv vill.
– Men det är väl så att man inte fattar att man blivit äldre. Man känner sig ju precis likadan inuti. Jag mötte Guillou när jag var på Bokmässan i höstas och han sa: ”och nu har du börjat skriva om att bli gammal”. Jag vet egentligen inte vad han menade, var det bra eller dåligt? Det var mer som ett konstaterande. Och ja, det har jag väl. Man skriver ju om där man befinner sig själv. Jag har förresten ett barn som börjat skriva, Jonatan. Han har något i Aftonbladet nu, från Malmö. Men jag försöker att inte läsa så mycket av det han skriver. Jag vill inte veta allt det där om honom.
Kan bli hur som helst
Det är också med Jonatan som hon ska vara med i nästa säsong av På Spåret som har premiär i december.
– Det känns ju ganska skrämmande. Jag är 73 och det tar mig en kvart att komma på vad det än är. Jag googlar upp något i varannan mening jag säger, så det kan bli hur som helst. Vi får se.
Självständig
Det kommer säkert att gå bra för någon som är så orädd som Cecilia. Det har hon varit jämt. Hon har till exempel inga minnen av att hon längtade särskilt mycket efter föräldrarna när hon som elvaåring skickades hem till Sverige från Tyskland där pappan var diplomat för att sättas på Sigtunas internatskola tillsammans med sin två år äldre bror.
– Nej, jag trivdes bra där och så fanns ju mormor och morfar i Stockholm. Mormor var en trygghet, henne kunde man alltid vända sig till. Och kompisarna på skolan blev också lite av en familj. Alla som var yngre kallade man ”battingar”. Men det låg inget ont i det, som jag minns det var det god stämning. Men det var ändå skönt när man själv blev äldre och fick kalla andra för battingar.
Mormor var en trygghet, henne kunde man alltid vända sig till.
Hon hade lätt för sig i skolan och ville gärna ha höga betyg. Då fick man uppskattning hemma, särskilt av pappa.
– Och det gladde mig alltid lite när min bror inte hade lika höga betyg…
Inte riktigt klok
Om mormor stod för tryggheten när Cecilia växte upp, var hennes mamma mer av den ängsliga typen. I sitt Sommarprat 2003 säger Cecilia i inledningen: ”Min mamma var nog inte riktigt klok”.
– Mamma var inte medvetet elak, men hon var inte särskilt moderlig. Ganska gränslös var hon också, vilket gick ut både över mig och mina barn. Om hon passade dem när jag var borta kunde hon bli ängslig och få för sig att det hänt något med mig och smittade av sig med sin oro på dem.
Ingen idé
Själv är hon, även om hon inte vågar flyga, en väldigt modig person som alltid vågar säga och inte minst skriva vad hon tycker. Ibland blir det reaktioner. Numera har hon lärt sig att de riktigt elaka ska man inte svara på. Det är ingen idé.
Två röster om Cecilia Hagen
Jonatan Unge, 40, komiker och son.
-Mamma är väldigt kunnig och också väldigt rolig. Hon har någon sorts stark moral som ändå på något trevligt sätt är lite böjbar. Som mamma har hon inte varit sträng, utan snäll och ganska orolig. Lite filifjonkig om allt, men framför allt kring mig och min syster. Hon har inte haft någon som helst tillit till att vi skulle kunna ha den minsta kompetens vad det än gällde. Hon tål inte kritik eller att man säger något negativt om henne. Hennes vanligaste fras är ”nej, men säg inte så!” Men framför allt är hon väldigt rolig och kunnig och allt hänger på henne när vi ska vara med i På Spåret tillsammans.
Camilla Lundberg, 69, musikkritiker och vän.
– Cissi är ju en fruktansvärt rolig person som samtidigt har en allvarlig botten. Jag har en känsla av att hon är oförmögen att ljuga, hon är framför allt sanningsenlig när det gäller henne själv. Vi har känt varandra i 40 år, vi var kollegor på Expressen, och kom varandra nära. Vi har bägge haft varsin bror som ryckts ifrån oss på ett chockerande sätt och den erfarenheten förde oss närmare varandra. Jag älskar också att läsa Cissi och ser fram mot varje torsdags-
krönika i Expressen.
10-talets mest omtalade bokomslag
Inget förskönat författarporträtt här inte! Omslaget till Ständigt frågvis – 726 människor jag mött fick hela kultur-Sverige att häpna. Ett talande bevis på Cecilia Hagens mod.
Foto på dass
För några år sedan skrev hon i en krönika att hon tyckte att det var olidligt hur alla skräniga och bråkiga fotbollssupportrar tilläts härja och skrämma slag på folk som råkade komma i deras närhet. De borde utplånas skrev hon. ”Gör något! Utplåna dem från jordens yta, nu med detsamma, jag lovar att titta bort när det sker.”
Jag är ganska stolt över den faktisk
Som svar på det hade fotbollssupportrarna till nästa match ordnat en enorm banderoll de höll upp på läktaren. Det stod: ”Utplåna Cecilia Hagen från jordens yta nu med detsamma. Vi lovar att titta på när det sker.”
– Jag är ganska stolt över den faktiskt. Jag har ett foto av den på mitt dass hemma.
Skakat hand med drottningen
Men nu måste hon hem och förbereda en intervju med Netflix inför att en ny säsong av The Crown ska börja sändas.
– Jag har ju faktiskt varit bjuden på cocktailparty på Buckingham Palace och skakat hand med drottningen när hon var här på statsbesök.
Så det är inte bara fotbollsbanderollen hon kan vara stolt över. Att ha skakat hand med Queen Elizabeth är inte så dumt det heller.
Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Louise Billgert
