Fotograferandet och hennes snälla man var det som höll Gunilla Falk uppe när hon drabbades av cancer. Trots att hon knappt orkade gå fotograferade hon bävrar i snön. Idag är hon friskförklarad.
Jag har alltid tänkt i bilder, säger Gunilla hemma i köket i det nyrenoverade huset vid Pärlälven, fem mil väster om Jokkmokk i den lilla byn Luvos. På väggarna hänger hennes fotografier med motiv från naturen kring Pärlälven. Det är här, i den orörda naturen, som Gunilla hittar lusten och lugnet till bildskapandet. Tidigare bodde hon och Gunnar i en liten stuga utan rinnande vatten, men nu har de flyttat in i Gunnars barndomshem.
Väglös trakt
Grusvägen som leder hit är en av få vägar i en annars väglös trakt. Några kilometer längre bort tar vägen slut. Här breder vildmarken ut sig med milsvida urskogar och fjäll som löser av varandra i fjärran. Pärlälvens fjällurskogsreservat ligger bara ett stenkast bort. Djurlivet är rikt med älg, bäver, utter och björnar som lufsar runt i byn. En ren blev nyligen riven borta hos grannen.
Bytt pensel mot kamera
– Det känns viktigt att berätta om den storslagna naturen som finns här för att den ska få lov att finnas kvar orörd, berättar Gunilla.
Jag blev både ledsen och arg. Jag levde ett bra liv och ville inte ändra på något.
Tidigare målade hon landskap i olja men kameran har blivit hennes nya pensel.
Fram till för tre år sedan levde hon och Gunnar ett lugnt liv. Men en dag förändrades allt.
Det började med att Gunilla fick ont i ljumsken.
– Jag tänkte att det är väl någon åkomma för att jag börjar bli gammal, säger hon.
Aggressiv cancer
Läkaren trodde att det var ljumskbråck, men efter operation visade det sig att det nog var en inflammerad lymfkörtel. Något i läkarens sätt att säga det fick Gunilla att ana att det kunde vara något allvarligt. När svaret på proverna kom tre veckor senare blev det ett tungt besked. Aggressiv lymfkörtelcancer, och det blev omedelbar cellgiftsbehandling.
– Jag blev både ledsen och arg. Jag levde ett bra liv och ville inte ändra på något. Men jag hade tur eftersom jag bara hade cancer på ett ställe, har man det på flera är utsikterna sämre.
Fruktansvärd tid
De första cellgiftsbehandlingarna gick bra, och under lång tid trodde Gunilla att hon inte skulle tappa håret. Men en dag i duschen föll stora tussar av. Gunnar hjälpte henne att raka av resten av håret.
– Förvandlingen blev ganska häftig, minns Gunilla.
Det var nu den värsta perioden i behandlingen började, och de sista omgångarna med cellgifter blev en fruktansvärd tid då hon knappt kom ur sängen.
– Jag hade väldigt ont och var helt slut men som den obotliga optimist jag är tvivlade jag aldrig på att jag skulle vinna över cancerdjävulen, berättar Gunilla.
Skingrade tankarna
Det var en tid av stor oro. Fotograferandet blev räddningen som höll henne uppe. Tankarna skingrades medan hon fotograferade, kameran gav henne vila och lugn.
– Utan kameran, Gunnar och mina barn vet jag inte hur det hade gått, säger Gunilla.
Gunnar stöttade sin fru på alla tänkbara sätt.
Ensam med bävrar
– Det var tur att jag precis blivit pensionär och kunde ge Gunilla all min tid, säger han.
Mitt under cellgiftsbehandlingen, en kall vinterdag, körde Gunnar ut Gunilla på snöskotern. De åkte några kilometer bort. Gunilla ville försöka fånga Jarrebäckens bävrar på bild. Han stoppade om henne ordentligt där hon låg på ett renskinn i snön innan han lämnade henne för sig själv ett par timmar.
Kroppen segrade till slut
Bävrar känner doften av en människa på långt håll, det är inte lätt att komma nära dem. Men efter en och en halv timme kom en bäver fram i snön och Gunilla lyckades göra en fantastisk serie bilder på en bäver som sitter våt i snön.
– Dessa bilder betyder enormt mycket för mig, berättar hon. Händelsen blev ett tecken på att allt skulle gå bra.
Kroppen segrade till slut. Det tog tid för den att läka efter cellgifterna och under det första året kunde Gunilla bli väldigt trött. Men hennes nära kontakt med naturen gav kroppen goda förutsättningar att läka. Idag är hon friskförklarad.
– Sjukdomen gav mig en verklig tankeställare om vad som är viktigt i livet, säger Gunilla.
Folk vågade prata
När hon fick beskedet berättade hon direkt om det på Facebook.
– Då vågade folk prata med mig, berättar Gunilla. Tidigare var jag livrädd för blotta ordet cancer, men jag har lärt mig massor och det mesta går ju att bota.
Etablerad
Gunilla skaffade sin första kamera för åtta år sedan. Hon hade aldrig fotograferat tidigare, men bilder var inget nytt för henne. Ett av hennes stora intressen hade länge varit att måla landskapsbilder i olja. Nu har hon snabbt etablerat sig som naturfotograf och ställt ut sina bilder i bland annat Jokkmokk och Stockholm.
Utan kameran, Gunnar och mina barn vet jag inte hur det hade gått
Fotat pilgrimsfalk
Vildmarken och djurlivet finns runt husknuten och hon behöver inte åka långt för att hitta sina motiv. De flesta bilderna tar hon i närheten av byn.
– Förra året lyckades jag äntligen fota pilgrimsfalken som häckar varje år i området, säger hon belåtet. Hon hade gjort många försök utan att lyckas men plötsligt stämde allt. Bakgrunden och ljuset var perfekt och pilgrimsfalken slog sig ner precis på grenen som kameran var riktad mot.
– Ibland räcker det att man flyttar kameran för att skrämma bort motivet, förklarar Gunilla. Det tar tid att få bra bilder på djur.
Rimfrost i fjädrarna
En annan kär bekantskap som Gunilla gärna går ut för att fotografera är fiskljuseparet som varje år häckar i ett träd några hundra meter bort vid älvens strand.
–När det är 35 minus blir det fina bilder på fåglarna med rimfrost i fjädrarna, berättar Gunilla entusiastiskt. Och ljuset på vintern är fantastiskt fint!
Hon har försökt fotografera bävrarna vid Jarrebäcken på nytt, de som blev vändpunkten under sjukdomen. Hon paddlade upp med sin kanot och slog upp tältet men de visade sig inte under de tre dagar hon tillbringade där i tält.
Stort tålamod
Gunilla tycker om att återvända till samma plats i olika årstider för att fotografera. Platser där det går att få fina kompositioner och där ljuset är fint. En liten knotig myrtall återvänder hon ofta till. Det blir både korta turer hemomkring och lite längre bort ibland med tältet för att kunna vänta ut det perfekta ljuset. Hennes tålamod är stort – hon kan sitta timtal i ett gömsle för att få bilden hon är på jakt efter.
–Jag blir som besatt av fotandet och det är verkligen en kick när jag känner att jag fått bilden, förklarar hon.
Planer på galleri
Renoveringen av Gunnars föräldrahem som stått obebott sedan 1979 har tagit mycket tid det senaste året. I sommar ska vattnet kopplas in, sedan återstår bara lite småfix. Uppe på vinden finns ett stort rum med högt i tak.
–Skulle kunna bli ett fint galleri att visa bilder i, funderar hon.
Gunilla pensionerade sig i januari i år från sitt jobb som personlig assistent och har nu fyllt 64 år. Som pensionär kan hon helhjärtat ägna sig åt bildskapande. Ibland hör tidningar av sig och hon åker ut och fotograferar bilder till reportage.
Foton till fågelbok
I sommar är det ett bokprojekt som upptar hennes tid. Jokkmokkförfattaren Yngve Ryd dog alltför ung i cancer för några år sedan. Han efterlämnade ett färdigt manuskript som handlar om fåglar i den samiska kulturen.
– Yngves syster Lilian Ryd har sammanställt boken och jag tar bilderna, berättar Gunilla. Nu håller jag på och fotograferar fågelbilder till boken. Utmaningen är fjällugglan och fjällgåsen som är riktigt svåra att få på bild, det finns nästan inga kvar.
Ett annat projekt hon funderar på att göra är en bok om vildmarken kring Pärlälven. För att hon älskar denna trakt och för att den hjälpte henne att bli frisk.
Text och foto: Anders Kristensson
Djurfotografier: Gunilla Falk
Här kan du se fler av Gunillas bilder:
www.falkkvinnan.fotosidan.se
