Barbro Lindgren: ”Jag vill göra färdigt”

Barbro Lindgren är en av våra mest folkkära författare. Hon har skrivit mer än hundra böcker och fått många prestigefyllda priser. Men bäst trivs hon hemma på gården i Glömminge.

De knotiga gamla äppelträden i Barbro Lindgrens trädgård har just slagit ut i full blom när vi är här, och syrenernas doft genomsyrar försommarluften.
Det är här Barbro trivs som bäst, hon åker ogärna härifrån. Helst vill hon ha sin vardag, den där hon gör precis som hon själv vill. Går upp när hon vill, går och lägger sig när hon vill. Att vara ensam är ingenting som skrämmer henne.
– Nej, jag tycker om att vara ensam. Jag kan ha ett så rikt liv med mig själv, jag kan läsa, lyssna på musik, skriva, jobba i trädgården, svara på brev.
Hon säger att hon håller på att summera sitt liv och vill ”fullända” allting. Både det hon har omkring sig, alla sina vackra ägodelar, hon vill sortera och rensa ut och få ordning. Men också fullända sig själv.
– Allt jag gör, det jag tänker och det jag skriver, vill jag göra så bra det bara går. Jag vill göra allt färdigt nu, på något sätt.

Bevarade i böckerna

Nyligen kom de hit från Kungliga Biblioteket i Stockholm och hämtade tolv lådor där Barbro packat ner alla sina dagböcker, brev och anteckningar. De ligger nu arkiverade i KBs källare, sida vid sida med storheter som Strindberg och Astrid Lindgren.
– Så nu finns ju mormor och farmor, mamma och pappa, mina syskon och klasskamrater där i källaren. Jag tycker det känns skönt att jag fått med så många människor i mina böcker, så många som levt och som jag på något sätt bevarat genom att skriva om dem.
Det är en stor och omfattande produktion hon har bakom sig. Och hon har många gånger fått bekräftat för sig att det hon gör är bra. För två år sedan fick hon det prestigefulla Almapriset, och i fjol blev hon tilldelad Bellmanpriset av Svenska Akademien, för sina dikter.
– Jag kan ju vara lite generös nu, när jag fått så mycket pengar, säger Barbro.

Svårt att vara glad

Hon tänker mycket på allt hemskt som händer i världen runt omkring, alla stackars människor på flykt som inte har någonting.
– Jag gör lite punktinsatser ibland. Bland annat fick jag kontakt med en romsk familj som brukar sitta utanför affären. Vid jul hade de flesta åkt hem, men så såg jag att tonåringarna var kvar. Ska inte ni också åka hem, undrade jag? Nej, de sa att det skulle kosta 2 000, så det gick inte. Då känns det ju bra att bara kunna gå och ta ut pengar och ge dem. Men annars är det svårt att vara glad tycker jag, när det händer så mycket hemskt i världen hela tiden.

Svag för vackra ting

I sin senaste bok, Om fällor och flockdjur, som ingår i en serie filosofiska vuxenböcker Barbro gett ut de senaste åren, skriver hon bland annat om hur man ibland måste snöa in på saker för att orka leva.
– Själv har jag nog snöat in på musik och god mat. Vin på eftermiddagen tycker jag inte heller är fel.
Vackra ting är hon också svag för, det har hon alltid varit. Hela hennes hus är fyllt med vackra saker. På väggen i vardagsrummet sitter ett fint 1700-talsskåp, på en bänk intill står en fin skulptur av två bullterriers, den ena föreställer Rosa, Barbros bullterrier hon hade tidigare, som hon skrivit flera böcker om. Den andra är Lenin, Rosas fästman. Och den gamla kaffeburken i köket har Barbros farmor, och sedan även faster, använt varje dag sedan år 1900.

Men annars är det svårt att vara glad tycker jag, när det händer så mycket hemskt i världen hela tiden.

– Det känns så tryggt varje gång jag tar kaffe ur den, då vet jag att faster Lisa och farmor också gjort det i en massa år.
Egentligen skulle det vara stopp nu med att skaffa fler vackra saker. Istället ska hon ju sortera och få ordning på allt. Men ibland kan hon ändå inte låta bli. De två senaste fynden står i köket, ett ålljuster på spisen och en rund sten med en fossil av en krabba inuti på fönsterbrädet.
– Jag är helt klart förslavad av mina saker, jag älskar vackra saker och det har jag alltid gjort. Men när jag har haft dem ett tag händer det att jag ger bort dem.

Skönt att bli gammal

Hon funderar mycket på livet, hur det egentligen var när man bara skyndade igenom det. Och hon har kommit fram till några saker hon känner sig ganska övertygad om:
Att meningen med livet är att ”vara snäll mot djur och människor, inte förstöra jorden och aldrig gå ut i krig”.
Någon gud finns tyvärr inte. Vilket inte hindrar att något ibland trots allt blir gudomligt.
Det är faktiskt ganska skönt att bli gammal, man slipper en hel del jobbiga känslor.

Värdig död

Dessutom tycker Barbro att man ska ha rätt att få avsluta sitt liv på ett värdigt sätt om det blir outhärdligt på grund av sjukdomar och krämpor.
– Vem har bestämt att livet är heligt till varje pris, hur ohyggligt det än kan vara? Varför skulle inte människor kunna få en spruta när andra djur kan få det?
Hennes egna trogna följeslagare, vallhunden Mimmi, dog i juni förra året. I sin mattes knä, hemma. Varmt och mjukt och värdigt.
– Jag satt med henne i knät här på uteplatsen, och så kom veterinären hit och gav henne först en lugnande spruta, sedan en insomningsspruta. Hon somnade in i mitt knä, och nu ligger hon begravd under en ek.
En död som även människor borde kunna få, tycker Barbro.
– Vi människor ska inte behöva gå ut i skogen och skjuta oss eller åka iväg utomlands för att få dö. Det är inte värdigt. Och jag har sett på nära håll vilket förfärligt lidande det kan vara ibland, för oss människor, på slutet.

Starkt frihetsbehov

Barbro har alltid varit en sådan som vill bestämma själv. Hon värnar om sin egen frihet, sitt självbestämmande. Egentligen har det inte heller funnits något alternativ, hon har helt enkelt inte kunnat leva på något annat sätt. Inte kunnat anpassa sig eller foga sig efter något som inte känns bra.
– Ingen har någonsin kunnat bestämma över mig och vad jag ska göra, inte ens när jag var barn. Mamma försökte sätta mig i lekskola och dansskola, men det gick inte. Jag grät hela tiden och sen gick jag aldrig dit mer.
I tioårsåldern fick hon en depression och kunde inte gå i skolan på ett tag. Hennes pappa tyckte att nog borde hon väl gå dit ändå, men hennes mamma förstod att hon faktiskt inte kunde, och lät henne vara hemma.
– Samma sak hände min son Andreas när han var i den åldern. Vi hade flyttat till stan från landet, och så började han skolan, det blev för mycket på en gång. Det var som om hans egen värld försvann. Det är väl något vi har genetiskt, det här frihetsbehovet.

Slipper mycket

Telefonen ringer inifrån Barbros arbetsrum. Hon lyssnar och väntar, låter signalerna gå fram tills telefonsvararen sätter igång.
– Jag tycker inte om att prata i telefon, så jag brukar alltid vänta och se vem det är. De som känner mig vet att det är så.
Den här gången brusar det bara lite mystiskt i andra änden, ingen säger något. Kanske en försäljare, vem vet. Barbro rycker på axlarna.
Hon tycker att det här med att bli gammal egentligen är ganska så skönt. Man är inget objekt längre, och man slipper mycket som var jobbigt tidigare.
– Det är mycket som är positivt, men det är klart att det här med kroppen är lite jobbigt. Faller man, så faller man som en valross.

Känner fler döda än levande

Hon har en hel del värk också, eftersom hon lider av fibromyalgi sedan många år.
– Jag får anpassa mig efter det, jag lägger mig rätt tidigt och går upp när det känns bra, jag försöker följa kroppen och hur den mår.
Men i det stora hela är livet ganska så bra. Även om det är sorgligt med alla som inte längre finns.
– Jag känner fler som är döda än som lever nu.
Barbro har en gång så trösterikt sagt att när hon saknar dem hon tyckt om och som inte längre finns, brukar hon tänka att om de kunde skulle de ju komma och trösta henne.
– Det säger jag till mina barn nu också, att om det blir så när jag inte längre lever, att de är ledsna och har det svårt, måste de tänka att om jag bara hade kunnat skulle jag genast komma och trösta dem.
Någonstans inom oss är vi ju alltid tillsammans…

Kommentera