Vad gör man när ens älskade dör? Går det över huvud taget att leva vidare? Jo, det gör ju det. Lena Poggi vet, för hon har varit där. Nu delar hon med sig av sina råd.
För sexton år sedan blev Lena Poggi änka. Det var extremt tidigt, hon var bara 43. Hennes livskamrat var 18 år äldre och rycktes plötsligt bort i lungcancer. Allt blev kaos, Lena var vilsen och förtvivlad och visste inte vad hon skulle ta sig till.
– Så jag började skriva, mest för mig själv först för att försöka förstå vad som hänt. Eller att det hänt. Var var han nu? Det var en fråga jag hela tiden ställde mig. Det gick inte att förstå att någon bara kunde försvinna så där.
Tog längre tid
Det största problemet var ensamheten. Att plötsligt vara ensam efter att alltid ha varit två.
– Man brukar säga att det ska bli bättre efter det första året men för mig tog det längre tid. Jag körde fast i sorgen, gick till en kurator och i en sorgebearbetningsgrupp. Det hjälpte att få prata med andra. Och av kuratorn fick jag ett råd jag faktiskt kunde ta till mig: att jag skulle växla mellan aktivitet och vila och inte vara för lösningsfixerad. Det går inte att stressa fram någon lindring när man är i sorg. Stress och sorg hör inte ihop.
Svårt med goda råd
Lena så väl som någon vet hur otroligt känsligt det kan vara med goda råd och hur omöjligt det egentligen är att ge råd till någon vars liv just rämnat. Samtidigt och paradoxalt nog som det är just det den personen kanske behöver mer än något annat – goda råd och hjälp att orka ta sig vidare.
– När det hade gått några år efter att jag blivit änka var jag ute och föreläste en del. Många som kom på mina föreläsningar hade själva blivit änkor och det slog mig hur vilsna och förtvivlade de var. Som jag hade varit. Utan att se någon utväg eller hopp.
Ville dela med sig
Mer och mer insåg Lena att hon lärt sig mycket på vägen och faktiskt hade en del hon gärna ville dela med sig av.
– Jag började skriva och plötsligt hade jag fått ihop 100 råd. Man kan säga att de är som i tre grupper och passar för olika faser av sorgearbetet. Den första delen är för den akuta sorgen, när det handlar mycket om att faktiskt bara överleva. Sömn, mat och hälsa, hur man tar sig igenom tillvaron. Sedan kommer fasen där man bearbetar sin sorg, kanske genom att skriva. Eller läsa, eller något helt annat. Men även om sorgen är individuell och ser olika ut för olika personer finns det gemensamma drag i sorgearbetet.
Jag började skriva och plötsligt hade jag fått ihop 100 råd
– Den tredje delen av råden handlar om hur man kanske kan utveckla sig själv för att kunna gå vidare. Som att våga göra något man inte gjorde när man var två, för att den andra inte gillade det eller inte kunde det.
Fel fas
Lena menar att det här är det som gör det så väldigt svårt att ge råd till andra. Eftersom man inte vet var i sorgeprocessen en människa befinner sig. Kommer man med ett råd om att ”våga göra något” när någon fortfarande befinner sig i den akuta sorgen kan det uppfattas som extremt provocerande.
– Det var därför jag tyckte att det var bra med en bok. Man kanske kan sticka en bok i händerna på någon som har sorg så får de själva ta till sig vad de vill av den. Om man så bara kan ta till sig fem av de här hundra råden tycker jag att det är bra. Vad som än kan få en att må lite bättre.
Väldigt känsligt
Många har också frågat Lena hur man gör för att hjälpa en kär person igenom sorgen. Vad gör man när man står bredvid och ser någon lida så?
– Det är väldigt känsligt, för å ena sidan ska man ju inte klampa på men å andra sidan kan man heller inte låtsas som ingenting. Dessutom kan det vara så att ena dagen vill den här personen vara ifred, nästa dag kanske träffas och göra något.
Ta paus från sorgen
Ingenting är logiskt i sorgen, ingenting är heller linjärt. Man brukar säga att barns sorg är ”randig”, det vill säga att de ena stunden kan känna sig ledsna för att i nästa leka och skratta. På sätt och vis gäller väl det här oss alla. Sorg är ett arbete. Och ibland behöver man ta ledigt en stund ifrån den.
En del kan känna dåligt samvete om de känner sig lite gladare för en stund eller gör något trevligt
Ett av Lenas råd är just det: ”Ta en paus från sorgen ett par dagar eller en vecka.”
– En del kan känna dåligt samvete om de känner sig lite gladare för en stund eller gör något trevligt. Men då tänker jag att om man fått det som råd, att man ska ta ledigt en stund från sorgen, så kanske det känns lite lättare. Att någon annan talat om för en att man ska göra så.
Varje sorg är unik
Varje relation är unik, varje sorg likaså. Ingen kan exakt veta vad som försiggår i en annan människas inre.
Men lite trösterikt är det ändå att veta att vi i stora drag alla går igenom samma faser. Kan vi då hjälpa varandra lite på vägen är det väl snudd på fantastiskt.
Text Ulrika Palmcrantz
Foto privat
