Nu är det full fart i SPF Seniorernas föreningar runt om i Sverige. Äntligen har vi fått komma igång med alla aktiviteter. Nu spelas det bridge, dansas linedance och tittas på järnvägar med mycket mera igen. Livet är tillbaka!
SPF SENIORERNA TUNA -SÄTER
Birgitta Thurin:
Så kul att få dansa
Åh, det har varit så tråkigt under pandemin. Vi har mest hållit oss hemma. På sommaren kunde vi ses lite i trädgården här hemma i alla fall men första våren där när man inte träffade en enda människa och kände sig lite skyldig bara man gick till affären, då var det trist.
Det säger Birgitta Thurin, som bor i Borlänge i Dalarna och är nybliven ordförande i SPF Seniorerna Tuna-Säter. Hon älskar att dansa och har lyckats dansa lite utomhus i somras när längtan blev för svår.
– Men det är många som inte dansat alls under hela pandemin. Dansen vi ordnar har legat nere. I mars 2020 hade vi vår sista dans och då kom det 16 personer. Efter det har vi inte haft någonting, förutom lite vandringar och sådant man kan göra utomhus. Det är nog många som har saknat att kunna dansa.
Men nu är dansen äntligen igång igen en gång i veckan. Fantastiskt kul, tycker Birgitta och övriga i föreningen.
– Alla var jättelyckliga nu när vi kunde börja igen. I oktober drog vi igång med pardans också. Lite orolig är man, kommer det här att gå och kommer man verkligen att få träffas? Men vi kör så länge det går förstås och det är en väldigt glad och uppsluppen stämning under dansen.
Det här att man inte behöver ha en partner i linedance är ett stort plus.
Birgitta upptäckte linedance under en resa till USA 1994. Det såg så roligt ut, människor som dansade i rader bredvid varandra.
– Det här att man inte behöver ha en partner i linedance är ett stort plus. Har man ingen att dansa med, eller om ens partner inte vill, så spelar det ingen roll. Det är bara att dansa ändå!
Det roligaste med linedance är helt enkelt det faktum att man rör sig till musik och gör det tillsammans med andra, tycker Birgitta.
Plus att det finns så många olika danser med olika svårighetsgrad.
– Det finns mer än 100 000 danser runt om i världen. Så fort det kommer ny musik är det någon koreograf som gör nya danser. Vi dansar till pop, rock, country, disco, ja det mesta. Vals, polka, rock´n roll och hip hop. Varje dans innehåller fasta kombinationer av steg, oftast totalt 32 steg, som repeteras om och om igen. Alla danser har sina egna namn och stegkombinationer.
Roligare träning får man leta efter.
Birgitta dansar allt, hon ger kurser på nybörjarnivå och dansar själv i en grupp på en lite mer avancerad nivå.
– Med den gruppen åker vi runt och uppträder på äldreboenden eller event av olika slag. Det är väldigt kul.
Sen gör det ju inte saken sämre att det gjorts studier vid Umeå universitetssjukhus som tyder på att linedance kan förebygga benskörhet.
– Det är väl det här stampandet och alla steg man tar, säger Birgitta och skrattar. Roligare träning får man leta efter, tycker hon. Och det är nog många som är benägna att hålla med.
SPF SENIORERNA RUNSTENEN
Britt Holmberg:
Som jag har längtat efter korten…
Dagen innan vi pratas vid har Britt Holmberg gått iväg och spelat bridge igen. För första gången efter pandemin. På riktigt, på plats med de andra.
– Från att ha suttit hemma med iPaden och kopplat upp oss fick vi nu äntligen träffas och spela med riktiga kort. Alla var så glada, det var en fantastisk stämning!
Britt började med bridge när hon blev pensionär. Hon hade kommit i kontakt med det när hennes sambo, som tyvärr inte finns med längre, spelade.
– Han spelade bridge i SPF Sköndal och även i datorn. Jag tittade och lärde och tyckte att det verkade roligt, jag har ju alltid gillat kort.
När hon blev pensionär fanns mer tid att spela och att lära sig. Det är komplicerat med bridge och tar lite tid innan man kommer in i alla regler.
– Det är därför bridge är så bra, det håller igång hjärnan. Är man lite tävlingsmänniska och tycker att det är roligt att spela kort kommer man definitivt att gilla bridge. Det är så stimulerande.
Bridge går till så att man är fyra personer och spelar två mot två. Det är som att man har ett språk tillsammans, förklarar Britt. Man måste förstå varandra och veta vad den andra har för planer.
– Det är mycket regler att hålla reda på. Vi tragglar och tragglar. Idag spelade vi 18 brickor. Efter två brickor byter man motståndare. Efter nio omgångar la vi ihop alla poäng och jag och min partner kom tvåa idag så vi är nöjda.
Det tar lång tid att lära sig bridge. Britt tycker att det bästa är att börja med att gå på nybörjarkurs. Sedan får man ta ett litet moment i taget och lära sig.
– På tisdagar brukar vi gå igenom lite nytt och då är tanken att man ska lära sig. Sedan har vi en gång till i veckan när vi bara spelar. Och ibland träffas vi privat några stycken. Vi har en Messenger-grupp också, så om andan faller på kan man bara skriva i den och fråga om någon vill spela. Då kan man köra digitalt, det händer att vi gör om kvällarna.
Vi i Runstenen har en fantastisk lärare som är så entusiasmerande.
Alla lär sig på olika sätt, precis som med allt annat i livet. Britt har lärt sig genom att göra, hon är praktiskt lagd, men hon vet andra som är mer teoretiskt lagda och läser alla regler om och om igen. Sedan är det förstås bra om man också har en entusiastisk lärare på kurserna som får med sig alla och som kan förmedla glädjen i att spela. Och det har de i Västerhaninge!
– Vi i Runstenen har en fantastisk lärare som är så entusiasmerande. Hon kan inte ens träffa någon i Västerhaninge centrum utan att fråga: ”Men spelar du inte bridge?”, säger Britt och skrattar.
De är ett järngäng på runt tjugo personer som spelar mest. Säsongen brukar inledas med att de åker till Gotland tillsammans.
– Vår lärare och hennes man, som också undervisar i bridge, har ett ställe där. Vi var där sista helgen i augusti och det var så roligt. Vi har lärt känna varandra så väl också. Jag har definitivt fått nya vänner via bridgen. Två gånger i veckan spelar vi och ibland någon extra gång privat.
Alla var lite förvirrade, men väldigt glada.
Nu när de inte spelat tillsammans fysiskt på så länge märkte de att de var väldigt ringrostiga.
– Vi kom ju knappt ihåg hur man öppnar budlådan! Alla var lite förvirrade, men väldigt glada. Så det gjorde ingenting att saker och ting kanske tog lite längre tid än vanligt.
Förutom bridge spelar Britt boule också. Det är lika kul det också, säger hon. Hon tänker inte släppa något av dem.
– En del tror att det bara är gamlingar som spelar bridge men det stämmer inte. Jag tror att det är ett jättebra sätt att få med de yngre pensionärerna, ett riktigt lockbete. Jag fick med mig en kompis när jag började spela.
SPF SENIORERNA OPPEBY-HARG
Rolf Ingvaldsson:
Tåg håller mitt sinne och minne vid liv
Det Nyköpingsbon Rolf Ingvaldsson inte vet om järnvägar är med största sannolikhet inte värt att veta. En mer inbiten tågentusiast får man leta efter. Nu sprider han sitt järnvägsintresse vidare till andra genom studiecirklar i SPF Seniorerna Oppeby-Hargs regi.
– Vi har tre gånger kvar med vår järnvägsklubb den här säsongen. Sen drar vi igång med ny. Men det är några i gruppen som hängt med i flera år nu och de vill inte sluta. De är intresserade och kommer med frågor som gör att jag måste forska i mitt arkiv, det är väldigt roligt. Det håller mitt minne och sinne vid liv.
Jag fick jobba ihop med rallare som lagt Inlandsbanan. Det var bästa sättet att lära sig.
Nyligen gjorde gruppen en utflykt till platsen där Getå-olyckan hände år 1918, utanför Åby norr om Norrköping. Det är den största olyckan i svensk järnvägshistoria med 42 omkomna. Tåget välte på grund av ett ras som antagligen orsakats av ett kraftigt regnande den hösten.
– Min far var bara 15 år när det här hände. Han var med och langade vatten eftersom det brann i tågvagnarna, berättar Rolf.
Tågintresset fick han med sig i generna tycks det och det skulle komma att bli hela 43 år i Banverkets tjänst för Rolf Ingvaldsson.
– Från banarbetare till banområdeschef med 7-årig folkskola i botten. Det går inte att göra en sån karriär idag. Jag fick jobba ihop med rallare som lagt Inlandsbanan. Det var bästa sättet att lära sig. Alla i gruppen tycker det är intressant att höra hur det var på den här tiden och jag har filmer både om hur det varit och hur utvecklingen går nu kring järnvägarna.
Det var ju killar som la in en snusprilla och spottade i näven.
Han kan konstatera att det här med tåg och tågresor lockar både äldre och yngre. Många tycker att det är roligt att höra honom berätta om hur det var att jobba med rallarna.
– Det var ju killar som la in en snusprilla och spottade i näven. Men det var samtidigt snälla killar som höll ihop. Starka var de också, vi har samlat en del prylar från den tiden. En rallarspade var minst två och en halv gånger större än de spadar man använder idag. Och fick man en sån full av grus och jord då kändes det i armarna kan jag säga!
Rolf vet att det finns de som tycker att han är väldigt intresserad av järnvägen, kanske lite väl intresserad.
– Men det bjuder jag på. Det är så härligt att läsa om rallarna.
Tillsammans har tågentusiasterna varit på besök, med tåg då förstås, till Gävle och tittat på Järnvägsmuseet där. Och till Vagnhärad där Gustav Vs kungliga väntsal finns.
– Sen har vi en lokal här hemma där vi ses och pratar om olika historiska händelser. Det finns alltid något nytt att fördjupa sig i.
Texter Ulrika Palmcrantz
