September! Äntligen var det dags för den efterlängtade Vallevandringen som Friskvårdssektionen anordnat. Under coronatider har vi ju inte varit så bortskämda med gemensamma aktiviteter. Tidigare års höstvandringar har varit i Sälen men nu var det Västergötland och Valleområdet som gällde. Valle ligger vid foten av Billingen och där är naturreservaten och vandringslederna många.
Måndagen den 7 september tog vi oss ner på egen hand till Flämslätts Stifts & Kursgård. Några av oss som var på väg tog fikapaus i Lyrestad vid Daisys Place, varifrån vi hade en fin utsikt över Göta kanal. Därifrån fortsatte vi till Skara för att besöka den mäktiga domkyrkan. Solskenet gav en vacker lyster åt Bo Beskows glasfönster.
Västgötaslätten lämnade vi bakom oss och kom in på småvägar kantade av lövträd. Snart dök stiftsgården upp strax intill Flämsjön. Där hade en hel del av de tjugo vandrarna samlats. Kartor och vandringsleder studerades. Tre kvällar i rad åt vi middag på stiftsgården. Vid middagsborden satt vi enligt coronaregler och åt den välsmakande maten.
Tisdag morgon kl 10 påbörjade vi vår vandring. Lunchpaket och regnkläder hade vi i vår ryggsäck, men det utlovade regnet kom inte! Vi startade vår vandring på gården och gick mot Billingen. Det var ett vackert och varierat landskap att vandra i. Vi gick genom stora lövskogsområden, vandrade på moränåsar kantade av långa stenmurar och passerade hagar med intresserade, men inte för kärvänliga kor och tjurar.
Billingen, som vi började vandra uppför, är det största av Västergötlands 13 platåberg. Över urberg, sandsten, alunskiffer, kalksten och lerskiffer ligger en hätta av diabas. Vi vandrade i lugn takt, tog pauser för att plocka av oss tröjor och njuta av den vackra utsikten över Vallebygden och Kinnekulle. På toppen ligger Jättedalen, en bäckravin. Den svarta diabasen bildar här lodräta stup och rasbranter. Stora fyrkantiga block stod som höga pelare ner i ravinen. Märkliga formationer! Det ilade i magen när jag stod vid ravinens kant! Vi fortsatte vår vandring på toppen genom gran- och tallskog mot Öglunda grottan. Öglunda grotta är namnet på en ravin där diabaspelarna tornar upp sig på alla sidor. Nu var det lunchdags. Några åt sitt lunchpaket med benen dinglande ner över bergskanten, medan andra satt i skogen på behörigt avstånd från ravinen. Över oss alla sken nu solen!
Det visade sig att nedstigningen var besvärligare än uppstigningen. Vandringsleden gick väldigt brant nedåt och stenblocken var många. Tur att det fanns trädgrenar att hålla sig i! Väl nere kom nästa äventyr. Gruppen jag gick med, missade ledens skyltar och plötsligt befann vi oss i ett sankt område med svart lera. Klafs, klafs! Jag kände hur den svarta sörjan fyllde mina skor. Så småningom hittade vi en liten väg som ledde fram till Öglunda kyrka. Vi pustade ut i den lilla vackra kyrkan medan vi väntade in resten av gruppen. Vi tog oss hem i olika grupper. Jag och mina skor tog den kortaste vägen hem, men vi hade ändå vandrat 13 km denna dag.
Regn på natten och regn morgonen – så började vår andra vandringsdag. Vi beslöt oss för att gå en timme senare kl 11 och iförda regnkläder började vi vår vandring runt Flämsjön. Stigen gick genom vacker bokskog och senare granskog. En liten grävling höll oss sällskap en stund på stigen, innan han i panik kom på att han kunde rusa in i skogen i stället. Vi kom till Remningstorps arboretum. Hildur och SvenWingquists stiftelse för skogsvetenskaplig forskning lät på 30-talet anlägga detta arboretum. Allt medan regnet föll tittade vi på de stora träden och läste informationen om dem. Där fanns olika sorters granar, lönnar, cypresser och tujor. Genom blåbärsris och kallhygge vandrade vi mot Flämsjön och vår rastplats. Den låg nedanför en ekdunge, precis bredvid vattnet och på andra sidan sjön såg vi Billingen. När vi hällt upp vårt kaffe kom solen! Nu kunde vi njuta!
Vägen hem gick genom Eahagens naturreservat – ett vackert och vilsamt landskap med kullar hagar och enorma lövträd. Ljuset silade ner mellan de väldiga lövkronorna. Skönt att vandra! Kraxandet från en korp var det enda fågelljud som hördes denna höstdag. 12 km blev vandringen.
Vid middagen på kvällen tackade vi friskvårdsektionen – Kerstin Liljehult, Sven-Åke Lövkvist och Bengt-Åke Pålsson – för initiativet till denna vandring. Alla var vi nöjda med dessa vandringsdagar i Västergötland. Stort tack!
Text: Ann-Britt Pettersson
Foto: Stig Eriksson och Sven-Åke Lövkvist
